Här bakgrund. Det är det här med “berättande sång” jag finner så uppmuntrande och gripande på samma gång. Som de flesta hörde jag dem först med Paul Simon, men har aldrig slutat lyssna sedan dess.
Jag sitter mitt uppe i översättningsbestyr, så det här blir lite kort, men bara en tanke till om George Steiner. Vad som var så främmande och därför så välkommet med honom, ur ett engelskt perspektiv (och vad som orsakade så mycket fientlighet mot honom) var att han var seriös. Inte allvarsam, eller solenn, eller butter, utan menade allvar med sina undersökningar av språk, kultur, läsningen, moraliskt ansvar, historien som sanning, som tolkning, och allt annat därtill. Det var ett målmedvetet allvar som tog honom ända till slutet, till stupet, till det oerhörda, som i kortromanen ‘The Portage to San Cristobal of A.H.’ där han alltså låter Hitler komma till tals, i efterhand. Jag vågar påstå att ingen engelsk intellektuell ens skulle börjat på den vägen, långt mindre färdats till dess slut. Det finns något – jo, det är svårdefinierat, visst – men ändå oseriöst hos engelska intellektuella, från George Orwell till Raymond Williams, från Ralph Miliband till Mark Fisher, i att de undviker (eller helt enkelt inte kan) tänka bortom det existerande, bortom det stadgade, bortom det givna. Sättet de närmar sig vilket ämne det än rör (kolonialismen, litteraturen, populärkulturen) är institutionaliserat, inte utifrån, inte från Steiners exil, utan hemifrån, inbäddat, tryggt. Det är därför jag tog min an Steiner så mycket på den tiden för det blev en levande kontrast till vad jag upplevde som ett etablerat kodspråk, språkliga ritualer, ständiga bekräftelser på vad som redan slagits fast. Att vara seriös, visade Steiner, är inte att vara tråkig eller butter utan att vara konsekvent. Jag trodde länge att Steiner var i grunden kulturkonservativ, och det var han väl i många hänseenden. Men i ett engelskt sammanhang var han en radikal, och det ska han ha heder av.
Det är nästan oundvikligt, dessvärre, att man tolkar George Steiners död vid 90 års ålder i ljuset – eller mörkret – av Englands utträde ur en europeisk politisk och kulturell gemenskap. Som kulturkritiker av den gamla centraleuropeiska skolan gjorde Steiner kanske mer än någon annan det kontinentala kulturarvet tillgängligt för en ofta motvillig engelsk publik. Inte minst i hur han utvecklade tankar om läsandets natur och översättningens möjligheter och begränsningar.
Det var därför Steiner blev så föraktad bland många av sina akademiska kollegor. Han kunde för många språk, hans bildning var för djup och bred, hans föreläsningar var så välbesökta att det måste vara något skumt med dem. Han överöstes med hedersbetygelser över hela världen, men på Churchill College i Cambridge fick han aldrig någon lektorstjänst, förblev “bara” en college fellow. Småaktigheten och avundsjukan och instängdheten var så kompakt att man undrar hur han överhuvudtaget stod ut med att stanna kvar.
Jag har läst en hel del av Steiner, han var faktiskt en viktig del av det som man med viss ansträngning kan kalla min intellektuella utveckling, särskilt under 1970- och 80-talen. Även om man stod främmande för mycket – han var helt tondöv vad gäller “teori” och modernare konstuttryck – så blev Steiner den som (bland mycket annat) ledde mig att läsa Paul Celan, som gjorde att jag gav mig på Dante på allvar, och framför allt gav mig en djupare förståelse av Förintelsens alla moraliska och historiska schatteringar.
Hans självbiografiska texter var lika fascinerande. Han skrev bl.a. i ‘Errata: An Examined Life’ (1997) väldigt gripande om hur han växte upp med tre språk flytande – tyska, franska, engelska – men att inget av dem är hans förstaspråk, hans grund att stå på, hans naturliga återvändo när uttrycken sinar och dör ut. Det är en hemlöshet som ligger till grund för mycket av det han skrev.
PS: Jag har ändrat ett par små skönhetsfel i den ursprungliga texten.
PPS: Och hur pompöst låter inte det… Men, jag menar, om man inte kan vara exakt, why bother…?
Jag tog bort den där hemska Trumpbilden. Står inte ut med att se den, kanske flera dagar framåt. Här är en bild på en flaska vin i stället. Mycket hälsosammare.
Boris Johnson har ju beordrat sina ministrar att bojkotta BBC Radio 4:s nyhetsblock på morgnarna, ‘Today’, på grund av att de ska ha visat tydliga antibrexit-tendenser de senaste åren. Vilket bara är, som så mycket annat från det hållet, ett dåligt skämt.
Själv lyssnar jag ganska sällan på ‘Today’, men jag har nu hört och sett flera personer säga att programmet blivit avsevärt bättre sedan bojkotten. Inga goddag-yxskaft-svar och regeringslojalt svammel, inga gapfester med programledarna. I stället har man tvingats rekrytera konservativa röster från ett bredare politiskt, akademiskt och intellektuellt skikt och därmed fått en mycket mer informativ belysning av frågorna.
Finns här inte något att lära sig? Om skådespelare bestämde sig för att bojkotta The Guardian tror jag tidningen skulle bli mycket mer läsvärd. Som det nu är intervjuar man en skådis varannan dag i snitt, av någon obegriplig anledning. Regissörer? Manusförfattare? Scenografer? Skit i det, det får bli en skådis…
Tänk om alla seriekrockar på E4:an skulle bojkotta Aftonbladet och Expressen? Eller om alla bantningsexperter skulle gå i strejk? Vilka tidningar de skulle bli…!
I could go on. But I won’t.
Golf. Är. Inte. En. Sport. Det är en redskapshobby för folk utan umgängesvanor.
Har just sett min första hockeymatch på åratals. Eftersom London inte har något lag i Elite League fick sonen och jag ta oss en timmas tågresa söderut för att se Guildford Flames slå serieledarna Sheffield Steelers med 6-5.
En trevlig överraskning, måste jag säga. Jämn och spännande match, entusiastisk 2000-hövdad publik. Skönt att veta att de fortfarande spelar Queens “We will rock you” under pauserna. Lagen i elitligan, som är semi-pro, får ha inte mindre än tio utländska spelare, alltså i princip första- och andrakedjan. Och här finns förstås en hel del hyggliga amerikaner och kanadicker, och några svenskar också (såg t.ex. “Lundin” och “Lindhagen” på ett par Guildfordtröjor).
Visst hade spelet sina brister. Senast jag såg elithockey i det här landet spelade man mer eller mindre i halvfart, nu har det accelererat till trekvartsfart ungefär. Puckföringen är väl inte alltid på topp, inte heller positionsspelet. Det var mycket slagskott från blå under power plays, vilket sällan lönar sig, men med lite röriga försvar som dessa funkade det faktiskt ibland. Nej, på det hela blev jag faktiskt imponerad.
Faktum är, jag tänkte börja åka skridskor igen, kanske nån gång i veckan sådär. Måste bara få dem slipade först. Det ligger nämligen en rink på bekvämt avstånd, Lea Valley Ice Centre, det är bara femton-tjugo minuter härifrån med 56:ans buss. Men det är alltså bara en plan…
Extrembrexitören Mark Francois MP tänker stanna uppe hela natten för att i morgon bitti få se solen gå upp över ett nytt, fritt och oberoende Storbritannien. Prognosen säger i och för sig molnigt och regnigt fram till 8-tiden, men vafan, it’s the lack of thought that counts. Konservativa partiet erbjuder också en uppsättning memorabilia: kökshanddukar, muggar, rockmärken. Kalla det frihetens tingeltangel. The fridge magnet of nationhood.
Som många påpekat ligger det ju en talande – eller snarare, en ganska högljudd – ironi i det faktum att utträdet ur EU sker vid midnatt Brysseltid, dvs klockan 23.00 här över. Snacka om left behind… Om det här förordet till Brexit var ett internt käbbel nere på puben så kommer första kapitlet att bli ett simultanpokerspel med 600 deltagare på La Grande Place i Bryssel där motsidan sitter med nästan alla korten, särskilt som det ska vara klart inom elva månader.
Eller som en match på Anfield mellan Liverpool och Vårgårda IF där bortalagets buss för hemfärden avgår tio minuter in på andra halvlek därför att chauffören inte vill missa ‘På spåret’.
Jag kan inte säga att jag är överdrivet dyster om den här utgången, snarare lite vemodig, och med en del onda aningar om framtiden. Medlemskapet i EU sammanfaller ju ganska lagom med mina år här; jag kom hit ett par månader innan de gick med 1 januari 1973. När folkomröstningen hölls två år senare undervisade jag svenska och en av mina elever hade en PR-firma som jobbade för ja-kampanjen, och han uttryckte aldrig något tvivel om att de skulle vinna ganska rejält, som de ju också gjorde.
Brexiteffekten förtas också en hel del av det faktum att mitt liv är så Londoncentrerat. London kommer liksom att finnas kvar i EU, nästan by default, därför att dess ekonomi och befolkning och livsföring, själva dess “överideologi”, är europeisk och global.
Jag är faktiskt skamligt okunnig vad gäller “resten av England”, särskilt de områden som röstade Leave och kommer att drabbas hårdast av utträdet. Vintern 2018 åkte jag på begravning i Hereford i West Midlands och det var första gången på nästan tjugofem år jag överhuvudtaget satt foten norr om London (jag bloggade om det här). Dessförinnan var 1995 när min sons hockeylag, Haringey Bulldogs U-12’s, spelade en slutspelsmatch i Hull. De förlorade 3-1.
Onda aningar? Främst kanske vad gäller just denna konstighet som kallas England. Vad många fruktar är ju att gränsen mellan London och Resten kommer att befästas ytterligare och att det är Resten som har vunnit första slaget, om än inte kriget. Jag blev just påmind om Walter Bagehots ömsinta kommentar om sina landsmän, “I fråga om ren och sund stupiditet har engelsmännen inga rivaler”, och man får väl tro honom på hans ord. Rutschkanan ner i Little Englandness, ner i det intellektuellt snustorra, emotionellt handikappade, det lika sentimentala som blodtörstiga Yeoman England, ser alltför inbjudande ut. Och konsekvenserna av en sådan brutal känsla av isolering kopplad till en bräcklig, sårbar, aggressiv, nyväckt nationalism är inte svåra att tänka sig.
Det är ingen tvekan om att vi nu förlorat något, och förlorat något stort. England är ett litet land i alldeles för stora kalsonger. Kanske är det ett land litet nog att äntligen kunna finna den “roll” Dean Acheson tyckte de aldrig hittat efter förlusten av imperiet. Fast jag tvivlar på det. England kanske rent av är så litet att det inte ens existerar, som en del radikaler vill hävda.
Hur som helst, jag sitter kvar på min plats här vid fönstret mot Henshall Street. Jag har inte ett utan två permanenta uppehållstillstånd (“You only live twice”, som sagt). Jag existerar i skattelängderna, har mitt NI-nummer, har engelsk pension, har ögonvittnen som kan berätta att jag finns här, bor här, dricker öl här, känner en del människor. Jag köper Guardian varje morgon av Şila runt hörnet och att vi skojar varje morgon om jag behöver en plastpåse till tidningen eftersom hon är väldigt miljömedveten och hatar plastpåsar, och det gör jag med. Jag tycker om det här landet trots att jag vet så lite om det utanför huvudstaden, och min tillvaro här kommer att fortsätta oavsett vad jag, eller landet, än tar sig för.
Jag vet bara att jag tänker resa mycket mer i framtiden, bort från London. Jag behöver – mer än någonsin, känns det som – se annat. Ut härifrån. Ni som läst Londonboken vet att jag lämnade Sverige för Irland och Dublin 1971 för att jag tyckte “Sverige var litet och världen var stor”. Det var inte sant då, och det är ännu mindre sant nu, men känslan lever definitivt kvar. Jag avskyr litenhet, särskilt av den här självpåtagna sorten.
Och, nej, jag tänker inte stanna uppe i kväll. Aldrig att jag skulle låta Brexit störa min skönhetssömn, fattas bara. “Tomorrow is another day”, som den mycket underskattade filosofen Scarlett O’Hara uttryckte det.
Gick på ett intressant föredrag/symposium om undersökande journalistik i kväll, arrangerat av The Bureau of Investigative Journalism (TBIJ) på brittiska filialen av norska Frit Ord i Clerkenwell. Medlemmar av TBIJ presenterade några fall de jobbat med senaste åren, och framför allt hur de följde upp dem (impact assessment har blivit en viktig del av grävande journalistik). Huvudtalet hölls av den utmärkta Dorothy Byrne, något kontroversiell chef för Channel 4:s news and current affairs.
Jag fick en ganska lång pratstund med Byrne efteråt. Hon hade påpekat i sitt tal hur viktigt det är att bredda rekryteringen inom journalistiken generellt, men särskilt den grävande. Det vill säga, att inte bara förlita sig på alla dessa PPE/Oxford-utbildade vita män, som redan är en del av det etablissemang, den rådande ordningen på så många nivåer, som man vill undersöka. Och vem kan inte hålla med om det? TBIJ är ett levande, effektivt bevis på att breddning, och fördjupning, är vägen att gå.
Men, undrade jag, vad händer då med en annan del av den undersökande journalistiken, nämligen kontakternas, bekant- och släktskapets avslöjande journalistik? En PPE/Oxford-kille sitter på försvarsdepartementet och får syn på en stor mutaffär och hans samvete bjuder honom att kontakta sin gamla vän från PPE/Oxford-tiden som råkar vara journalist på, pfuitt, säg Sunday Times. Skandalen rullas så småningom upp, de ansvariga får stå till svars. Journalistiken, FOI och pressfriheten fungerar. The truth will out.
Både Dorothy Byrne och andra jag pratade med skakade otåligt på huvudet åt det scenariot. Så fungerar det inte längre. Den tiden är, annat än i undantagsfall, förbi. (“Folk är för rädda att förlora sina jobb” som någon sa). “Det är unga människor och deras kontaktnät som gäller idag”, sa både Byrne och de andra. Det finns en helt annan dynamik nu för tiden. Till och med semantiskt. Ordet leak betyder inte längre att vår visselblåsande hjälte avslöjar sanningen om mutorna för sin gamla journalistvän. Det betyder bara att Dominic Cummings sprider lögner som sina motståndare och att BBC rapporterar dem helt kritiklöst.
Unga människor. Internet. Kopplingar. Länkar. Fake news, real news. Jag menar, tänk på det. Varken Daniel Ellsberg eller Edward Snowden handlade ju om undersökande journalistik. Det blev serverat på en tallrik tillhandahållen av folk som visste var filerna fanns, och vad de hade att berätta. Precis som med Panama Papers, precis som med Luanda Leaks. Att sedan analysen av allt råmaterialet faller på journalisterna är en annan sak. Det är detta att det gått från person till nätverk – grovt uttryckt – som jag tycker är både oroväckande och lovande.
Jag måste så klart och gå och se Iannuci’s David Copperfield. Den verkar vara en version jag kommer att gilla skarpt. Bara att se Ben Whishaw som Uriah Heep…! Men också för att romanen var en så avgörande del av min uppväxt. Jag älskar ju Dickens, trots allt.
Under några tidiga tonår brukade jag läsa ‘Pickwickklubben’ på julen och ‘David Copperfield’ på sommaren. Den sista sommaren det hände måste ha varit 1965 eller -66. På den tiden kunde man ta “sommarlån” från biblioteket (det kanske man fortfarande kan?), alltså tre-fyra böcker som man inte behövde lämna tillbaka förrän efter lovet.
Den sommaren tog jag som vanligt ut ‘David Copperfield’ (vet inte vems översättning det kan ha varit). Men jag hade blivit compos mentis nog att inse att jag borde läsa något annat också, något modernare. Jag hade hört talas om James Joyce, och fattat att han var lite “svår”, något som ju alltid tilltalar en femtonåring med konstnärsdrömmar.
Så jag tog med mig ‘Ett porträtt av konstnären som ung”, och det måste ha varit Emma Atterboms översättning. Så där ligger jag på soffan i vardagsrummet i sommarstugan i Onsala och läser de sista gripande sidorna i ‘David Copperfield’ – “Agnes! Oh, Agnes…!” – när min mamma plötsligt ropar från diskbänken: “Kom och torka besticken nu!”
“Nej, vänta…!” ropar jag, med tårarna trillande inför Davids oändliga kärlek till den förståndiga Agnes efter att den korkade Dora, the child bride, har dött. “Jag har bara en sida kvar!” Att torka besticken var mitt bidrag till hushållet, men Den Stora Kärleken måste ju ha företräde. Jag hade bara några rader kvar. “Jag kommer!”
Besticken blev torkade, till slut. Och jag har inte läst om ‘David Copperfield’ sedan den gången. Men några dagar senare kastade jag hans kärlek till Agnes vind för våg och började läsa Joyce i stället. Jag slog upp första sidan, sittande i soffan. Jag förblev sittande. Jag lade mig aldrig ner igen.
“Once upon a time and a very good time it was there was a moocow coming down along the road and this moocow that was coming down along the road met a nicens little boy named baby tuckoo. . . . His father told him that story: his father looked at him through a glass: he had a hairy face. He was a baby tuckoo. The moocow came down the road where Betty Byrne lived: she sold lemon platt”.
Jag har alltså inte Atterboms översättning till hands, men den läsupplevelsen förändrade mitt liv. Och det var första gången mitt liv hade förändrats över huvud taget, på ett så grundläggande vis, och så plötsligt. Det har hänt några gånger senare, som det väl har gjort med alla: omedelbara, omvälvande upplevelser som gör förgånget, inte bara erfarenhet, av det som hänt tidigare.
Så här kunde man alltså skriva om sin barndom – och bli kallad “svår”! Jag fattade ingenting. Det var ju hur enkelt som helst. Bara läs, det står ju här svart på vitt!
Som alltid händer med sådana upplevelser blir, så att säga, ett input till ett output. Man ser plötsligt världen på ett helt annat sätt, från att torka besticken till att bli förälskad, och inte bara det: man uttrycker det annorlunda både inför sig själv och inför andra. En genuin revolution, därför att den påverkar ens omvärld lika mycket som en själv.
Jag har inte läst ‘Ett porträtt’ på länge, den heller. Men det ska nog bli av. Jag älskar Joyce nästan mer än Dickens. Han fick mig att bryta loss från vad jag brukar tänka på som barndomens simultannostalgi, att allt är perfekt bara för att det händer just nu, och därför för alltid. Det är bara att sitta upp i soffan och läsa för att fatta att allt tar slut.
