Så har alla profetiorna slagit in (“slagit in”?)… Independent kommer efter trettio år att upphöra som papperstidning. Sista numret 26 mars, sista söndagstidningen 20 mars. Visst är det ett litet sorgsamt ögonblick, särskilt för oss som är över trettiofem och har växt upp med morgontidningens prassel vid kaffet. För Indy blir ju bara den första i raden. Som Brian Cathcart påpekar, om man tar de senaste decenniernas lösnummersiffror, över hela spektrat, och drar in dem i framtiden så står samtliga tidingar på noll om tjugofem år. Har vi ens några papperstidningar kvar om tio år?

Fackföreningarna här över står inför Konservativa Partiets attacker på många rättigheter man kämpat för i decennier. Dags att ställa sig upp! Ähm, eller ja, skriva under på ett upprop. Och skriva en liten sak för sakens skull:

You belong to a union for much the same reason you tie your bootlaces: otherwise you trip up. And you belong to the union that deals directly with the work you do. In my time I’ve been a member of the Swedish Metal Workers Union, because I worked at the Volvo car factory for a year in the 70’s. I was part of Swedish Equity for a while, when I wrote and acted in plays. After 43 years in Britain, I’m now a member of the NUJ because I write mostly in English, it’s my root language; because the state of British journalism concerns me greatly; because our rights and conditions are being undermined almost daily; and finally because I can think of no better organisation to protect the freedom of the press, and freedom of speech generally. – Gunnar Pettersson

Så nu vet ni det. Också. Up the workers!

Måste bara registrera min bestörtning, varken mer eller mindre, över FN-rådets utslag i Assangeaffären. Inte bara en total felspark, och kontrafaktiska resonemang, utan en skymf mot alla de som tidigare, och helt riktigt, funnits arbitrarily detained av samma råd. Joshua Rozenberg i The G förklarar bra. Som många (kvinnliga) skribenter skrivit så går det inte att komma undan slutsatsen att FN (även om det inte är ett bindande beslut) nu gått i god för att en man kan komma undan med sexuellt ofredande mot kvinnor bara man putsar sin helgongloria ordentligt. Bedrövligt.

Lord Lucan har äntligen dödförklarats, efter att sonen och arvtagaren George Bingham gått till High Court. Det är en historia som beledsagat alla mina år i Storbritannien, som en efterhängsen och lite korkad valp. Ryktena om att han fortfarande var vid liv blev en krok för komiker att hänga upp sina gags på. Nån gång om året skrev tidningarna – vanligtvis Daily Express – om att han siktats som hippie på Goa, eller bartender i Marbella, eller spårvagnschaufför i Göteborg. Troligast dränkte han sig i Kanalen strax efter mordet 1974. Men man vill ju gärna tro det ihärdiga ryktet att han sköt sig och att kroppen blev mat åt tigrarna på John Aspinall’s privata zoo. Det skulle inneburit en grad av magnifik meningslöshet som präglade just den klass och det sociala stratum Lucan tillhörde, det så kallade ‘Clermont Set’: salongsnazistisk aristokrati med låga IQ-värden och alldeles för mycket pengar. Det hör till det här landets positiva sidor att figurer som Lucan blev praktiskt taget omöjliga efter 1974, eller i alla fall att de hade förstånd nog att hålla sig kvar innanför de sammetsklädda dörrarna och inte göra något större väsen av sig i offentligheten.

Här är då i korta drag dealen Cameron fick av Tusk/EU inför folkomröstningen, som förmodligen nu kommer att äga rum samma dag jag blir pensionär: 23 juni…! (Jag skuggar alltid världshändelserna på det här viset…) Cameron verkar ha fått substansen i vad han var ute efter, men det når inte alltid ända fram, vilket ut:arna kommer klänga sig fast vid.

Jag har fått en uppgift om att Daily Mails artiklar om Sverige och migrantoroligheterna “censurerats” i Sverige, även online. Jag är tveksam, men… Ni som är i Sverige nu: har ni några problem med att läsa denna (om Stockholm)? Denna (om Mölndal)? Denna (om Emmaboda)? De här två (1 och 2) om mordet på socialarbetaren?

Jag har nu sett rapporter i högermedia om att det är Daily Mail själva som blockerat artiklar om mordet p.g.a. motstridiga uppgifter om gärningsmannens ålder.

Detta från Breitbart, en nyhetsorganisation också den till höger.

Jag talade för övrigt igår med en person jag känner väldigt väl i Mölndal. Han förnekade helt att det skulle springa omkring beväpnade svenska “skyddspatruller” på gatorna, som Daily Mail rapporterade. Däremot är det riktigt att det samlas unga invandrargäng uppe på gåbron på kvällarna, som kan verka nog så hotfulla för en del.

Jag postar inte mycket just nu beroende på att början på ett nytt kapitel i mitt liv håller på att utspela sig. Dags att sätta sig vid skrivmaskinen: “Kapitel 8. Det var en gråmulen måndagseftermiddag i december…”. Jag kommer att befinna mig i Sverige till slutet på månaden, inbegripen i praktikaliteter av det krassaste slag, och jag återkommer förhoppningsvis i början av februari. Under tiden tycker jag vi ska ägna oss åt medmänsklighet, kärlek och solidaritet. And fuck the fascists. Och gör livet surt för extremhögern. (In the spirit of the previous statement…)

Jag försöker fundera ut varför David Bowies död inte berör mig något särskilt. Jag hörde hans musik, förstås, men köpte aldrig en skiva av honom. Utan att titta för noga tyckte jag ibland hans berömda re-inventions såg ut som ett antal poseringar, som alltid låg steget före de rådande poseringarna. Där andra såg substans såg jag mest mode. Men jag är villig att acceptera att jag hade fel.

Jag tror mer allmänt att det har att göra med att Bowie var en utpräglad 70-talsfigur. Jag hårdrar bara lite grand när jag säger att mitt intresse för pop och rock tog slut med det decenniets början, kanske med Hendrix’ och Janis’ dödslar. Jo, jag lyssnade en hel del på Allman Brothers. Och Frank Zappa. Men jag drogs också mer mot country och bluegrass: det här var ju Doc Watsons storhetstid, och den banbrytande ‘Will the Circle Be Unbroken‘ kom 1972.

Och så drogs jag mer mot klassiskt i samma veva, och då mot de perioder som fortfarande är de dominerande i mina öron: barocken + Beethoven (men inte Mozart) + Andra Wienskolan. Jag gillade också de små formaten, och gick ofta på Wigmore Hall, St Martin in the Fields och St John’s Smith Square. Bilradion och BBC-appen på paddan står förinställda på Radio 3, utom när det är den hispiga Sarah Walker på morgnarna.

Kuriosa 1: Jag stötte på Angie Bowie några gånger på sjuttiotalet. Hon bodde med tio-femton andra i en lyxig squat alldeles vid Lord’s Cricket Ground i St John’s Wood. Men hon försvann efter ett tag. Kuriosa 2: Klas Östergren skrev uppskattande om Bowie i ‘Elektriska drömmar: författare om rock’ (1982), kan vara värt att leta upp, kanske. Jag skrev om Hendrix. Ragnar Strömberg om Doors. Några andra minns jag tyvärr inte.

På Channel 4 visas nu en slags bastard son of Weissensee, den heter Deutschland 83 och handlar om en östtysk spion i Bonn. Första avsnittet är inte särskilt förtroendeingivande (jag vet inte om det går att se från Sverige via länken, förmodligen inte) med manuserade underligheter man stannar inför: om Stasi utbildat honom så väl, varför har de inte ens lärt honom hur västtyska telefoner fungerar?

Nej, i och med att Weissensee inte går på engelsk teve får jag dvd:a mig igenom den vad det lider. Jag har bara sett de första tre avsnitten, och jag vill förstås se resten. Alla verkar gripna. If you see what I mean.

Bra idé av Channel 4, för övrigt: Walter Presents, heter det, en massa utländska teveserier gratis… Men ingen Weissensee, vad jag kan se…

If the waltzes don’t get you, the polkas will, säger min gode vän @RobertHanks. Han har alltför rätt. Nyårsdagskonserten från Wien är inget mindre än en helvetesvision i musik. Så här låter det när civilisationer angrips inifrån av hårdresistenta parasiter. Hur motstå ett angrepp från illasinnade utomjordingar? Strauss.

Frohes neues Jahr!