Posterna numera är mer sporadiska och korta och varierande än de brukade vara, beroende på att jag ägnar mesta tiden åt betalt arbete (hoppas jag).

Men här är lite grand av en guldgruva att gräva i: sextiotalsmagasinet Oz London (1967-71) finns nu att läsa digitalt, tack vare universitetet i Wollongong, Australien (Oz Sydney var originalet). Här hittar man bl.a. unga skribenter som Charles Shaar Murray och Deyan Sudjic, som båda deltog i den “schoolkids Oz” 1971 som ledde till den långvarigaste obscenitetsrättegången någonsin.

Det brittiska sextiotalet var – inte så överraskande – mycket mindre politiskt än det kontinentala. Det var mer livsstil, frigörelse, shopping… De hade trots allt en historia att trotsa, och gjorde det lätt och ironiskt genom att anamma boerkrigets uniformer (som på Sgt Pepper) och annat retro chic. Fördelen med det är dock att de inte riktigt haft en “68-generation” som intagit chefposterna och nu styr våra liv och arvoden med en neoliberal knytnäve om kontanterna. Nackdelen, precis som för oss, är att de inte har en vänster med fantasi nog att vara vänster.

Samtliga Paul Klees anteckningsböcker – 3 900 sidor – finns nu online (via OpenCulture). Totalt fascinerande, detta modernismens sätt att dissekera och koka ner, att ta in vetenskap och humaniora i sättet att betrakta. Låt robotarna ta över arbetslivet så att vi alla kan ta en kurs på Bauhaus i stället, säger jag.

Blev George Orwell mördad? Av sin gamle Etonlärare? En rasande bra, vansinnigt spekulativ artikel (i TLS, av alla ställen) av den alltid läsvärde John Sutherland. Det går tillbaka på den till synes aldrig avslutade historien om The Cambridge Spies, här hopkopplad med Orwells notoriska lista över opålitliga kommunistelement i Storbritannien strax efter kriget. En sån där historia som borde vara sann. (Bara fotot på Andrew Gow, alltså…)

Jag trodde mig alltid veta detta om schäfrar, men så visar det sig att det inte är sant…! Scheisse…

Begrunda. Michael Gove och BoJo frontar uppstädningskampanjen för att hylla Her Maj inför 90-årsdagen. Notera “Keep Calm…”-designen, en austerity nostalgia-trend som suveränt dissekeras i Owen Hatherleys nya bok The Ministry of Nostalgia. Dessutom ska Cross Rail döpas till ‘Elizabeth Line’, alltså efter någon som aldrig säger aldrig åker allmänna färdmedel.

Detta ur Ken Russell’s fotosamling, en teddygirl från 1955. Jag tror detta är en av anledningarna varför jag bor här.

“Gunnar är bäst i svenska medier på bevakning av brittisk politik (no holds barred, som det brukar heta)” – Torsten Kälvemark, Tidens tecken.

“And never forget!” – Gunnar Pettersson, Pressylta Redux.

Kommer “Borexit” att göra någon skillnad i EU-omröstningen? Det är inte omöjligt. En undersökning har visat att Johnson står som nr 2 på listan (efter Cameron) över politiker som folk säger sig “lita på” i debatten om EU. Detta alltså om en man som får vindflöjel att se konsistent ut i den frågan…

Ja-sidan kommer förhoppningsvis att rikta in sig på den inkonsistensen, för citat från honom finns i massor. Liksom på hans totalt skrupelfria phoneyness, väl beskriven av Nick Cohen (i den tidning Johnson brukade vara chefredaktör för).

Där han kan få ett inflytande är att hans “personlighet” stämmer överens med en psykologisk strategi nej-sidan kan använda sig av: att Brexit inte alls är a leap in the dark, som ja-sidan påstår, utan ett hjärtklappande rebelliskt och patriotiskt en-gång-för-alla ställningstagande, där å andra sidan ett ja bara är en trist röst för det skamfilade status quo, för more of the same…

Med en tredjedel för Brexit, en tredjedel emot och en tredjedel vet-ej är det allt att spela för, som det heter. Varje röst räknas, i motsats till parlamentsvalen där ett fåtal människor i de marginella valkretsarna bestämmer vad vi får för regering. En sak måste dock hända, och det snart: att ja-sidan får bort debatten från frågan om Konservativa partiets framtid. Det är mycket viktigare än så.

Önskar bara jag fick rösta…

Helt, helt underbar! Den är i klass med en i Playboy från sjuttiotalet, när två turturduvor sitter på en gren och den ena säger till den andra, “I do love you, but to be perfectly honest I could have loved any turtledove”.

Här kan man läsa The G:s sammanfattning av vad Cameron ville ha och vad han fick. Nån sa i Daily Mail, förstås, att han lovade en halv limpa och kom tillbaka med smulor. Jag undrar i själva verket hur mycket inflytande den här överenskommelsen kommer att ha på hur folk röstar i juni. Jag tror man mer eller mindre redan bestämt sig, och att det blir en knapp majoritet för att stanna kvar. Klart är emellertid att den i partiet inflytelserike Michael Gove kommer att kampanja för Brexit, möjligtvis också Boris Johnson, men i det senare fallet handlar det ju inte om EU utan om Boris Johnson.

PS: Jodå, det blir Borexit… Shameless.

Jag anade det värsta med den här regeringen, men detta tar verkligen kexet. Man ska nu förbjuda public bodies (alla institutioner som uppbär allmäna medel) och studentorganisationer att av princip sluta investera (divest) i, eller köpa från, bolag som är inblandade i vapenhandel, fossilbränsle, tobaksprodukter, och Israels illegala ockupation av Västbanken.

Man får så klart tycka vad man vill om sådana divestments och bojkotter. Jag håller för det mesta med dem. Men inte bara är ju detta så antidemokratiskt det vill bli. Konservativa Partiet tänker nu lagstifta mot en av kapitalismens grundsatser: efterfrågan och tillgång. Konsumentvalet har satts ur spel. Det här är att ta bort något av de sista resterna av etik ur den uråldriga processen köpa/sälja.

Vi lever i märkliga, amoraliska tider.