Med de förbehåll jag nämnde i en kommentar – att jag var 19 när sjuttiotalet började, och att jag upplevde den svenska versionen bara ett par år och lite till alldeles i dess början – så är jag böjd att hålla med vad JCB säger i sin artikel, framför allt att svartmålningen av det inte duger och att det var ett otroligt kreativt årtionde, på så många områden.
Problemet är faktiskt ganska väl överensstämmande från ett brittiskt perspektiv. Det är ganska svårt att undvika se 1970-talet genom åttiotalets prisma, och det är svårt på två sätt. Dels att den thatcheristiska myten är så dominerande: landet höll på att gå åt helvete pga en kombination av Labours katastrofala ekonomiska politik och de fackförenings”baroner” som höll arbetsmarknaden i ett strypgrepp. Dels att just dessa myter gör att man tycker en hel massa måste ha varit väldigt bra med sjuttiotalet om Thatcher tyckte så illa om det…
Jag ser sjuttiotalet som ett så till den milda grad politiskt årtionde, på ett sätt som åttiotalet inte var med den neoliberala konsensus som trots allt rådde. Jag menar snarare “politiskt” i den meningen att stora motsättningar, samhällskrafter, drabbade samman på ett sätt vi antagligen inte kommer att se igen. För mig var “68” – med sina citationstecken och allt – bara det lite flamsiga (men skojiga) förspelet till vad som hände därefter.
Man ska t.ex. inte glömma att det här var industristrejkernas årtionde också, över hela världen, men framför allt och signifikativt nog i de västerländska välfärdssamhällena. LKAB-strejken var inget undantag utan regel. Det var också – och här är parallellerna med nutiden ännu klarare – en tid när polis- och underrättelseväsen skiftade fokus från kallakrigsscenariot till “den inre fienden”: fredsrörelser, visselblåsare, politiska rörelser, mot oliktänkande av alla de slag.
En arena där de här konflikterna utspelade sig särskilt tydligt var ju i punken. Jag ska inte bli för långrandig här (det är en del av boken jag håller på med) men det stod rätt länge och vägde åt vilket håll punken skulle ty sig politiskt, för på den tiden gällde ju faktiskt fortfarande de gamla väderstrecken vänster-höger. Det här var arga, unga vita män (och några kvinnor) som hade sina huvudsakliga bostäder, replokaler och pubscener i ett av National Front dominerat Hackney. Det var till slut inte Eric Claptons fyllesnack om blacks som radikaliserade punken, det var egentligen Thatcher.
Jag sätter lite abrupt stopp här och återkommer med mer vad det lider.
PS: Vad jag menade med det lite luddigt uttryckta “stora motsättningar, samhällskrafter, drabbade samman” är att vi såg, som sagt kanske för sista gången, en reell konflikt mellan kapital och arbete, i klassisk marxistisk anda. Regeringskriserna 1974-75 (“Who governs Britain?” som Heath undrade) var verkliga och speglade substantiella motsättningar i samhället. Här låg egentligen kärnan i segern Thatcher vann i slutet av decenniet: att ha tagit krutet ur den här samhällsdynamiken och framför allt (lite grovt uttryckt) att hon lyckades övertyga stora delar av den icke-industriella arbetarklassen att fastighetsägandet var den utopi de egentligen alltid strävat efter. Inte friheten, jämlikheten och broderskapet, utan amorteringen, kreditkortsskulderna och att pinka nedåt på de som inte hade råd med det. Kolgruvestrejken 1984-85 var den sista, avgörande bataljen i det kriget.
