Ett bidrag till postsurrealismen. Nu alltså inhandlat Thüringer Bratwurst (av märket Thüringer Landstolz) samt en burk mald curry. Essen ist angerichtet. Men framför har jag också lagt in den nya fempundssedeln, gjord av plast och med en genomskinlig bit till vänster. Churchill på baksidan. Pengar går nu att tvätta utan att anlita storbankerna. Men, för jösse namn, pengar får inte vara genomskinliga. En metaforisk felspark. Monopolpengar i en Monopolekonomi.

Några veckors avbrott i arbetet på Londonboken. Av skäl som kommer att framgå med tiden sitter jag och läser in mig på Östtysklands historia: romaner, antologier, historik, och en teveserie. ‘Das war die DDR’ är en tysk dokumentärserie från 1993 – och det syns! – i sju avsnitt som belyser olika aspekter: ekonomi, kultur, industri, socialpolitik. Länken härovan går till en version med engelsk speakerröst och engelsktextade intervjuer. Och eftersom det bara är fyra år efter murens fall finns många av huvudpersonerna med, inte minst Stefan Heym. Kan verkligen rekommenderas.

(Rubriken © Red Top)

Det här är möjligtvis för de något till åren komna – eller kanske mer luttrade – bland läsarna. Jag hade ett lite märkligt samtal med Pete the Kid idag, det handlade om potatisprodukter i ens barndom. Framför allt om chips and crisps.

Sidoruta/definition: Chips är inte detsamma som pommes frites. Chips är mycket tjockare, man äter dem oftast med (you guessed it) fish. De flottyrsteks i södra England i olja, i norra England i ister (lard) (de bästa!). Tjockheten ger en krispig yta och ett mjällt innanmäte, perfekt för den vinäger man sprinklar på med saltet. Crisps är vad vi kallar chips, serveras i påsar.

Chips and crisps var så klart en självklar del av en engelsk efterkrigsgenerations barndom. Det var de absolut inte min barndom (född ’51 alltså). Jag minns inte att jag åt pommes frites förrän på sena sextiotalet, med de första (bedrövliga) hamburgerbarerna. Likdant med chips i påsar, de kom väl vid ungefär samma tid, eller har jag fel? Den enda street food vi hade var korv/bröd/mos/Pucko. Eller?

Jag kategoriserar detta som “chark” eftersom jag fick med en korv där på slutet.

…och livet återgår till det någorlunda normala. Niklas Wikegård har börjat vlogga igen… värdegrund!! …utveckla!! …ta tag i!! …värdegrund!! Tre månader utan Wikan, det känns alltid lite tomt.

Fönstret har stängts för nyförvärven. Arsenal får i sista stund duktige försvararen Shkodran Mustafi från Valencia och tyska landslaget, att spela bredvid Koscielny, och Lucas från La Coruña på topp, i konkurrens med Giroud, liksom förstås Granit Xhaka, centralmittfältaren som imponerat hittills, trots en ganska usel start för laget. Blir det Wengers sista säsong?

Speedwayen har jag fortfarande inte gjort något åt, och säsongen är snart över. Kanske får dröja tills nästa. Och ingen hockey värd att se, som vanligt. London har inte ens ett lag i “elitserien”. Handboll? Glöm det.

Jag menar, bara detta… Och så kommer ett förslag om continental partnership vilket låter intressant. Har inte läst allt ännu men det tycks vara en version av two-speed Europe-idén…

Jag skulle sagt att Klas Östergrens ‘Samlade noveller’ inte alls består av noveller, undantaget en eller två, t.ex. ‘Tumstock för en tillgiven’. Med vilket jag menar att han inte alls följer den moderna novellens formschema, etablerat av Tjechov, Joyce och andra: att lämna saker outsagda och låta läsaren fylla i; strikt ekonomi i ordvalet, låt formatet diktera mängden omfång och färg, inget definitivt och avgörande slut, und so weiter.

Det här är kortprosa som handlar om skrivandet. Skrivandet i sig. Vilket är rätt ovanligt att hitta i en novellsamling. Det börjar nästan alltid med att “jag” sitter hemma nånstans och plötsligt blir uppringd av någon som inte är huvudpersonen i historien, men är den som kommer att leda “mig” till huvudpersonen, som i sin tur har en tredje berättelse jag måste klara av innan jag kan berätta de föregående två.  Det är en slags extrem realism. Inte oväntat spelar konspirationer en viss roll i berättelserna.

Klas är en genuint demokratisk författare, i ordets bästa mening, på samma sätt som jag tidigare skrivit om t.ex. Tranströmer. Som läsare sitter man med honom vid köksbordet och funderar på samma saker, samma människor, samma händelser, och till slut låter man honom/berättaren avsluta alltihop just precis där berättelsen tar slut, när det – per definition – inte finns något mer att berätta. Det är det förtroendet författaren kräver och får, om han förtjänar det. Vilket Klas gör.

Nästa station: ‘Landscapes of Communism’ av Owen Hatherley.

Det finns en omfattande litteratur om USA:s roll i uppbyggnaden av Sovjetstaten, framför allt på den industriella sidan under NEP-åren på 1920-talet, men också om det kulturella inflytandet: amerikanska filmer var omåttligt populära. Jag har dock inte sett någon närma sig ämnet som Owen Hatherley gör i ‘The Chaplin Machine’.

Hans perspektiv ger sig i undertiteln: ‘Slapstick, Fordism and the Communist Avant-Garde’. Det är till avgörande del en bok om kroppsrörelser. Hatherleys utgångspunkt är hur det unga Sovjet anammade Taylors och Fords teorier om arbetets rationalisering i time-and-motion studies och det löpande bandet. På samma gång spelade Buster Keatons och Harold Lloyds men framför allt Chaplins filmer en avgörande roll för hur rysk film och teater kom att utvecklas, med figurer som Meyerhold, Eisenstein, Vertov och Tretjakov. Människan som maskin, människan i maskinen, blev ett centralt ledmotiv för det kommunistiska avantgardet, och Hatherley redogör för en ofantlig mängd rörelser och riktningar som tog sin an Den Nya Människans plasticitet: excentrismen, konstruktivismen, osv.

Jag märker nu att det är en bok som oerhört svår att sammanfatta, vilket inte innebär att den är osammanhängande på något vis, tvärtom: den är en av de mest originella och tankeväckande jag läst på länge. Owen Hatherley är en av de skribenter som är helt oförmögen att skriva något ointressant. In emellan Klas Östergrens noveller ska jag nu ta mig an hans direkt föregående bok, ‘Landscapes of Communism: A History through Buildings’.

Jag försöker hitta den maximala svenska kvällstidningsrubriken. Enda reglerna: den måste börja med “Så” och måste ha minst tre olika led. Mitt första förslag:

SÅ GICK DET SEN FÖR DEM SOM TJÄNAR MEST I DIN KOMMUN NÄR REALITYFRUARNAS BRÅK URARTADE

Eller möjligen:

SÅ SKA POLISEN SÄTTA STOPP FÖR KÄNDISARNA SOM STÖDER TURISTER I ZIKADRABBADE LÄNDER

Joe Kennedys ‘Games without Frontiers‘ lyckas på 128 sidor sammanfatta och utveckla en mängd frågor om modern fotboll som många andra skulle behövt tre gånger så stort utrymme för. Bara det är berömvärt. Det är en utpräglad ‘samtalsbok’ i det att man ibland lägger ifrån sig den och tänker, ‘Ja, jo, det stämmer, men det och det och sånt och sånt…”

Kennedy gör dessutom, på detta fåtal sidor, en intressant sak i sin framställning. Han börjar med relativt korta referat från olika matchdagar han upplevt – en av dem är GAIS-Hammarby på Nya Ullevi oktober 2014 (0-0) – och drar ur den erfarenheten ett bredare och djupare resonemang i det följande kapitlet. Det funkar briljant, praktik och teori i fruktbart samspel.

Boken handlar om kodifiering och spelets regler, om det tidsbundna och det flytande, om autenticitet och realitet, om ultras och sportens medelklassifiering sedan 90-talet, med oerhört matiga referenser till Baudelaire, Benjamin, Barthes och nästan alla andra som börjar på B. Några av de bästa avsnitten rör reifieringen (“försakligande” på marxistiska) av så många aspekter av fotbollen.

Att Kennedy hamnade på Nya Ullevi en gång beror på att han undervisar i ‘English and Cultural Studies‘ vid Göteborgs universitets engelskaprogram på University of Sussex. Ett sammanträffande så gott som något! Den här posten blir av nöden bara en snabb sammanfattning av boken, medan aftonen drar in. Men köp den! Den är gôrbra.