Detta får bli lite kort, eftersom jag är på språng. Vi har nu gått från att vara en vart-femte-år-parlamentarisk demokrati till ett tillstånd av vad Marina Hyde kallar permalection: Skottland 2014 – parlamentsvalet 2015 – EU-omröstningen 2016 – nyval 8 juni 2017. Politikerna kommer aldrig att lämna oss ifred igen.

Några slutsatser och förutsägelser. Fixed-term Parliaments Act (2011) var inte värd papperet den skrevs på. Theresa May är långt, långt mer cynisk än hon och andra lät oss tro. Men det är inte alldeles säkert hon är särskilt smart för det: det taktiska röstandet kan bli ganska omfattande, trots att Labour alltid motsätter sig sådana tillfälliga valkretsallianser.

Och Labour, som sagt… de har c:a hundra bombsäkra valkretsar, det är deras absoluta minimum, om så Jeremy Corbyn eller Kalla Anka är partiledare. Det är den siffran man bör hålla ögonen på när valsedlarna räknats färdigt på morgonen den 9:e. Me, I fear the worst…

Min gamle vän Cedric Smith var på besök häromsistens och introducerade mig till Walk off the Earth, en grupp som gör förunderliga saker med musik och instrument. Lite hipster över det, men vafan, jag är såld.

Tyskapluggandet fortsätter. Intressanta nya upptäckter och omvärderingar av Konrad Adenauer i senaste Der Spiegel (en kortvideo presenterar huvudpunkterna). Även om han kanske inte kan kallas direkt antidemokratisk så var ju Adenauer i princip en överlevnadspolitiker från kejsar- och Weimartiden. Han visade starka auktoritära drag, han föraktade innerligen merparten av det tyska folket (strohdumm) och spionerade under alla åren på sina politiska fiender, särskilt Willy Brandt, och det var inte det enda författningsvidriga han ägnade sig åt heller. Rekommenderad läsning.

…ett par frågor, bara.

Varför finns det inte installerat i alla fordon – inte bara lastbilar – ett immobiliseringsskydd där legitima förare, en eller flera, måste göra ett tumavtryck innan motorn kan startas? Om det går på mobiler ska det väl gå på en instrumentbräda.

“Hur ska vi tala med barnen om detta?” är en rubrik som återkommer i nästan alla tidningar jag sett. Jag fattar inte vad problemet är. Är dom gamla nog att ställa frågor om det så är dom gamla nog att få reda på sanningen om det. Och gamla nog att börja lära sig vara kritiska.

Har Leif GW Persson någonsin sagt något om brottslighet som inte är en himmelsvid självklarhet?

Jag tror ni kan se likheten redan nu. På torsdag ska jag spela allas vår Oden i någon slags rekonstruktion av vikingasagorna.

Jag får säga saker som, “Sätt segel, Egil Skallagrimsson, sök äran!” utan att låta alltför fnissig.

Jag har ingen aning, hittills, vad projektet handlar om, precis, men det får jag väl reda på. Allt jag vet är att det är ett “art project” och det kan som bekant betyda precis vad som helst.

Men, jag menar, med Johannesevangeliet 2015 och nu asagudarna så börjar jag sakta men säkert specialisera mig på de högre sfärerna, de allenarådande, de gudomliga.

Och jag börjar faktiskt känna mig hemma där.

Slutet för Paul Cocksedges studio i Hackney, och de gör en utställning av det på Salone del Mobile i Milano i april, i samarbete med New York-studion Friedman Benda: Excavation : Eviction. End of an era. Jag skrev ju copy för Paul under sex år, slutade för nåt år sedan. Det var roliga tider, alltid intressanta uppdrag. Inte minst det som började allting 2011: Manuscript. Men ingenting varar ju för evigt, utom dålig mat och konservatism.

(Foto: Mark Cocksedge)

Flera människor mejades ner igår kväll utanför puben Old Queen’s Head på Essex Road, ett par minuter från där jag nu sitter… Fyra människor skadade, Daily Mails rapport här. Det var tydligen inga terroristdårar, bara vanliga dårar, som låg bakom. Sheeesh…

Alla jag känner är OK. Det var bland andra en fransk skolklass som mejades ner, tre av dem allvarligt skadade. Nu på kvällen är det fortfarande lite som 7/7 i att man inte vet om det är över, om det finns fler dårar som springer omkring med mord i sinnet. Men det som nästan irriterar mig mest är all denna kölvattenssentimentalitet på Twitter om London som “they hate it because it’s beautiful”, det “livskraftiga” London som snart återgår till normaliteten, med fullpackade tubtåg, trängsel, tjafs och gnafs och allt skit man måste leva med. “London can take it”… 

Fuck off entirely, I say…