Värt att notera, i ett större perspektiv, är ju att med Merkels tal igår är det uppenbart att den anglosaxiska dimensionen av Projekt Europa håller på att försvinna, med allt vad det kommer att innebära för den inom- och utomeuropeiska maktbalansen. Visserligen kan man föreställa sig ett slags retour à la normale efter Trump, men med både Brexit och de historiskt sakta borttynande sympatierna för USA i Europa i stort – t.o.m. under Obama – verkar slutet för transatlanticismen nära nog oundvikligt. Det flabbriga ljudet ni hör i bakgrunden i Putin som gnuggar händerna.

Det är tio dagar kvar till valet och ett par överraskningar – eller potentiella sådana – har dykt upp. Dels i det att Manchester inte alls tycks ha stärkt opinionen för den sittande regeringen – vilket vanligtvis brukar hända efter terrordåd – inte ens med Theresa Mays ständiga ältande av frasen strong and stable leadership. Det är ganska anmärkningsvärt.

Än mer så när opinionsmätningarna visar att Corbyn och Labour hämtat in de konservativas försprång ganska dramatiskt: från en ledning på 24 procent till en femprocentig skillnad (41-38) i mätningen som kom strax efter Manchester. Nu ska man förstås komma ihåg att opinionsmätningarna de senaste åren inte bara haft spektakulärt fel, utan att de haft fel just i att de överskattat Laboursiffrorna.

Men om siffrorna nu håller i sig – och de konservativas kampanjledning tar dem på största allvar – så är det uppenbart att May begick ett strategiskt misstag i att utlysa valet så snabbt och ett taktiskt misstag i att sätta sin egen person i fokus för kampanjen i hopp om att Corbyn skulle lägga krokben på sig själv.

Koppla detta då till ett valmanifest från Labour som fick ett överlag positivt mottagande, och ett från Tories där de redan fått backa på några centrala punkter, inte minst den så kallade “demensskatten“. För att inte tala om att de inte ens brytt sig om att kostnadsberäkna sina “reformer”.

Labour – och Corbyn personligen – har förstås också den övervägande majoriteten av media emot sig, inte bara det konservativa partiets “överbyggnad” i den paranoid-reaktionära pressen utan också det påstått opartiska BBC. Lögnerna, förvrängningarna, tystnaderna är skränigare än någonsin, en slags repris på folkomröstningen i fjol.

Oj… Ett av de bästa banden som fanns, i alla fall när Duane levde… Bara 69 också. Och Duane dog dessutom nästan jämnt ett år innan jag kom hit, i oktober 1971. Minns det väl.

Glöm förspelet med Bernstein, klicka fram till fem minuter in. En ung Glenn Gould spelar Bachs första pianokonsert…

Sorg och ilska än en gång. Dom är grisar, och jag väljer mina ord. Jag återkommer med rapporter om valet när allt lugnat ner sig. Vilket det inte kommer att göra förstås. Men vi får avvakta. Under tiden, varför inte läsa Alexis Petridis underbara artikel. Den säger egentligen allt.

Hur kan man inte rösta på detta…?!?!

Min Bahadur Sherchan, 85, dog under sitt försök att återta titeln som den äldsta människan som klättrat upp för Mount Everest. Misslyckades han i sitt försök? Med tanke på att han dog vid baslägret, och inte på toppen, får man nog svara ja. Eller lyckades han egentligen i sitt försök? Med tanke på att man inte kan bli äldre när man en gång är död, får man nog svara ja här också.

Det bär emot, men jag borde nog säga något om kommunalvalen i torsdags (London och andra storstäder ej inbegripna). Man ska i och för sig inte dra för långtgående slutsatser om hur dessa lokalval kommer att avspegla sig i parlamentsvalet 8 juni: röstdeltagandet blir större, väljarna har andra prioriteter på riksnivå än på lokaldito, osv. Men att de konservativa vann över 500 nya mandat, mitt i en regeringsperiod, att Ukip i princip är utplånat och att Labour led så pass stora nederlag måste peka i nån slags riktning. Labour förlorade kontrollen över Glasgow för första gången på fyrtio år, förlorade i gamla stamområden som Tees Valley och East Midlands, det går till och med bakåt i Wales (av alla ställen…). Reaktionen från Labour är i princip “Att det inte blev värre måste räknas som en triumf!”, vad jag alltid tänker på som den spelberoendes näst sista ursäkt. Jag befarar det värsta. Som sagt, när det kommer till morgonen den nionde juni: håll ett öga på var Labour hamnar i förhållande till etthundra invalda ledamöter, deras absoluta “naturliga” minimum.

Uppehållet beror på att jag varit på arbetsresa i Sverige. Nose to the grindstone, fast i underbart nordiskt vårväder, med ren luft som bonus. Det har varit översättning, bokdiskussioner, planering, samt en och annan Kalix löjrom på Kvarnen som belöning.

Man kan liksom inte låta bli att tänka på Brexit som den taskigaste av metaforer, skilsmässan, och det i de mest genusslentriana termer. Theresa May börjar bli irrationell och säger hon tänker vara a bloody difficult woman. Juncker svarar, samla dig nu, låt oss vara förståndiga och business-like. Vi har barnen att tänka på. För att inte tala om min LP-samling.

Sverige, som sagt… Var kommer det där ifrån när alla intervjusvar börjar med, och alla konversationer innehåller, “Nämen” eller “Jamen”…?

“Du har vunnit VM i fiol, fantastiskt! Hur känns det?” – “Nämen, det är ju ganska fantastiskt, som sagt…”

“Vad tyckte du om Dylans Nobelpris?” – “Jamen, det tycker jag var urdåligt…”

Vaddå ‘ja men’…??? Vi svenskar har många språkliga tics, och få är förståeliga för utlänningar som jag och Ahmed Saladin Khalifa och Klaus Wunderlich. Tänk på det nästa gång ni säger “Nämen/Jamen”.

Det finns, mig veterligen och spanerligen, fortfarande ingen ordentlig och subtil Curry Wurst att äta i Sverige. Om jag har fel, rätta mig!