Det här är en av de mest haktappande historierna jag läst på år och dag. En ultraortodox rysk familj som flydde Stalins terror långt, långt ut på tajgan och levde helt isolerade där från 1936 till 1978. Andra världskriget gick dem helt förbi. Fram mot 1960-talet började de upptäcka satelliter som färdades över natthimlen och antog att människorna uppfunnit några slags “brinnande stjärnor”. Hur de överlevde – hur de bedrev jakt utan vapen eller ens pilbågar, hur de tillverkade sina kläder, hur de odlade det lilla de hade av mat – är lika enastående läsning. Kanske mest gripande av allt: hur det gick till när de upptäcktes av en grupp geologer, hur yttervärlden plötsligt blev verklighet, och hur de tycks ha saknat ens tillstymmelsen till självömkan eller bitterhet. Det är en historia som kommer att leva kvar länge i mig, det vet jag.

Lockerbie bomber conviction ‘may have been miscarriage of justice’, lyder rubriken just nu. Det är en skotsk s.k. Criminal Cases Review Commission som gett klarsignal för en ev. omvärdering av domen mot al-Megrahi, detta efter en ansökan av al-Megrahis son och andra drabbade familjer, bl.a. Jim Swire, en av de mest rakryggade och envisa människorna i den här sorgliga historien. Jag ska nu inte försöka länka alla de gånger jag tagit upp den här, skriv bara i ‘Lockerbie’ i sökrutan. Men detta är potentiellt väldigt goda nyheter, i en tid när sådana verkligen behövs.

PS: Den andra goda nyheten var ju att scumbag Harvey Weinstein fick 23 år. Yay…

…är ju ett ämne vi varit inne på förut, också det med upprinnelse i ett projekt av min f.d. sporadiska arbetsgivare, designern Paul Cocksedge. Nu har han fått ihop den här plankbron över Liesbeek i Kapstaden, som jag tycker är rätt tjosan. Träet är cross-laminated timber (CLT) sourced from the invasive Eucalyptus tree. Läs mer här.

Så var det kapitlet avslutat, det rättade korrekturet postat. Joseph O’Connors roman ‘Skuggspel’ kommer ut 1 maj, enligt förlaget. Fast jag är inte helt övertygad om omslaget, det är lite retro över det, men det kanske funkar. Den var hur som helst ett nöje att översätta. Inte undra på att O’Connor undervisar i creative writing, för den är oerhört skickligt konstruerad, träffsäkra personporträtt, lite lagom sentimental och lagom ironisk. Och så långt från autofiktion man kan komma.

Det var också lärorikt för en själv. Jag har sagt det förut: min svenska, alltså, cheezus, ibland stapplar den till ganska oroväckande, sluddrar för sig själv, tar gärna en pilsner till, tackar som bjuder. Det första man tappar bort (i ett engelskt sammanhang) är ju reflexiva pronomen, där får jag passa mig noga(*). Att rensa upp och sortera den litterära engelskans många snåriga buskage av adjektiv, och vara lite respektlös i det, en annan lärdom. Och att svenska språkets huvudregel, sedan Strindbergs dagar, är: Keep it simple! Vad nu det heter på svenska.

(*) Detta från SO via svenska.se som förklaring:

“Valet mellan sin och hans/hennes/dess/deras är ett av de klassiska problemen i svensk grammatik. Det har skrivits hundratals sidor om det. Huvudregeln är att sin används när det syftar på subjektet i samma sats. Anders hämtade sin hatt betyder att hatten tillhörde Anders; Anders hämtade hans hatt betyder att hatten tillhörde någon annan (som ju inte kan vara subjekt i satsen). Det finns dock oklara fall. Det viktigaste illustreras av meningen Anders bad Lisa hämta sin hatt. Är det Anders eller Lisas hatt? Meningen är faktiskt korrekt i båda fallen. Klart felaktigt är det dock att (som inte sällan sker) skriva *han fick veta att sin mor var sjuk. Här skulle sin mor vara subjekt i att-satsen, och eftersom sin ska syfta på subjektet kan det aldrig utgöra en del av det. Liknande regler gäller beträffande valet mellan sig och honom/henne/den/det/dem.”

Jag skulle skrivit Anders bad Lisa hämta hans hatt, därför att man då (eftersom båda är korrekta) undviker den tvetydighet som följer av “sin”. Klarhet är allt.

Tre gånger de senaste dagarna har jag känt att det kommer en vår. Ett solsken i ett hörn några minuter, fåglar som kvittrar i träden. Blåsten avtar, stannar till och undrar vad fan den sysslar med, egentligen. Krokusar i parkerna, som kämpar och kämpar. Men bara kort, sedan kommer vinden och ovädret tillbaka. Våren har i alla fall visat sina anklar för oss, som någon klok människa uttryckte det, gav oss en flörtig blick.

Jag har aldrig haft något emot vintern. Inte ens i England, där man kan frysa som man aldrig gör i till exempel Sverige. Förklaringen är förstås att kylan här är fuktig, inte torr, så den tränger igenom allt man har på sig. I Sveriges torra version (eller ja, sådär torra, i Göteborg) klär man sig enligt kylan: ett luftlager mellan kroppsvärmen och ytterkläderna, så ordnar det sig. Se bara till nästippen och fingerspetsarna. Spela hockey på is, inte rugby i lera.

Det är nog mitt åldriga jag som ser fram emot vår och sommar mer än jag någonsin gjort. Man ryser mer än man brukade göra. Knyter halsduken lite bättre om halsen. Tittar längtansfullt på sommarjackan i garderoben. Springtime…

Jag sitter djupt begravd i korrekturläsning och som vanligt känner man sig blind och döv och korkad och illiterat bara halvvägs igenom. Så jag bestämde mig för att skriva ett skillingtryck för att lysa upp mörkret. Följande är de två första verserna. Trettiotvå andra följer omsider.

Ett droskat hurså svek undan magneten.
Dess fläkhet en stritt för alla som dugat.
Hon flittade aldrig så svalsamt, det vet den!
Men svaningen, den sanna, hon fugat.

Refräng:
Så blänk i fammelsens svag, o svag.
Ta mig hitom din edelses härnad.
Min själ, om jag inte var jag.
Då vore jag sen din portfölj.

Sin fänad förstås, den såg jag, fatarren.
Ingen satt ner för dess tavliga föga.
Men pappa han saktade, tafsat gitarren.
Så dog det som följde hitundan och smöga.

Refräng:
Så blänk i fammelsens svag, o svag.
Ta mig hitom din edelses härnad.
Min själ, om jag inte var jag.
Då vore jag sen din portfölj.

Et cetera…

I Londonboken (s 221ff) skriver jag en del om High Streets nedgång i många stadsdelar, med tillbommade affärer och nedlagda postkontor, men också om dess bitvisa uppgång på senare tid med en massa Poundshops och snabbmatställen. I dag skriver Simon Jenkins intressant om den största High Streetan av dem alla, Oxford Street, och hur den paradoxalt nog verkar överleva, trots ständiga vägarbeten och trafikstockningar, risiga souveniraffärer och billighetskläder.

Men, som Jenkins lyfter fram, det är egentligen de kringliggande områdena som är mer intressanta. Eller, i fallet Marylebone, spektakulärt ointressanta: jag vet ingen stadsdel som är så intetsägande, profillös, anonym. Mayfair och Bond Street hör inte till mina favoritställen heller, med allt sitt upmarket tat. Men Soho har, trots kontorifieringen, en del av sin kvarterscharm kvar. Det har ju blivit post-production heaven numera, jag är ofta där för mina VO-jobb.

Likadant, Fitzrovia på motsvarande norra sidan av Oxford St är en stadsdel jag alltid känt mig hemma i, av någon anledning, kanske för de många utmärkta restaurangerna på Charlotte Street. Och Wigmore Street, lite västerut, parallell med Oxford St, där jag hängde runt mycket när jag undervisade svenska på sjuttiotalet och dit jag ibland styr stegen för konserter på Wigmore Hall.

Men österut, som Jenkins påpekar, är än idag ett av de uslaste områdena i staden, alltså i princip biten mellan Covent Garden och British Museum. Det är som man aldrig kommit över slummen, St Giles, som fanns där i århundraden. Det är märkligt med en del stadsdelar och gator: trots all omplanering, nybyggen och upprensningar förblir de väsentligen vad de alltid varit.

Här är ännu en sån där osannolikhet. The G har i dag en runa över Nexhmije Hoxha, alltså Enver Hoxhas änka, som just dött 99 år gammal. Hon tycks ha varit ännu en av dessa stalinistiska skräcktanter, typ Margot Honecker, die lila Hexe… Hur som helst, hon ska ha uppgivit i en intervju att Enver Hoxhas absoluta favoritläsning var Jerome K Jeromes ‘Three Men in a Boat’. Ända sedan jag läste detta i morse har jag försökt get my head around den tanken. Men det går inte, hur jag än försöker. Omöjligt.

Jag tror vi har varit inne på sådant här förut. Osannolika möten, alltså. Det är en speciell glädje att få lära sig att Ted Danson, som spelade Sam Malone i “Cheers”, kände Alexander Kerenskij, mensjevikledaren som hjälpte till att störta tsaren. Danson var student på Stanford i slutet av sextiotalet, där Kerenskij forskade och undervisade om ryska revolutionen.

“They would come together in the cafeteria, or on one of the benches that dotted the tree-lined campus, where Kerensky would feed the pigeons and opine in his thick Yiddish accent about space exploration and his distaste for hippies”.

Danson begrep aldrig vem han var, förrän det var för sent. Kerenskij dog 1970. Men det slutar inte där. Kerenskij vägrades begravning i New York på grund av att han var både kommunist och frimurare. Då flög man över hans kvarlevor till London, där han begravdes på Putney Vale Cemetery… Putney…! Praktiskt taget symbolen för det snörpmynta förorts-England, om man nu ska vara lite elak…

Det tar sju-åtta år mellan dem, men när en ny diktsamling av Eva Runefelt dimper ner i brevlådan sätter man sig till och bara kliver in i (inte ur) den världen. För man läser liksom inte Eva Runefelts dikter, man befolkar dem, på behörigt avstånd, naturligtvis, som anstår en läsare. Man är där när den gråa himlen syns genom fönstret på morgonen, men det är en både livgivande och melankolisk glädje att låta henne berätta om hur och varför himlen är grå.

Hennes nya, ‘Ur världen‘, är lika allomfattande och inklusiv, och märklig. Nu ska jag inte försöka mig på att recensera den. Jag har känt Eva sedan fyrtio år tillbaka och kanske är det just det som diskvalificerar mig från att bedöma den konventionellt kritiskt. Jag är en prosaförfattare som älskar poesi, ungefär som ett barn älskar superhjältar. Både sant och ouppnåeligt. Men en av många saker jag vill peka på – som förra gången – handlar om orden.

De är inte neologismer, snarare bättre ord än de vi ärvt, och definitionerna på dem. “Ljusfall” … “Bräcklig är ett läte…” … “…borstig luft” … “sandhundarna” … Man stannar upp och undrar varifrån ens sinnen kommer, och vart de är på väg. Och så läser jag att tamkatter sedan länge utvecklat en teknik att få jamandet att låta som spädbarnsskrik, för det är så de bäst får uppmärksamhet av människor. Vildkatter låter helt annorlunda. Det förvånar mig inte så mycket, efter att ha läst den här boken. Jag har så mycket kvar att se i den.