För att fortsätta på tema mat. Igår kväll var vi hemma hos några gamla vänner och åt middag, som vi brukar göra ett par gånger om året. Vi kan kalla dem Kalle och Ada. De är hur trevliga som helst, gillar att gnabbas med varandra, det blir alltid till roliga smågräl bland oss fyra som står och vippar vid – men aldrig faller över – randen till storbråk.

Problemet är att Kalle är en fullkomligt usel kock. Inte bara det, han blir sämre och sämre ju längre tiden går, vilket är något av ett mysterium i sig. Det visar sig inte minst i att maten man får inte är det minsta säsongsbetonad. Jag menar, en sommarkväll i juli, man tänker en liten sallad kanske, en bit rökt lax med nypotatis, något lätt och behändigt.

Det blev en förrätt på ljum pastasallad, någonting pestoliknande. Men ljum… Kall pastasallad är gott, ugnshet likaså. Men ljum. Huvudrätten var – and hold on to your socks here – ugnsstekt fläsk, potatismos, sönderkokta morötter och en grillad champinjon. Jag vet inte vad stodge heter på svenska (slår upp: “‘gröt’, bastant (tung) mat”) men det betyder i alla fall inte “sommarmat”.

Till saken hör att de båda är skottar och därför stöpta i en matkultur som inte direkt är berömd för sin sofistikering. Men ändå. Vad gör man i sådana lägen? Vid nästa tillfälle kanske vi ska säga, “Kan vi inte gå ut och äta den här gången?” Eller är det för tydligt? Det pinsamma var att vi naturligtvis fick lämna en del mat kvar på tallrikarna – men vi slukade efterrätten, som var något inköpt jordgubbstjosan… Ack ja.

Son och svärdotter ska just åka på resa till Korea och Japan. En god vän ska gifta sig i förstnämnda och bruden bad dem ta med sig… ost. För sådant finns inte där. Det enda man kan köpa är någon slags dassig mozzarellatyp. Jag är hemskt avundsjuk på själva deras resa, men tanken på att klara sig utan ost så pass länge mildrar också min jalousie. Eller med andra ord, mina fem favoritostar i rangordning:

(1) Roquefort – men riktigt mogen, det ska vattna i ögonen bara man tittar på den.
(2) Emmental – inget bröd, inga käx, inga fånigheter, bara emmental.
(3) Mahón curado – muy curado, por favor…
(4) Mozzarella di Bufala – men bara förstklassig, annars kan det kvitta.
(5) Cheddar – men bara den från Cheddar.

Det är lite svalare idag, tack och lov, bara 24 grader. Lite grand av en bris också. Den senaste veckan har jämförts med värmeböljan sommaren 1976, men den såg både högre temperaturer och varade längre. Jag kommer ihåg vi låg mest och sov i trädgården, det gick helt enkelt inte att vara inomhus på natten. Och det var en herrans massa nyckelpigor överallt, det ska ha haft med torkan att göra. Det var den sommaren jag upptäckte tonic som svalkande dryck, och fortfarande dricker jag nära nog en literflaska tonic om dagen.

Men luften var inte lika dålig ’76 som den är idag. Man tänker efter både en och två gånger om det verkligen är nödvändigt att åka in till stan. Folk med andningssvårigheter brukar konsultera London Air Quality Network, ett forskningsprojekt på King’s College: kvaliteten just idag är moderate, står det. Jag har en hög böcker som ligger och väntar på British Library, men Euston Road är nästan lika hemsk som Oxford Street vad gäller den syrliga, klibbiga luften. Så jag skiter i det. Tar en sväng med dammsugaren i stället, och läser nya LRB.

Drottningen hade EU-hatten på sig när hon öppnade parlamentet idag…

Jag vaknade med aningen att något var på gång för det har hängt en helikopter i luften bort åt Finsbury Park-hållet nästan hela natten, och gör det fortfarande. Och man sover ju med fönstren öppna i det här vädret. Det är, milt uttryckt, en underlig atmosfär just nu, av att allt hänger på en skör tråd, av extrem eventualitet, i allt från politikerförhandlingar till byggnadsstrukturer och trottoarer. Utanför fönstret glider biltrafiken förbi som vanligt, cyklisterna tar genvägen via Henshall Street, busschaffisarna går av och på sina skift, på radion spelar de slutet på Prokofievs första pianokonsert, ett hektiskt, ryckigt stycke musik. Allt är detsamma, inget är detsamma.

Branden i Grenfell Tower – polisen “hoppas att antalet dödsoffer inte blir tresiffrigt” – kan mycket väl bli en vändpunkt i brittisk politik. Inte bara för Theresa May, som begick ännu en dundertabbe i att inte ha talat med de boende och de överlevande under sitt “privata” besök igår, detta av “säkerhetsskäl”. Den 91-åriga drottningen hade dock inga problem i den vägen under sitt besök idag. Frågan är om May ens överlever helgen. Och på måndag börjar Brexitförhandlingarna.

Men jag tror också det kan bli en vändpunkt för torypartiet, just därför att de sedan åttiotalet är så intimt förknippade med privatisering, nedskärningar och billigare genvägar vad gäller brandsäkerheten i höghus. Grenfell Tower är nu också en brottsutredning och kommer alldeles säkert att leda till rättegångar om corporate manslaughter, precis som skett förut med bl.a. tågolyckor. Men inte bara bolagen utan deras politiska uppdragsgivare både i stat och kommun kommer att ställas till svars.

David Cameron 2012: “My New Year’s resolution is to kill off health and safety culture for good”.

Detta av Owen Hatherley i Dezeen för en stund sedan är också nödvändig läsning.

BBC uppger i kväll att antalet dead or missing nu är 70.

…var att spendera dagen i Oxford, där jag inte varit på år och dag. Vi gick och såg den prisade Raphael: The Drawings på Ashmolean. Och det är ju så att man tappar andan ibland… Klyscha må det vara men den stora humanistiska revolution som renässansen var skapade fullkomligt enastående ögonblick. En blick, ett ansikte, en hjässa, en hand som greppar om en bordskant. Pågår till 3 september. Se den om ni kan.

Resilient London och allt det… men nu kan det gärna räcka en stund med attacker och katastrofer. Tvivla dock inte på att branden i Grenfell Tower redan är – och i ännu högre grad kommer att bli – en grundligen politisk fråga. Allt från själva bostadspolitiken till nerskärningarna i polisen och brandkåren, de skriande bristerna i brand- och säkerhetsfrågor i kommunala byggnader, som folk har varnat för i åratals, för att inte tala om de 72 parlamentariker som själva är hyresvärdar vid sidan om och röstade mot Labours lagförslag om drägligare förhållanden för kommunala hyresgäster. Den här katastrofen kunde ha förhindrats, och exakt där i ligger sakens politiska kärna.

Något av det första jag överhuvudtaget bloggade om på analog-Pressylta var när The G la om format till Berliner 2005. Nu ska den bli tabloid från nästa år. Jag ryser vid blotta tanken. Tanken är att möblera om hela butiken, inte bara formatet utan också medlemsstrategin och annonsstrukturen. Nå, papperstidningarna har väl nåt tjugo år kvar tills min lojala generation dött ut, så vi får väl hålla till godo. Något av det sista jag kommer att blogga om blir väl en uppmaning till mina då medelålders läsare att köpa böcker, LP-skivor och papperstidningar. Aaah, som vad-han-nu-heter sa, I was so much older then, I’m younger than that now…

Zoe Williams är en av The G:s mest läsvärda skribenter: här sammanfattar hon utmärkt atmosfären denna måndagmorgon. Det kan för övrigt bli en ödesdag för May eftersom hon ska möta partiets 1922 Committee, de konservativa ledamöternas politbyrå, och hon måste göra bra ifrån sig inför dem, annars är det kört. Flera av de nya ansiktena i kabinettet är Remainers, bl.a. Damian Green, som blivit vice-PM. Det kan signalera en vändning mot mjuk Brexit, vilket kommer att göra hårdingarna ursinniga. Under tiden börjar EU tappa tålamodet med det kaos som nu råder.