Mitt område, inte särskilt långt från Emirates Stadium, har i kväll begåvats med 20 000 olyckliga Kölnbor (de förlorade 3-1). Bara 3 000 av dem hade biljetter. De har hela dagen stängt trafiken i innerstaden. Jag hör nu efter matchen helikoptrar, polissirener, skränande supportrar. Vart ska de ta vägen, tills tågen går i morgon? Är Kölnsupportrar kända för att vara, sådär, trevliga…? Jag hoppas det.

Jag köpte idag, för tolv pund, a black silk tie, för jag ska gå på begravning nästa vecka. Jag skulle översatt det som “en svart sidenslips”, inte “en svart silkesslips”. Vad är skillnaden mellan “silke” och “siden”? Jag slår i uppslagsböckerna och finner bara att de är synonymer. Men det kan de ju knappast vara. Är silke det som siden är gjort av? Vad är då processen som gör siden av silke? Finns det någon som kan förklara min slips?

Ibland får man vara lite sentimental också. Det här är en av mina äldsta vänner, Cedric Smith med sin dotter Madenell, som just vunnit mixed dubbel tennischampionship för under-10 i Stratford, Ontario. Hur fräckt är det? Här är dom tillsammans på Black Swan för ett par år sedan. Love ’em.

Om ni inte redan läst den så avundas jag er. Ta-Nehisi Coates essä om Trump i The Atlantic, ‘The First White President‘, är det bästa jag läst i frågan, fullkomligt lysande, klargörande, knivskarpt. Läs den nu! Innan det är för sent.

De läckta dokumenten från Home Office om migrationen efter Brexit är sannerligen ingen uppbyggelig läsning. Pass och fingeravtryck, maxperioder på två eller fem år (varmed man skiljer åt immigration och settlement en gång för alla), enbart högutbildade får komma, osv. Industrin, sjukvården, skolan och jordbruket är bara några intressen som man nu hör ramaskrin från. Det är vansinne, helt enkelt.

Jag känner flera – svenskar som andra – som allvarligt överväger att lämna landet om det här skräckscenariot blir verklighet, och då inte bara vad gäller migrationsfrågan. Och jag känner stark sympati för dem. Själv sitter jag någorlunda säker med permanent uppehållstillstånd, men fan vet om jag har lust att bo kvar i ett samhälle som bara kan leva med den mest minimala invandring. Don’t leave us alone with the Brits, liksom.

Nu är det inte så sannolikt det blir så i praktiken, men jag kan inte låta bli att fundera på frågan vart skulle jag flytta i så fall? Den första tanken som dyker upp är Dublin. Cirkeln sluts, alltså. Den andra tanken som dyker upp är jag aldrig i mitt liv trodde jag någonsin skulle ställa den frågan på allvar.

Arsenal är nu ett klassiskt exempel på institutionellt sammanbrott. Det handlar inte enbart om Wenger längre, utan om total organisatorisk stasis. Ivan Gazidis lyfter inte ett finger trots att hans jobbtitel är Chief Executive Officer. Wenger vågar/kan inte konfrontera sina spelare, långt mindre träna dem. Och spelarna? Oxlade-Chamberlain går nu till Liverpool, och ingen vill ha Özil. Sanchez vill till ManCity, och hans lagkamrater vill detsamma, enligt rapporter från omklädningsrummet. Om de inte släpper Sanchez kommer klubben att få dras med ett geni som inte vill spela omgiven av, ähm, bra spelare som inte vill spela med honom, ända fram till januari, när de får lite pengar för honom, eller nästa sommar när de måste låta honom gå, gratis. Det är vad man med en mer vetenskaplig terms kallar a fucking shambles. Något managementbolag borde skrida in och ta hela gänget i kragen.

Den avundsvärt produktive Gunnar Wall – kollega och vän, ska påpekas – har just i dagarna kommit med sin nya bok, “Huvudet på en påle – om statlig mörkläggning och terror i demokratier” (Semic). Som alltid är det en ytterst läsvärd bok grundad på gedigen forskning och kunskaper, och framför allt är den högst samtidsrelevant. Första delen tar upp ett antal mer eller mindre kända exempel på hur lätt demokratin och demokratiska värderingar kan haverera, i t.ex. stöd för terrorism, olaglig mörkläggning, tortyr och mord (eller vad Henry Kissinger förmodligen skulle kallat “realpolitik”…) Andra delen sätter luppen på en händelse där Gunnar är milt uttryckt väl bevandrad: Palmemordet, och här specifikt de underliga, ofta motsägelsefulla, turerna kring Lisbet Palmes olika vittnesmål från mordnatten och framåt. Det är riveting reading, man sitter fastnaglad vid läsningen. Rekommenderas varmt.

I alla fall en liten del av varför det är så tunt med bloggposter här på sistone är för att det här landet håller på att glida, som på bananskal, ner i hundratioprocentig, snörpmynt, skriande, dieselförbjuden, knarkinfekterad och vindögd absurditet. I rest my case.

Planerna på The Garden Bridge har nu definitivt gått i stöp. Kommittén bakom projektet har slutligen gett upp. Äntligen. Nu ska vi bara ha tillbaka de £37m de fått i skattebetalares pengar – till ett projekt som skulle helt privatfinansieras. Inte minst skurkaktigt i projektet, enligt min mening, var att bron skulle förstört en av Londons klassiska utsikter, den från Hungerford Bridge mot St Paul’s.

Det har varit tyst på Pressylta ett tag, mest beroende på intensiv läsning av allehanda slag. Så mycket uppseendeväckande har alltså inte hänt. Bortsett från ute i världen, då. Men det är ju å andra sidan så haktappande att man knappt finner orden… Jag återkommer när jag fått reda på mer, så att säga.