Det går naturligtvis inte att se #metoo som annat än i allra högsta grad välkommet och på-tiden, förhoppningsvis också som en kulturell vattendelare, även om det finns skäl att vara pessimistisk om det. Det syns mig att ansvaret för att det sett ut som det gjort i alla år måste i första hand vila på individuella män, men som hack-i-hälarna tvåa måste också arbetsgivarna, på en management level, ta mycket av ansvaret för att inte ha bokstaverat och följt upp icke-toleransen mot sexuellt ofredande (och värre) som benhård princip på arbetsplatserna.

Som, antar jag, de flesta män har jag rannsakat mitt eget beteende i ljuset av vad som kommit fram. Och gudarna ska veta att jag minns en del pinsamma ögonblick från tidiga tonåren, där jag nog framstod som mer löjlig än något annat. Men sen hör det också till saken – och det är inte första gången jag reflekterat över detta – att jag aldrig någonsin arbetat på kontor, faktiskt sällan eller aldrig arbetat tillsammans med andra överhuvudtaget, i grupp alltså. Hade jag bott i Sverige skulle jag säkert haft några vikariat bakom mig som redigerare på någon kulturredaktion eller så. Men inte ens det.

Senaste gången jag arbetade ihop med andra människor var slutet av 1970-talet när jag på helgerna var transferguide för Plusresor (som jag inte tror finns längre), dvs man hämtade trettiotvå lagom packade norrmän på Heathrow och bussade in dem till sina hotell, medan man försökte sälja dem guidade turer som man fick kommission på. Åren på marknaderna räknas liksom inte heller, för man var så fullt upptagen med den egna ruljansen att det inte fanns mycket tid åt annat. Jo, jag jobbade ju som copywriter år Paul Cocksedge i sex-sju år, men jag spenderade sannerligen inte mycket tid i studion med de andra utan satt mest hemma för mig själv och skrev, och gick igenom omarbetningarna per telefon.

Detta ger mig naturligtvis inte någon frisedel vad gäller sexistiskt beteende. Mitt arbetsliv har bara varit lite solitärt, när jag tänker på det, för att ge särskilt mycket tillfälle åt sådant. Jag åt lunch med min agent Simone idag och när jag berättade detta sa hon bara, “That’s weird…!” Och det är det kanske.

Och utmattad… Sex timmar i studio för att spela in audion till en nyskriven svensk språkkurs. Detta tillsammans med kollegorna Clara, Lisa (hittade ingen länk!) och Matt. Intressant, intressantare, intressantast. Förresten, hur många säger “intressangt” snarare än “intressant”? Jag har en känsla av att det förra är mer ett östkustuttal – eller? En annan fråga var om vi skulle hålla oss till “sjuttiosju” eller “schuttioschu”. Kör en blandning av båda, blev det uppfriskande svaret. Jag finner personligen att jag säger “förmiddagen/eftermiddagen” minst lika ofta som jag säger “förmiddan/eftermiddan”. Och så blev jag tvungen att ta det förskräckliga ordet “hen” i min mun, o ve, o fasa. Jag sköljde med munvatten så fort jag kom hem.

Nyhetsbanken skrev för inte så länge sedan om en ny tysk bok som pekar ut Olof Palmes mördare som en viss Hamid Dadashnijad, en iransk kurd. Jag har fått ett par förfrågningar om detta kan vara samma namn (och bild) som Allan Francovich visade mig den där dagen på Primrose Hill 1996-7, vilket kan man läsa om i min gamla text ‘Allan Francovich och filmen-som-inte-blev om Palmemordet’ (pdf). Jag tänkte jag lika gärna kan redovisa mina tankar här också.

Namnet. Jo, namnet på lappen som Allan visade mig började på ‘Dada-‘. Men det var avsevärt längre än ‘Dadashnijad’, så till den grad att min omedelbara reaktion blev att jag aldrig i livet skulle kunna lägga det på minnet utan koncentrerade mig på de första bokstäverna i stället. ‘Dadashnijad’ är emellertid kort nog för att jag i alla fall skulle försökt minnas det.

Bilden. Nu kan visserligen bilden som visas på Nyhetsbanken ha kopierats ett oändligt antal gånger och därför förlorat mycket i kvalitet. Jag har i alla fall svårt att se några likheter med fotot Allan visade mig, men det är alltså inte omöjligt att det rör sig om samma bild. Det jag fick se var ett till både storleken och utseendet ett passfoto vars (renrakade) ansikte visade påfallande likheter med Fantombilden – det blev också min första reaktion på bilden, varvid Allan nickade och sa “Strange, isn’t it…?”

Härkomst. Nyhetsbanken uppger alltså att han ska ha varit iransk kurd. Till mig sa Allan att han var farsitalande iranier. Nu vet jag inte om iranska kurder talar farsi? Det kanske de gör. Men Allan kan ju också fått det om bakfoten.

Allt detta med reservationen att jag naturligtvis kan minnas fel. Men mina minnesbilder från den dagen är fortfarande så pass skarpa att jag inte tror det är fel. Det var ju en rätt bisarr situation, en sådan som etsar sig fast.

Det här är INTE bra alls.

Jag gick in i studion i Soho halv tre, kom ut halv fyra och London hade förvandlats till ‘Blade Runner 2049’. Mörkt som på kvällen, en ockragul halvrosa färg på himlen, solen bara en suddig prick. Det är periferin av orkanen Ophelia, vars centrum drar över Irland just nu, som sopat med sig en massa damm från stora skogsbränder i Portugal och sand från Sahara. Seriously weird.

Om man skrållar ner för Natur & Kulturs vårkatalog 2018 (pdf) så kommer man så småningom (sid 21) till en presentation av min Londonbok. Ja, faktiskt, det ska äntligen bli av, i mars tydligen… I samband med utgivningen kommer jag nog att stuva om lite grand här på Pressylta, främst i att jag inrättar en speciell “London”-kategori för olika uppföljningar av texten, liksom tips och råd och annat. Iaktta denna rymd, som dom säger.

På grund av en smärre hemmakris blev resan till Zagreb i förra veckan lite kortare än jag hade tänkt mig, bara tre dagar. Men min aptit är vätt. Det är en stad man nästan genast känner sig hemma i, inte minst för att den till storleken påminner om Göteborg. Eva gjorde mig sällskap från Stockholm och vi hade ju turen att ha Bodil som ciceron mesta tiden. En av många saker, som jag visserligen visste men inte fattade, är hur “centralt” Zagreb ligger i förhållande till en ständigt skiftande europeisk kulturhistoria runt omkring. Res ett par timmar åt ena hållet och man är i Ungern, res åt andra hållet och man är i Italien. Mer eller mindre ner för gatan ligger det (huvudsakligen) muslimska Bosnien, varom Bodil berättade en del oroväckande saker som utvecklats de senaste åren.

Det är en del av världen där historien – mångtusenårig eller nylig – inte verkar ha den mer museala framtoning den har i Storbritannien eller Frankrike, till exempel. Här står den i gathörnen och pockar på ständig uppmärksamhet, i en slags trängsel av symbolik. På stortorget (Trg Josip Jelačica) finns en stor staty på någon nationens fader (kanske Josip Jelačica, rent av?), han sitter på en häst med svärdet draget. Eva och jag satt och tog en fika på ett café just där och läste i en broschyr att statyn förut alltid pekat mot söder, men att man för några år sedan vände på den så att den nu pekar mot norr. Men det stod ingenting om varför, och jag hann aldrig ta reda på det, men det kändes oerhört betydelsetungt.

Bilden föreställer förresten de charmerande regeringskvarteren alldeles bakom katedralen, med parlamentet skymtande till höger.

Gunnar Wall skriver en övertygande kritik av SVT-programmet ‘Statsministern, Ebbe och affären‘. Jag ska inte lägga något till Gunnars kommentarer annat än att säga att det borde skrivas en hel bok om svenska mediers täckning – eller icke-täckning – av kontroversiella händelser, från Kreugeraffären via Haijby/Kejne, Hammarskjöld,  Palmemordet och framåt. Tystnaderna är ibland bedövande. Varför är det så?

Till vänster där de flesta invandrare bor. Till höger där de flesta AfD-röstare bor.