Jonathan Swift och ‘Stella’ – Esther Johnson – som de skulle sett ut om en ny forensic reconstruction av skeletten kan gälla. Alltid skrattet nära till hands. Sant eller ej, jag gillar resultatet, så har jag alltid sett dem, men jag har f.n. ingen källa jag kan länka till, det kommer.
“I took on the sins of everybody, of a generation, really” – C Keeler
Christine Keeler, som just gått bort, och Mandy Rice-Davis var väl de enda som behöll sin värdighet intakt under åren som följde på Profumo-affären. Möjligtvis bortsett från John Profumo själv, som spenderade resten av sina dagar med välgörenhetsarbete i East End. Etablissemanget kom ut ur alltihop med solkiga slipsar, uppknäppta gylfar och juridiskt halvsmart formulerade ursäkter (varför låter det så bekant?!). En av de värsta skurkarna var den inkontinenta knähunden Lord Denning som skrev en vitkalkad rapport i vilken ingenting märkvärdigt hade skett, och som lade all skulden på stackars Stephen Ward, som tog livet av sig. Hela affären tog död på konservativa partiet i över ett decennium framöver, och var en av många faktorer varför the Sixties blev swinging. (Mer detaljer följer i Londonboken!)
PS: Det var Denning som en gång sa, apropå Birmingham Six: “It is better that some innocent men remain in jail than that the integrity of the English judicial system be impugned.”
…den 26/27 februari 2018 så kom till London och delta i världens största demonstration! Trump kommer till London, inte på statsbesök utan för att inviga USA:s nya ambassad i Nine Elms. Det här är en “kompromiss” med ett av May idiotiskt utlovat statsbesök, som blivit omöjligt efter helgens händelser med Britain First och allt det. Det kommer att bli maffe! Efteråt tar vi en drink på min local, och sen går vi ut och kravallar. Alternativt går hem och lägger oss.
På papperet ser det ut som England fått en relativt lätt kvalgrupp i VM. Men vi vet alla vad papper är värt. Det förhåller ju sig så i VM-sammanhang att pappersversionen är något vi sedan årtionden tillbaka lärt oss att bortse från, ofta med ett fnys av förakt.
För att demonstrera mina något kusliga insikter om framtiden lägger jag redan nu upp sanningen om hur det kommer att gå. Välkomna att återbesöka den här posten när mina insikter – med en något västgötaklimaktisk duns – blivit bekräftade nästa sommar.
Det blir 1-1 mot de lejonhjärtade VM-debutanterna Panama. Sedvanligt ramaskri i press och media, på pubar och i gathörnen. De måste nu vinna mot Tunisien, vilket de också gör, med 2-0, som förra gången. Hoppet återtänt.
Ödesmatchen spelas mot Belgien i Kaliningrad. England förlorar stort, med 3-1, eller möjligen 4-1, glaskulan är lite suddig just här. Poängmatematiken säger att England inte går vidare. Ett flertal av spelarna söker omedelbar asyl i EU.
Vill ni veta något mer om framtiden så säg bara till.
En reflektion över nyhetsbedömning. DN har, som de ibland gör, publicerat en engelskspråkig version av historien om Kulturprofilen, förmodligen eftersom de tror det kan få internationellt mediagenomslag. Det kommer det sannolikt inte alls att få, i alla fall inte om man räknar med den engelskspråkiga världen.
Varför? Därför att ingen vet vem han är. Och ingen vet det, så att säga, i två led. Dels för att man anonymiserat honom av juridiska skäl (gäsp) och dels för att ingen utanför Sigtunagatan hört talas om honom eller hans klubb ens när man klickat ett par gånger på internets och fått reda på det.
Det ska till, i dagens medievärld, ett svenskt namn som alla känner igen. Det ska till Zlatan, kungen kanske, Abba, möjligtvis jag själv, det läget. Jag kan tänka mig en notis nånstans om att Akademien har ägg på slipsen inför ceremonien på grund av det här, men sannerligen inte mycket mer.
…eller översvämmas. “UK firms admit using divining rods to find leaks and pipes“.
Jag tänker, vart ska man flytta härnäst, om nu London och UK blir omöjligt och översvämmat och desintegrerat. Berlin är ju inte att tänka på, that’s so ten years ago… Lissabon är det senaste jag hört om coola ställen att bo. Mas não… Tillbaka till Dublin, kanske? Jag är mottaglig för alla förslag utom Sverige, för det är för mycket utland för mig. Too weird. Prag? Grekland?
Som en del av Brexitplanerna kommer britterna att “registrera” alla oss tre miljoner EU-medborgare, för att hålla koll på vår status, och mycket annat därtill, säkert. Det är bara det att inrikesministeriet inte har tillräckligt med personal för uppgiften, så man kommer att få rekrytera en massa östeuropéer för att göra jobbet. Det här är, som man brukar säga om Roy Andersson, Monty Python utan humorn.
Igår åkte jag med 4:ans buss från South Bank och hem. Det visade sig vara nåt vajsing med hållplatsannonserna, som ibland var helt uppåt väggarna, ibland bara halvt upp. När vi kommit till St Paul’s sa rösten, utan att få en siffra rätt: “Oxford Circus, alight here for John Lewis Stores” När vi stannade vid Barbican Station lät det (helt fel) “Kensington High Street” följt av (det helt korrekta) “…alight here for Museum of London”.
Jag vet för ögonblicket ingen bättre analogi för Brexit. Passagerarna vet alla vart vi egentligen är på väg, det är bara det att budskapet vi hör i nio fall av tio inte stämmer överens med vad vi med våra egna ögon kan se genom fönstren där utanför.
Även om ämnet kanske är något “engelskt” så vill jag gärna rekommendera Joe Kennedys essä om ‘The Brexit Novel‘, om partikularitet och autenticitet, om land/stad, om den engelska självbilden osv. Joe Kennedy är för övrigt mannen bakom den briljanta fotbollsboken ‘Games without Frontiers’, som jag skrev om när den kom ut i fjol.
