Det är med Palmemordet som det är med coronaviruset. Man bestämmer sig för att inte skriva något mer om det. Och så skriver man något mer om det. Jag beslutade mig för att inte ägna mig mer åt det efter att Allan Francovich dog i april 1997 (bakgrund). Hans plötsliga död var inte särskilt mystisk, tror jag, men den drabbade mig ändå ganska rejält. Fuck this, tänkte jag. Och jag tänker fortfarande rätt mycket på det viset.
Så läser man Lars Borgnäs senaste bok, ‘Olof Palmes sista steg‘, och skakas om på nytt. De intresserade har säkert redan läst den, eller i alla fall snappat upp huvudteserna. Borgnäs vänder hela det etablerade händelseförloppet upp och ner. Samtalsscenariot hände verkligen. Gärningsmannen (GM) sköt Lisbeth först, OP därefter. GM sköt med vänstra handen. Det var inte GM som sprang upp för trappan, det var Skandiamannen. Allt förklarat via kirurgiskt exakta analyser av det tillgängliga källmaterialet.
Och framför allt, den stora gåtan. Varför var Lisbeth Palme så ovillig att underkasta sig ens de mest rutinmässiga polisiära procedurer, som t.ex. att låta förhören bandas? Hon framstår mer och mer som det verkliga mysteriet. Borgnäs skriver naturligtvis också utförligt om Säpo, där han tror mycket av lösningen finns. Eller fanns. Många dokumentstrimlare har ju gått varma sedan dess, många av de eventuellt medverkande finns inte längre bland oss.
Jag har ibland pratat med kollegor om utsikterna för någon slags lösning av mysteriet med tanke på att, med all den tid som gått, “en ny generation” har kommit till. Inte bara inom det svenska polisväsendet och Palmeutredningen utan generellt inom politiken och rättsväsendet, både i Sverige och utomlands.
Krister Peterssons tillträde som ledare för Palmegruppen 2017, och hans olika utsagor sedan dess, har närt (i alla fall hos mig, på mitt avstånd) vissa förhoppningar att mer orädda krafter kan ha tagit över och börja nysta upp i snåren. Nu vet man väl inte vad KP kommer att avslöja under sommaren (det kanske blir inställt pga coronaviruset…) men de förhoppningarna kan ju mycket väl grusas.
Men ju mer jag tänker på det – och läser, och pratar med kunniga människor – desto mer osannolikt verkar det att någon “ny generation” skulle börja gräva upp vad som trots allt är djupt institutionaliserade hemligheter. Det funkar liksom inte så. Den gamla generationen dör ut, det mesta av dokumentationen har bränts upp, och det institutionella minnet går så småningom in i sin demensfas. “Ah, det där var så länge sen, inget att rota i…”
Jag tror, som Borgnäs, att vad vi eventuellt kommer att få reda på i sommar är att man bör säga goddag till yxskaftet. Det kan ha varit Sydafrika, det kan ha varit Skandiamannen, det kan ha varit Alf Enerström, det kan ha varit Lill-Babs moster. Men det mest övergripande viktiga, kommer det att visa sig, är att den skyldige nu är död. Vi kan lika gärna lägga ner. Det är över. Och svenska medier – som är så oförskräckta när det gäller Melodifestivalen – kommer att lägga pannan i veck och säga, “Det är nog klokt”.
