Nu har jag sett UG om Virtanen och anklagelserna mot honom. Jag har inte så förfärligt mycket att säga om saken ur det rent svenska perspektivet. Men en iakttagelse är att, trots de brittiska tabloidernas ofta hänsynslösa framfart, skulle Virtanen aldrig blivit så uthängd i medierna här, med namn och allt, som han blev i Expressen och Svenskan.

Nu var ju Virtanens fall, vad jag fattar, inte under rättslig prövning när anklagelserna kom och artiklarna publicerades, så sub judice-lagen skulle inte blivit tillämpbar, dvs att artiklarna därmed skulle utgjort contempt of court, lagtrots. Men det är det allra första mediernas advokater måste försäkra sig om före publicering.

Det andra, och viktigare i den här jämförelsen, är att förtalslagarna är så mycket mer drakoniska i engelsk lagstiftning. Aldrig i livet att mediernas jurister skulle släppt igenom en sådan rapportering, även om den inte var så till den milda grad baserad på lösa boliner och bristfällig källkritik. Jag tror inte en erfaren journalist ens skulle börjat skriva en sådan artikel, för medvetenheten om de rättsliga hindren sitter i märgen på dem.

* Läs Gunnar Walls kloka och sansade genomgång av Thomas Petterssons Filterartikel om Skandiamannen, som ju väckte en del uppmärksamhet förra veckan.

* Det verkar som Ja-sidan vunnit en jordskredsseger (68-32, som det nu ser ut) i den irländska folkomröstningen om abortlagen. Det värmer i hjärtat av två skäl. Dels att det inte blev, som många fruktat, ett ganska jämnt Brexitresultat. Dels att katolska kyrkan i stort valde att hålla sig i bakgrunden under kampanjen, för de visste alltför väl att deras dogmatiska närvaro skulle slått slagit helt fel. Irland har kommit en lång, lång väg sedan jag första gången satte min fot där 1971. Och det kan man bara höja (ännu) ett glas åt!

* Philip Roth? Inte övertygad.

* Apropå Irland. Om man bortser från Ryssland och östereuropa, så kan jag inte komma på något annat europeiskt samhälle som förändrats så i grunden som Irland gjort de senaste 40-50 åren. Eller snarare, som förändrat sin samhällskultur så mycket. Jo, Spanien har kommit långt bort från den där mörka, sammanbitet auktoritära, Viva la Muerte-atmosfären som verkade prägla så mycket av det offentliga och privata livet. Men jag tror Irland ändå tar priset. Mycket har det, som med Spanien, med EU att göra i många hänseenden, inte bara ekonomiska. Men det är framför allt – och lite olikt Spanien – attityden till kyrkan och religionen som har varit avgörande. I katolska länder har ju kyrkan varit en helt avgörande del av samhällskulturens själva grundval. Den har nu i mycket försvunnit på Irland, som vi sett i folkomröstningen. En slags avdogmatisering har ägt rum. Mycket av det är ju katolska kyrkans eget fel, på Irland som i många andra länder, och även om man aldrig får glömma alla de grymheter kyrkan historiskt varit kapabel till, framför allt mot barn och kvinnor, så måste man också känna en fantastisk glädje över vad den avdogmatiseringen nu fört med sig, i detta såväl som i mycket annat. Freeing your mind är ett slitet uttryck, men det beskriver också något som är högst verkligt, och inspirerande.

Helgen gjord! Londonboken har tagit sig in på sjätte plats i DN:s tio bästa böcker just nu, valda av tidningens kritiker. Det här tarvar ett glas på Lord Clyde om en stund. Nån som hänger med?

The G tog upp häromdagen hur reklamspråket blir allt mer meningslöst och ogrammatiskt, om än kanske inte i den ordningen. “Experience amazing” och “Start your impossible” och sånt. Händer samma sak i Sverige? Antagligen.

Idag stötte jag på jag ännu ett exempel. Jag gjorde reklamrösten för ett finansbolag, vari ingick repliken: “Framtiden blir inte alltid som man tänkt sig. Och den kommer utan tvivel att påverka allting som komma skall”

Är det inte en av framtidens centrala funktioner att “påverka” det som komma skall? Vad annat är den bra för? Om framtiden inte påverkade det som komma skall – what fucking use is it…??!!

Men, jo, det är just det där med “utan tvivel” (undoubtedly) som rundar av det för mig. Vi nickar eftertänksamt och tänker, utan tvivel är det så. Jag själv tvivlar i alla fall inte. Gör ni?

Jag antar att den inte går att se från Sverige på BBC iPlayer, men serien måste ju köpas in. Missa den inte, första avsnittet av tre i går kväll här. Det handlar om Thorpeaffären, den liberale partiledaren och hans, ähm, samröre med Norman Scott, om brustna hjärtan och skjutna hundar. Rättegången 1979 var en av de första riktigt saftiga historierna jag följde och skrev om (men minns just nu inte var – Handelstidningen? Expressen?)

Lysande manus (som vanligt) av Russel T. Davies, och för en gångs skull blir Hugh Grant, som Jeremy Thorpe, en skådespelare av rang i mina ögon. Tyckte alltid Grant varit lite hejsan-tjosan så där, men oj… det här är imponerande. Rekommenderas.

Vi återgår till den gamla ordningen. “Amerikanska Platser Som Mat och Dryck, del 1”, alltså. (Regeln som vanligt är att ju färre bokstäver man ändrar/lägger till desto roligare blir det. Tror jag.) Vi börjar med den mest uppenbara, och upphovet till den här tävlingen. (Kentucky Fried Chicken förbjudet!)

Bostongurka.

Baked Alaska.

Saffrancisco.

Mandelmassachussetts.

Sacramentol.

New York Ham.

Aladåbama.

Baton Vin Rouge.

Chillinois.

Utahini.

Dallas-Sallad

“Rest in a three-piece suit”, vill man ju gärna önska honom. Kanske då dags att återuppliva min gamla bloggpost om hur den svenska titeln på ‘The Bonfire of the Vanities’ kom att bli… tja… om ni vill påminna er…

Mer i dagens The G…

Today, as predicted, the press barons win again as the Tories and their allies voted to kill Leveson 2. This is what it means and this is what we've lost. The quicker they are out of business, the better. pic.twitter.com/ZZ6jjiFA1r

— EL4C (@EL4JC) May 9, 2018

Nu när jag tittar in på topplistor som Bokustoppen då och då så slås man ju av mängden självhjälpsböcker de innehåller, in emellan deckare och Lena Andersson. Det är “Hur man förstår världen” hit och “Ät dig till en sexig åldring” dit… Är detta något relativt nytt, eller? Och vad kommer det sig? Vi kanske känner oss särskilt hjälplösa just nu.

Om man tittar på Storbritannien så är det, som nästan alltid, memoarer och biografier som dominerar. Vilket också det säger en hel del. Det händer ofta att man introducerar utländska författarskap genom att först och främst ge ut en biografi, för det är bara när man tillägnat sig The Life som man kan ta sig an The Work.

Med andra ord, det första man måste fråga är inte “Hur/vad/varför skriver du?” utan “Vad är du för en jävla typ, då?”