Jag har läst Thomas Steinfelds artikel om Nobelpriset tre gånger och fattar fortfarande inte vad han är ute efter. OK, nummer ett, och enklast av allt. Han gillar inte att priset går till marginella figurer som inte skriver romaner, poesi eller seriös dramatik (inte Dario Fo, men gärna Pinter, vad jag förstått) Det är en åsikt man gärna får ha, så klart, men jag håller inte med om den. Jag tycker tvärtom att priset vinner i tyngd och mening om det ges till just författarjournalister som Alexijevitj och sångare som Bob Dylan. Inte bara det, jag ser gärna också att det utvidgas i “ideell” riktning till en massa filosofer, språkforskare, essäister och andra.

Vad Steinfeld aldrig lyckas förklara är vad han menar med “världslitteratur”, alltså det som bör premieras av Akademien. På ett ställe står det att priset alltid avsett “upphäva den babyloniska förbannelsen och tala till en global gemenskap av läsare”. Lite senare får vi “den universella litterära gemenskapen”. Därefter ska den “spegla ett verks betydelse för världslitteraturen”. I’m none the wiser. Men efter detta kan man sedan kanske ana sig till vad han menar med “världslitteratur” genom att jobba utifrån hans motsatser, alltså Dylan, Jellinek och andra, som aldrig liksom lyckats översättas. Och översättning är något Steinfeld är upptagen vid.

Det är detta jag inte fattar med vad han kallar “världslitteratur”. Det är ju en gammal sanning att det som går att översätta globalt är vad som i grunden är lokalt. Jag menar, i ett berömt exempel (à la Colm Tóibín – betalväggad, men dygnstillgänglig, tror jag) varför har Jorge Luis Borges’ Buenos Aires, Fernando Pessoas Lissabon och Flann O’Briens Dublin blivit just världslitterära städer, oftast böcker som är fenomenalt översatta och hungrigt lästa av dom av oss som fattar nånting om världen och om kvarteret. Ingen av dem vann Nobelpriset.

Nej, vad jag fruktar Steinfeld menar är det som författaren/kritikern Tim Parks kallat, inte “världslitteratur”, utan “den internationella romanen“. Lättöversatt (“Scandinavian writers I know tell me they avoid character names that would be difficult for an English reader”), lättförståelig och lätthanterlig för en läsande medelklass i det som finns kvar av liberal-demokratiska samhällen. Jag har kanske missförstått Steinfeld, men i så fall mest på grund av att han uttrycker sig så jävla luddigt. Är “världslitteratur” bara de författare som vunnit Nobelpriset, minus dom han inte gillar?

Eller tre i alla fall… Time to fess up. Ta fram Londonboken och rödpennan.

Det mest tandgnisslande hemska felet är på sid 340. Elvis dog 1977, inte 1976. Jag skäms verkligen, inte minst för att just den dagen var så minnesvärd för både mig och vännen Ragnar. Jag har till och med bloggat om det, för fan, här… Som bestraffning får jag utsättas för Tommy Steele’s Greatest Hits, hela dagen.

Det andra är fotnoten på sid 89. Medelinkomsten i London år 2014 var inte alls £26 000, det är en alltför gammal siffra, den låg i stället kring £35 000. Faktum är att om det någonsin blir en ny upplaga så skulle jag nog strukit hela fotnoten, den tillför ju inte så mycket.

På ett par ställen (bl.a. sid 17 i förordet) påstår jag att London är världens mest besökta turiststad. Jag borde kollat bättre. Det finns många olika listor att konsultera i ämnet, men London brukar ligga på allt från andra till sjunde plats. Men sällan eller aldrig etta, för där ligger nästan alltid Bangkok (Bangkok?!)

OK, det känns bättre nu när jag bekänt.

PS: Och om nån hittar fler fel så säg gärna till!

Under valrörelsen nyligen fick jag se en bild på en SD-manifestation någonstans i Skåne där en kvinna höll upp ett plakat med vad jag tror är ett Jimmie Åkesson-citat (ej ordagrant): “Ska man bo i Sverige så ska man banne mig tala svenska”. Vilket jag i och för sig tycker är en paroll man i stället borde rikta mot den tilltagande angliseringen av svenskan, men det kan vi kanske lämna därhän. Fast jag tycker också plakatet är ett utmärkt exempel på en gammal klassisk men fortfarande högst giltig trop: den främlingsfientliga populisthögerns självupplevda sårbarhet.

Det har att göra med ett slags nationens patologi. Från nazistisk ideologi på 1920-talet fram till våra egna dagars konspirationsteorier om ‘The Great Replacement‘ så betraktar den främlingsfientliga högern den egna nationen – i form av både Gemeinschaft och Gesellschaft, det egna samhället och gemenskapen, den egna “rasen”/etniciteten, den egna kulturen och det egna språket – som en unikt bräcklig konstruktion. Den är något som står inför en akut och påtaglig risk att störta samman och utplånas med varenda nyanländ asylsökande, med varenda moské som byggs ner för gatan, med vartenda konstiga språk man hör på spårvagnen.

Det är ju här det där med “segra eller dö” hör hemma. Alla dessa mer eller mindre öppna referenser till “styrka”, “manlighet”, “stolthet”, “nationen”, “Karl XII” och den slutgiltiga “segern” måste i den främlingsfientliga högerideologin alltid beledsagas av tanken att den nationella “döden” samtidigt är en alldeles överhängande fara. De betraktar å ena sidan Sverige som ett starkt, stolt och uråldrigt land, med eviga värden och unik kultur. Men, vänta nu, Sverige är inte starkare och stoltare och evigare än att de samtidigt betraktar nationskroppen som så besmittad, svag och dödsrosslande att det nu krävs blodig politisk kirurgi i stället för en massa snöflingeliberala terapisamtal.

Det paradoxala med den inställningen är ju inte bara att den är så skriande kontrafaktisk och att Sverige, på gott och ont, är och förblir ett av de mest homogena samhällen och kulturer som någonsin existerat, utan att den här lögnaktiga patologiseringen av nationen är något av det mest antinationalistiska man kan tänka sig. De dissar Sverige, de pratar ner sitt fosterland! Om jag inte visste bättre skulle jag, som svensk, känna mig kränkt. Och, för övrigt, det emblematiska ögonblicket för den här antinationalistiska reflexen är ju Hitler, när han i sitt testamente från bunkern säger att tyskarna nu “förtjänar sin undergång”. Nationen dög till slut inte till. Operationen lyckades men patienten dog.

Det är mest på behörigt avstånd jag följer debatten om huruvida SD:s framgångar ska tolkas som baserade i klass eller något annat. Jag tror i och för sig att klassargumentet har sina svagheter, men så är de olika högerpopulismerna ett så sammansatt fenomen i sina olika länder att jag fortsätter hålla ögon och öron öppna, i alla fall vad gäller Sverige. Men de har förstås också många gemensamma drag, både historiskt och över gränserna, och jag tror detta är ett av dem.

Precis som Brexit hade sitt ursprung i de konservativas inre partistrider har Brexit under de senaste två åren för Labour handlat om att inte förlora vad de ser som sin traditionella väljarbas i mellersta och norra England. En berömd karta (som jag inte hittar just nu) visade ju att de starkaste Brexitregionerna under folkomröstningen 2016 nästan exakt stämde överens med de områden som upplevde den mest brutala avindustrialiseringen under Thatchers åttiotal. Därav den vacklande/velande inställningen partiet haft och har. Brexit handlar främst om två politiska partiers överlevnad, snarare än nationens dito.

Vad borde Labour gjort i stället? Det fanns väl två huvudsakliga vägar att gå. Antingen – som bl.a. Paul Mason förordat – en kampanj grundad på Remain and Reform via ett avtal à la Norge+. Eller också ett fullbestyckat s.k. Lexit ungefär som Larry Elliott beskrev det i Observer för inte så länge sedan, ett argument han baserade på två nyliga böcker av Costas Lapavitsas och Philip Wyman. Det vill säga, dra konsekvensen av gammal-Labours hävdvunna skepsis mot EEC/EU, personifierad i Jeremy Corbyn, och sikta på ett frihandelsvatal som frigör UK från de nyliberala trossatserna som EU sedan Lissabonavtalet vilat på.

Nu har Labour i stället hamnat, liksom, ingenstans. Det är i stort sett bara en organisation som väntar på ett nyval, som förmodligen inte kommer och som de i sin tur kan vara långt ifrån säkra på att vinna, i alla fall enligt opinionssiffrorna. Vilket håll man än vänder sig åt så är det en strategisk blunder av format.

Det finns naturligtvis inte särskilt mycket att skriva om Brexit förrän om ett par veckor, kanske, när slutmanglingarna ska ha blivit färdiga. Partikongresserna säger lite eller inget. Mitt heta tips är att eftersom Chequersdealen, som den nu ser ut, är oacceptabel för EU så kommer man att hitta en fördröjning som gör helvetet än mer långvarigt än det borde blivit, alltså att man riggar upp en temporär tullunion för hela UK som inte skapar några gränser på Irland, säg fram till 2020. Under tiden avsätts May, eller också nyval, men så börjar då spelet om igen. Mitt hetaste dystopiska tips är att de allt omöjligare förhandlingarna UK-EU sammanfaller med en tilltagande kris inom EU – högerpopulism, Grekland, Ungern, Ryssland – som får allt att krascha kring 2022-23. Då invaderas vi av Norra Makedonien, god help you.

För ögonblicket, däremot, kan i alla fall inte jag annat än sitta stirrande och haktappad inför det konservativa partiets dödskamp. Jag tror uppriktigt, och är inte ensam om det, att Tories kommer att dö ut som politiskt parti inom de kommande åren, ungefär som liberalerna gjorde i början på 1900-talet, fast med vitt skilda förtecken. “Dö ut” bokstavligen: de enda “ungdomar” som syntes på deras partikongress var tre högstadieelever som visste allt om blemmor men inget om kondomer. Partiet får avsevärt mer i bidrag från döda medlemmar än levande, jag lovar. Det är ett parti (Conservative and Unionist Party) som gjort det inte bara tänkbart utan möjligt att Unionen kommer att upplösas, att Skottland får sin självständighet och att  – djupt andetag – Irland blir enat. Detta alltså ett parti som dominerat regeringsmakten sedan första världskriget. Vad kommer att ersätta dem? Jag tror jag vet.

I morgon: Labourpartiet

Först Arnault, sedan Aznavour. Varav den senare ju är den flerfaldigt mer intressanta människan. Jean-Kladd är bara en Tartuffe+Münchausen som i sin nuvarande figuration berättar mer om det samhälle han kunde frodas i än han gör om sig själv. För där finns ju inte särskilt mycket att hämta, amirite…?

Jag har däremot alltid varit en stor beundrare av Aznavour, och tycker som Bob Dylan att han var en av de främsta performers som någonsin stått på en scen. Och det där med “Frankrikes Sinatra” tycker jag bara är korkat. Sinatra var ett geni som aldrig skrev låtar. Aznavour var ett geni som skrev låtar, jag menar “Il faut savoir” och massor därutöver.

Brexit, herrejösses. Det kommer nånting. Endera dagen.

Jag har stängt av kontaktfunktionen här pga spam. Om ni vill ta kontakt via Pressylta Redux, lämna en kort kommentar så hör jag av mig via den epostadress du har fyllt i.

* Var i går på releasefest för den engelska översättningen av Caterina Pascual Söderbaums ‘Den skeva platsen’, fenomenalt översatt av min gamla vän Frank Perry som ‘The Oblique Place‘. Frank ledde ett mycket intressant samtal med Steve Sem-Sandberg, som hade en hel del med romanens tillkomst att göra. Jag tror aldrig jag läst en roman så noggrant som jag läser denna.

* Jag firar som vanligt med ett glas Merlot att jag inte befinner mig på Bokmässan. Skål!

* I stället följer jag senatsförhören med Christine Blasey Ford och Brett Kavanaugh i direktsädning. Vilken dramatik. Det här kan bli Dagen Som Förändrade Amerika. Förundrade, snarare. Bisarrt.

* Det finns mycket att säga om Brexit just nu, men jag tänker vänta tills partikongresserna är över med Tories nästa vecka. Vi börjar närma oss nerförsbacken.

* I morse såg jag en sikh med en väldigt slarvigt knuten turban. Har aldrig sett något sådant förut. Visste inte om jag skulle säga något. Jag teg.

Jag kan inte varmt nog rekommendera Gunnar Walls nya bloggpost “Ett långt farväl till Sven Anér”. Det handlar för det första om två av de stora frågor Anér så energiskt engagerade sig i, kärnkraften och Palmemordet. Båda ämnena må ha en doft av anno dazumal över sig, men den doften borde man i så fall omedelbart vifta bort, för de är fortfarande högst aktuella frågor. Men Gunnars text handlar också om hans personliga och professionella vänskap med Sven Anér, som alltså avled tidigare i år, och hur det personliga/professionella ofta stöter mot varandra och får oförutsedda men varaktiga konsekvenser. Det är helt enkelt fascinerande läsning.