Vill man kommentera en artikel i DN måste man ha svenskt personnummer (what?? ok, men det har jag ju) och svenskt postnummer (det har jag inte, ju). Jag ville kommentera en artikel av Ola Larsmo men fann alltså ingen väg in. Min kommentar skulle ha varit följande:

Larsmo skriver: “Rösterna för ett utträde kom från andra delar av landet, som stagnerande fiskesamhällen längs kusten och industristäder i Storbritanniens rostbälte.”

Detta är, som vi nu vet, en farlig slentrianuppfattning om Brexitröstarna, det var mycket mer komplicerat än så (inte minst med anledning av Corbyn och Lexit-vänstern). Det fanns och finns helt respektabla argument för Brexit: Lissabonfördragets nyliberala manifest, nedmonteringen av social Europe, det som hände med Grekland, osv, osv.

Larsmo skriver: “Ingen jag talar med här i London var för Brexit, och nästan alla är dödströtta på att diskutera ämnet”. You need to get out more, mate. Visst finns det, överallt, och det är fortfarande ett glödhett samtalsämne där jag befinner mig.

Larsmos huvudpoäng, så som uttryckt i rubriken: “Ingen vill tala om Brexits kärna – freden på Nordirland”. Jo, jag vet att ingen journalist skriver sina rubriker, men det handlar ju om freden på hela irländska ön, inte bara NI. Det är precis därför Irland + EU har en så stark hand i förhandlingarna… Jesus…

Men faktum kvarstår ändå: ingen talar ju om något annat än freden på Irland! Det är det hela backstop-kontroversen handlar om. Det är ett så bisarrt påstående att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Så jag tänker inte börja.

Brexit handlar om England, inte Storbritannien, det vet vi sedan länge. Och Irland har aldrig spelat någon större roll i Englands historia. Detta är inget nytt, så det historiska perspektivet vore intressant att ha dragit in här. Undersökning efter undersökning visar att Brexitröstarna med stor majoritet anser att NI är väl värt att offra till priset av ett “självständigt” UK.

De två gånger Irland spelat en betydande politisk roll i UK från 1900, ur konservativt perspektiv, är den (i o m 1:a Vk) uppskjutna Home Rule-frågan, och hur mycket brittiska staten ville spendera på militärinsatsen på NI efter 1969. Att denna våldsamma likgiltighet skulle vara något nytt i och med Brexit är helt enkelt inte sant.

Men, för fan, jag sitter väl och gapar åt den tapetserade väggen som vanligt.

PS: Det där med att DN kräver både personnummer och postnummer för att man ska få kommentera, men särskilt personnumret: jag har en stark misstanke om att det strider mot GDPR:s regler i så måtto att det är information som tidningen strikt talat inte behöver för just det ändamålet. Allt de behöver är ett namn, giltig epostadress och/eller IP-numret, syns det mig, om det skulle bli fråga om förtal eller liknande – men så är det ju också en modererad kommentarssfär, antar jag, så den risken bör man väl kunna undvika ändå.

Detta som lite blessèd relief men ändå inte helt obesläktat med föregående poster, eftersom det handlar om BBC. I kölvattnet på Huttonrapporten skrev jag en artikel i DN Kultur (18/2/2004) om organisationens framtid. Den började så här:

En dag för cirka femton år sedan klev jag in på en BBC-producents kontor i Broadcasting House, radiohögkvarteret alldeles vid Oxford Circus. En dörr till grannkontoret stod på glänt och jag kunde inte låta bli att titta in: neddragna gardiner, lyset var släckt, en man satt med huvudet lutat mot skrivbordet i vad som verkade vara outsäglig förtvivlan, alternativt djup sömn.

Jag undrade lätt om han mådde bra. “O ja,” sa producenten och stängde dörren försiktigt. “Han är något av en klenod här i huset. Inte särskilt flitig, förstås. Har väl producerat något halvdussin program under sina tjugo år här”. Han satte sig ner och tillade, som om det var den naturligaste sak i världen: “Jag var hans fag på Eton, för övrigt. Knullade skiten ur mig varenda dag i två år. Men – nu ska vi inte prata om mig…”

Och så fortsatte jag:

BBC på den tiden påminde på många sätt om monarkin. Den vilade på en uppsättning traditioner som i själva verket inte var så gamla som många ville tro. Det var en av de vitaste platserna på jorden: de enda mörkhyade ansiktena man såg var i stort sett i receptionen. Som institution rörde den sig med en ledig naturlighet genom världen, dess betydelse och inflytande och makt något som man sällan ens behövde reflektera över. Och, inte minst, där fanns ett fantastiskt slöseri med resurser.

Jag avslutade min artikel med att uttrycka en viss optimism inför framtiden, trots att Hutton givit BBC som institution en sådan rallarsving: de åtnjuter “ett grundmurat allmänt förtroende”, och så vidare. Men av min artikel är det egentligen bara det där sistnämnda, slöseriet med resurser, som fortfarande gäller. Idag ser läget helt annorlunda, nästan väsensskilt, ut för BBC. För en sylvass och välinformerad analys av “BBC som institution” kan jag inte varmt nog rekommendera Owen Bennett-Jones artikel i nyutkomna LRB, ‘Can’t Afford to Tell the Truth‘ (gratis).

Han tar förstås upp saker som den nyliga kritiken mot BBC:s nyhetsredaktionella partiskhet i fråga om både Brexit och klimathotet. Men nästan som mest intressant, i mina ögon, är hans exempel på det fantastiska slöseriet med pengar och resurser (senast en historia just idag) med programredaktioner i ständiga skyttegravskrig med varandra. Bennett-Jones spekulerar också att licensens tidevarv verkar lida mot sitt slut: vad som i verkligheten är en poll tax kommer i sinom tid att ersättas av ett prenumerationssystem, som med Sky och Netflix och alla andra.

Med störst lidelse skriver Bennett-Jones om den del av BBC där han har lång arbetserfarenhet i det förgångna: World Service, denna under decennierna efter kriget så magnifika radioskapelse, som idag monterats ner, tabloidiserats och blivit managementified till döds. Visst var den alltid ett verktyg för den brittiska statens soft power, finansierad som den brukade vara av UD. Men ändå, vilket verktyg…

1:45 GMT: Har spenderat hela förmiddagen i studio, långt utåt helvete i Hammersmith…

De som intresserar sig för den här tragikomiken har säkert redan sett det senaste. May håller tal inför ‘1922 Committee’ kl 5, förtroendeomröstning någon gång mellan 6 och 8, resultatet strax därefter. Enligt BBC har 174 Tory MPs offentligt förklarat sig stödja henne (hon behöver minimum 158, fel 159) men det betyder alltså ingenting när det kommer till the secret ballot i kväll. Vinner hon sitter hon säkert ett år framåt, men kan erbjuda sig avgå vid nyval för att locka röster. Förlorar hon – then we’re REALLY fucked… Mer omsider.

5:15 GMT: May talar nu inför ‘1922 Committee’. Här, under tiden, en bra analys av Patrick Wintour i The G. Bland annat att om hon avgår, men stannar kvar som lame duck tills Tories fått en ny ledare, så är det inte otänkbart att röran blir så total att parlamentet tar över vad jag fattar är en form av exekutiv makt. Talmannen plus ordförandena för utskotten tar över – främst bland dem kanske ordföranden för Brexitutskottet, Hillary Benn, son till Tony B – och tar en omröstning om det enda som det tycks finnas en parlamentarisk majoritet för just nu: nej till No Deal. Därefter börjar det roliga: ny folkomröstning, Norge-plus, nyval…

9:06 GMT: 200-117. May vann, men med en väldigt liten marginal. Och märk väl, hur det än hade slutat förändrar det INGENTING. Ta en lång titt på ordet ingenting. Hon får ändå inte igenom sin deal. Vi är kvar där vi var. Det här var ännu ett exempel på vad britterna är väldigt bra på, a sideshow. Hon sitter inte alls säker.

9:30 GMT: 117 är en avsevärd siffra, över en tredjedel av tories, och många av dem är på the payroll, alltså anställda som ministrar, undersekreterare och bus boys. Det här kommer inte att hålla länge.

9:40 GMT: Och med det ber jag godnatt. Glöm inte att tuna in för morgondagens helt nya skitsjåvv.

Carthago delenda est: Om du inte redan gjort det, fyll gärna i formuläret till min läsarundersökning. Tar bara några minuter, helt anonymt. Klicka här. Tack!

Vad heter desire path på svenska? Är det så enkelt som “genväg”?

Ryktena flyger att omröstningen i morgon ska skjutas upp. May talar till parlamentet 15:30 GMT. Pundet rasar.

Under tiden kom Europadomstolens utslag i morse om att UK kan dra tillbaka Artikel 50 unilateralt. Principiellt viktigt eftersom det understryker medlemsstaternas suveränitet. “Take back control”? You already have control, fool…

Jag fortsätter posta här allt eftersom…

PM:s tal följs av Andrea Leadsom, Leader of the House, vilket klart tyder på att underhusets dagordning kommer att ändras, alltså att omröstningen blir uppskjuten. En del säger en vecka, andra in på nyåret. Ett bra sätt att följa utveckligen är som vanligt via TheG här.

12:30 GMT: Jag såg en antydan om att May under sitt Brysselbesök i helgen kan ha fått några eftergifter från EU vad gäller den politiska deklarationen, som alltså inte är lagligt bindande och rör de framtida handelsavtalen. Problemen, för brexitörerna, är dock (huvudsakligen) irländska gränsen/the backstop som ingår i Withdrawal Agreement, som är lagligt bindande och där EU inte ger efter en tum.

13:00 GMT: @PippaCrerar (Daily Mirror): Number 10 insiders tell me they think a second referendum is on the cards. “We’re not preparing for it and she doesn’t want it but it might be the only way. We think that’s where we’ll end up”.

15:00 GMT: “RAF Typhoons scrambled in response to ‘unidentified aircraft’ approaching UK” (Sky News) Nu kommer utomjordingarna också!

15:15 GMT: Konsensus tycks vara att May tänker kräva av EU ett “starkare ordval” vad gäller den eventuella tillämpningen av the backstop på Nordirland, starkare än att båda parter ska ge det deras “best endeavours”, som det står nu. Men något “lagligt bindande” får hon aldrig.

16:00 GMT: Nu debatt efter Mays uttalande. Det var som jag skisserade ovan: hon är ute efter re-assurances utöver “best endeavours” vad gäller NI. Viktigt är att hon inte satte ett datum på när omröstningen ska ske: om en vecka, efter nyår? Den måste senast hållas 21 januari 2019. Skulle det bli då så finns i praktiken ingen tid kvar att förbereda för No Deal.

Också noterbart att talmannen, John Bercow, gav regeringen ordentligt på huden för att de avslutat debatten i förtid och inte gett HoC någon reell chans att säga sitt vare sig om Mays deal eller beslutet att upphäva omröstningen. Bercows budskap och ton (“deeply discourteous”) var mycket något ovanligt, säger de som vet.

16:10 GMT: Pundet har rasat till sin lägsta nivå på tjugo månader. Fuck this shitshow, nu går jag till puben. Cheers.

Det här känns utan tvekan som den sista helgen vi lever under någorlunda normala förhållanden, där ordet ‘någorlunda’ does a lot of heavy lifting, som det heter. Efter mer än två år av krasshet, lögner, stupiditet och förtvivlan ska det – av allt att döma – komma till omröstning på tisdag kväll kl 19.00 GMT. Och det verkar mer eller mindre avgjort att Mays Withdrawal Agreement och Political Declaration kommer att röstas ner, fast med hur stor majoritet återstår att se. Under tiden rapporterar Independent att 52% av röstarna nu vill stanna kvar i EU. Too late, Bubba…

“What happens next?” är sedan några dagar tillbaka den överlägset mest använda frasen i medierna, med “The Meghan-Kate rift” som avlägsen tvåa. Theresa May kan knappast sitta kvar efter ett nederlag, så hennes avgång är väl det första som kommer att hända. Därefter förgrenar det ju ut sig i alla möjliga och omöjliga riktningar. Mot en ny Toryledare som förgäves försöker förhandla fram något “bättre” med EU och till slut tar oss tillbaka till samma situation som nu. Mot nyval, vilket för överskådlig verkar mindre troligt. Mot en andra folkomröstning, vilket medför sina egna, avsevärda risker. Mot ett Norge-plus som verkar stöttas av en majoritet MP’s, men som inte alls stöttas av… Norge.

Och så förstås mot en No Deal, med resultat i en samhällskollaps som i mycket liknar DDR:s i november 1989, fast med längre köer, ingen mat och inga mediciner, och ett gatuliv som får Paris just nu att framstå som en torsdagkväll i Vedbæk. Så för att avsluta på en rent praktisk not: matpaketen, alltså. Här en lista över några basvaror vi kommer att behöva: inga färsk- eller frysvaror; burkar (sardiner, tomat, soppa, grönsaker, etc); mjöl, salt, strösocker, peppar; chark (falukorv, isterband, skinka, salami); tepåsar, pulverkaffe och drycker med lång förvaringstid (juicer). Några askar Ibuprofen (400mg) vore också mycket välkommet. Jag publicerar koordinaterna vad det lider. Tack!

PS: Färska ägg är väl inte en så bra idé, ur drönarsynpunkt, även om man kan (metaforvarning!) göra omelett av sörjan. Hårdkokta, däremot…

Under mitt lördagssvep genom svenska tidningar online stötte jag på Lena Anderssons kommentar om Arnaultdomen. Jag måste säga jag tycker den är väldigt underlig, om inte rent okunnig. Målsägandens beteende post facto, hur motsägelsefullt det än kan framstå, var helt enkelt inte något som stod under rättslig prövning. Det hade och har inget med brottet i sig att göra. Detta är inte alls ett uttryck för något slags “robotsamhälle” – vad det nu är – för det är helt enkelt så ett brottsmål fungerar. Ta exemplet hustrumisshandel. Om en kvinna – hur motsägelsefullt det än kan framstå – väljer att stanna kvar hos sin våldsamma man så gör det varken från eller till vad gäller själva brottet han begår. Han är lika skyldig för det. Den sortens “robotik” – vad andra kanske skulle kallat juridisk stringens – kan jag faktiskt leva med, gladeligen.

Carthago delenda est: Om du inte redan gjort det, fyll gärna i formuläret till min läsarundersökning. Tar bara några minuter, helt anonymt. Klicka här. Tack!

The frozen ground of the Altai Mountains preserved this beautifully detailed Scythian woman’s boot for over 2,300 years. The leather boot was decorated with textile,tin (or pewter), pyrite crystals, gold foil and glass beads. H. 36 cm https://t.co/98Ga0rHzkc Siberia #archaeology pic.twitter.com/HfCnP8WEVY

— Ticia Verveer (@ticiaverveer) December 5, 2018

För ovanlighetens skull bestämde jag mig för att ta bort en post jag lagt upp här. Skälet just i det här fallet är att det blev varken vin eller vatten av det hela. Jag gillar inte att hymla och humma och ha:a. Ska man berätta en historia ska man berätta en historia fullt ut, inte anonymisera och glida över saker, vare sig de är väsentliga eller oväsentliga. Ber om ursäkt för detta. Won’t happen again.

Carthago delenda est: Om du inte redan gjort det, fyll gärna i formuläret till min läsarundersökning. Tar bara några minuter, helt anonymt. Klicka här. Tack!

Jag har bestämt mig för att göra en läsarundersökning. Frågorna behandlar mest sådant som inte redan framgår av statistiken (var läsarna finns geografiskt, hur de anländer till bloggen, osv) utan handlar om lite mer personliga aspekter.

Det är ett inte särskilt långt frågeformulär, tar allra högst tio minuter att fylla i, så jag vill förstås be så många som möjligt av er att ta den tiden i anspråk. Jag vore mycket tacksam!

Hur går det till “rent tekniskt” (som vi äldre brukar säga)? Det är här det börjar bli lite tjusigt, faktiskt. Allt sker via Google, helt anonymt för er (dvs jag får inte reda på avsändare). Detta har jag min IT-avdelning att tacka för (aka min son Joe).

Detta är länken. Klicka på den. Svara på frågorna. Klicka till slut “Submit”. Ni anar inte vilka vetenskapliga framsteg ni bidrar till.

Resultaten presenteras omsider.

Tack på förhand för hjälpen!

+ Tisdag kväll: Hittills har 14 läsare fyllt i formuläret, tack för det! Nu blir väl den här undersökningen aldrig statistiskt särskilt meningsfull, men en del intressanta saker har redan börjat träda fram i svaren. Jag tänkte låta formuläret stå öppet, kanske fram till jul, för att fånga upp eventuella stragglers som bara läser bloggen allt emellanåt. I så fall kommer en slags slutrapport i mellandagarna, om Gudrun vill och byxorna håller.