(Londonboken sid 284) Så kan man då få sig till livs hur det nya konserthuset kommer att se ut, rapport här. Och det är ju tjusigt. 288 miljoner pundtjusigt, närmare bestämt, och inget av det ska tas ur allmänna medel. Men det sa dom om den nu övergivna Trädgårdsbron också, i och för sig… Och den ska alltså stå där Museum of London nu ligger, mitt i “rondellen” där London Wall börjar. Muséet i sig ska flytta till Smithfield, men exakt var någonstans där vet jag faktiskt inte.

Jag är alltid lite tvehågsen inför sådana här prestigeprojekt. OK, vem gillar inte “akustisk perfektion”? Vem gillar inte en “snedvriden pyramid”? Vem gillar inte LSO, för den delen? Å andra sidan, vem gillar en “destination restaurant”? Inte jag. Visst skulle man kunnat spendera pengarna på annat och nyttigare, skolundervisningen till exempel, men till sådant oglamoröst hade man å andra sidan inte kunnat attrahera några sponsorer. Så, jo, jag kommer väl att gå dit någon gång i framtiden.

(Faktiskt, en lättnad att slippa skriva om Brexit…)

För de som är intresserade måste jag å det varmaste rekommendera vännen Gunnar Walls noggranna och kunniga analys av Jan Stocklassas bok om Stieg Larsson och Palmemordet. Gunnar drar fram i ljuset det väsentliga, det oväsentliga och det rent mystifika med Stocklassas redogörelse. Sällan får man läsa en recension som är minst lika bra som boken, men så är faktiskt fallet här.

Jag har dock stannat för en sak, som inte är mycket mer än en fotnot i den här frågan, men som kan vara värd att spåna vidare på. Hoppas jag. (Varning: det här kommer att bli lite långt)

(more…)

Detta kanske inte är några nyheter för er, men jag fick se något ganska märkligt igår. Hassan, som äger kvartersbutiken runt hörnet, berättade att han fått sin tjusiga Range Rover stulen någon natt under den gångna veckan. Den stod parkerad på en infart alldeles framför huset och var bevakad av CCTV-kamera. Hassan visade mig filmen på sin mobil. Två maskerade män. Den ena står alldeles invid husväggen och har en meterlång antenn i handen. Den andra står vid bilen med en laptop. Antennkillen får tag i en signal inifrån huset (koden till automatnyckeln, förmodar jag) och langar över den till laptopkillen, som fingrar lite på tangentbordet och – ba-boom, bilen låser upp sig, med blinkande ljus och allt. Det tog allt som allt mindre än en minut, praktiskt taget ljudlöst. Man bryter sig alltså inte in i bilar längre, man hackar dem.

Gabrielle undrade i sin senaste kommentar varför irländarna är så “ledsna och arga” när det handlar om Brexit. Jag ska försöka skissa på ett svar, men det finns säkert mer att säga också. För det första kan man nog kalla dem fler saker än så – häpna och oförstående, till exempel – och det gäller på båda sidor om deras gräns.

Jag tror man som vanligt måste utgå från historien och hur den, om än inte upprepar sig så åtminstone hur den rimmar. Det har som bekant länge funnits ett djupt kolonialistiskt förhållningssätt från den engelska (snarare än brittiska) politiska klassen gentemot Irland. Det tar sig uttryck i allt från ointresse och okunnighet – Karen Bradley, som nytillträdd NI-minister, sa sig inte ha en aning om att nationalister inte röstade på unionister och vice versa (men hon fick väl lära sig på jobbet) – till nedlåtenhet och framför allt nedlåtenhetens beväpnade version, tystnaden.

Det var bl.a. detta Ola Larsmo tog upp i sin kommentar härförleden: varför denna tystnad från Leaver-sidan om konsekvenserna av en no-deal/hård gräns? Det har alltså att göra med ett djupt och aggressivt ointresse för den irländska öns framtid (för att inte tala om dess historia!) En majoritet Brexitröstare ser gärna att man offrar Nordirland till förmån för en clean break med EU. Men det finns också en liknande tystnad i frågan från Remainers och man skulle kunna förklara (inte ursäkta) den med att frågan egentligen inte är så förbannat komplicerad: en no-deal kommer att innebära en katastrof för freden på Nordirland, och därmed på hela ön. Det finns helt enkelt inte särskilt mycket mer att säga.

Man kan ju bli “ledsen och arg” för mindre. Men parallellt med detta har en annan process ägt rum sedan juni 2016. Vilken utgång det än blir till slut – deal/no-deal – så har Republiken överlägset mest att förlora på Brexit, rent ekonomiskt, av alla EU-länderna. Detta helt bortsett från de politiska/nordirländska aspekterna: handelsförbindelserna med UK är omfattande och djupgående sedan långt tillbaka. Detta har naturligtvis fört med sig att EU prioriterat Republikens intressen nästan över allt annat (quelle surprise…) och att Dublin därmed sedan folkomröstningen agerar utifrån en betydande maktposition i Brexitförhandlingarna. De har de flesta korten på hand, och de har ett enigt EU bakom sig.

För en avsevärd del av den engelska politiska klassen, särskilt de till höger om mitten, framstår detta som djupt upprörande, nästan anti-historiskt, en uppånedpåvänd värld som ingen någonsin gett dem kartan till. Detta så mycket mer bittert och ironiskt eftersom Brexit (som Fintan O’Toole och andra ständigt påpekar) egentligen inte alls handlar om EU utan om Storbritanniens (och mer specifikt Englands) syn på sig själv som post-kolonial verklighet; om dess förtvivlade, krampaktiga illusioner om en framtid som ska bli lika gloriös som den historia de egentligen inte behärskar särskilt väl. Det är fler än en brexitör som hänvisat till blitzen under det gångna året, men särskilt på sistone. “Vi kommer att överleva en hård Brexit” som en av dem sa nyligen. “Överleva”? Ribban har lagts lägre och lägre ju närmare vi kommer 29 mars.

Det finns som sagt mycket mer att säga i den här frågan. Men man måste också konstatera att många progressiva människor, jag själv inberäknat, har en gammal och trofast kärlek till Irland som blivit allt djupare med åren när man ser hur landet sakta men obändigt säkert tagit så många steg framåt: i hur man hämtade sig efter “bubblan” på åttiotalet; i hur man vänt ryggen åt kyrkan och mycket av vad den står för; i hur toleransen manifesterade sig i abortomröstningen, och mycket annat. Som jag skrev i samband med det så, bortsett från Östeuropa och till viss mån Spanien, vet jag inget annat land som har förändrats så pass mycket sedan, säg, 1970, när jag först gav mig ut i världen. Och förändrats till det bättre. Kanske värt att hålla i minnet de kommande månaderna.

Ett sanningens ord från Pankaj Mishra i NYT.

Också värd att läsa är The G:s ekonomiredaktör Larry Elliott idag, han är en Leaver som nästan alltid har intressanta synvinklar:

Much more likely is that the pressure for change [in the EU] will dissipate and the real grievances of those who voted for Brexit will be quietly forgotten. The softer the Brexit, the more convinced the EU will be that it has been doing the right thing all along. Britain will not go up in flames, but there will still be consequences. Leave voters will feel they have been victims of an establishment stitch-up. The anger will not go away and will eventually resurface.

The risk is that the losers will be the biggest supporters of the EU – the liberal left. And the biggest winners will be the extreme right.

Meanwhile, the shit show rumbles on, à la Marina Hyde…

+ Avd. “Ducka, grabbar…”: Army reserves on stand-by from 10 February 2019 in case of no-deal. Länk.

+ Brexit i en ny dimension. Det var just nån som blev intervjuad och talade om behovet av att “break the dreadlock”… Jag menar. Jah, Ras Ta Farai…! Nog för att det verkar ganska stenat ibland. Men ändå.

De avslutande argumenten i debatten om misstroendevotumet var i alla fall journalistiskt något bättre än partiledarnas: Tom Watsons avsevärt skarpare än Corbyns, medan Michael Gove levererade den gamla vanliga Daily Mail-krönikan.

(För övrigt, kan ni se parlamentsdebatterna på BBC World? För BBC News är väl inte  tillgängligt?)

Vinstmarginalen för May här (325-306) var för övrigt 52:48. Ironierna har stålhättor på sina skor.

Men fortfarande vet vi ingenting mer om framtiden. I morse gick jag och fick mitt gamla pass vidimerat på ambassaden, en tio minuter lång och effektiv procedur som kändes så välkommen efter gårdagens kalabalik. Efteråt gick jag till Typically Swedish och köpte herrgårdsost, FaluRut och isterband.

Jag känner mig mer hemma än vanligt.

+ Oh shit… May kommer med ett uttalande utanför No 10 kl 22:00, om en trekvart. Gud vet vad det kommer att handla om: att vi alla flyttar till Norge? Jag får väl stanna uppe då…

+ “Inget nytt under solen”. Bullshit. Goodnight!

I know the feeling… (h/t @CrapLocalNews)

Det är möjligt jag inte får tid att åka ner till stan i eftermiddag, som jag hade tänkt. Under tiden tycks läget vara att det handlar om vilken marginal May förlorar omröstningen med i kväll. Allt under etthundra röster kommer hon att tolka som “passerbart”, dvs som hon kan jobba vidare på med vissa justeringar i WA för en andra eller t.o.m. tredje omröstning. Allt över etthundra, för att inte tala om de 200 som en del förutspår, vore katastrofalt: mängder av ministrar kommer att avgå, regeringen om möjligt än mer paralyserad än nu, med följd att Corbyn lägger in sitt misstroendevotum (som han kommer att förlora) medan olika faktioner i parlamentet börjar manövrera hit och dit. Detta stadium går vanligtvis under namnet “uncharted waters”. Mer följer under dagen.

+ Det är så engelskt, det är så vitt, det är så pensionerat. Visst har här förekommit bråk och verbala våldsamheter, men efter ungefär en timma vid Parliament Square och College Green kändes det lite grand som en vintrig version av en loppmarknad på hembygdsgården i Nether Wallop. Pro- och anti-Brexit står huller om buller och viftar med sina flaggor, nästan alla är på gott humör, diskussionerna är intensiva, t.o.m. livliga, men aldrig skrikiga. Jag såg heller ingen större skillnad på pro och anti vad gäller just ålder och vad man nu kan utläsa av social rang av folks vinterklädsel; hade det inte varit för plakaten och parollerna – överlägset mest “Leave Means Leave” eller “Bollocks to Brexit” – skulle man kunna tro att de alla hejade på samma lag. En och annan vilsen själ går väl omkring och gapar medan han håller ett handmålat plakat som skyller allt på George Soros. Men också de poliser jag pratade med sa att på det hela har det inte varit några större problem med ordningen. Det kändes, om inte upplyftande så i alla fall överraskande välbekant.

+ För den som vill följa debatten och omröstningen live så gäller som vanligt The G. Men för den som föredrar har FT också en liveblogg. Men det har nog de flesta tidningarna.

+ “The British constitution is what happens”. Experten Peter Hennessy citerar kollegan John Griffiths efter en särskilt komplicerad process för trettio år sedan.

+ Om Corbyns och Mays avslutande tal i HoC var avsedda att sätta tonen för ett av de viktigaste besluten på många decennier… It didn’t work. Lögnaktigt, överslätande, oärligt, självrättfärdigande, från båda håll, och jag har massor fler adjektiv om ni vill ha. Inte imponerande. Hur går det med regeringsbildningen i Sverige?

+ Och så har BBC News ett debattprogram medan omröstningen äger rum lett av Andrew Fucking Neil, med Alistair Fucking Campbell och Nigel Fucking Farage… Jag har frågat förut: vad har hänt med denna stolta institution?

+ Herregud… 230…!

+ Enligt alla mönster borde May ha avgått nu. Men, som sagt, den brittiska konstitutionen är vad som händer. Ett spel utan regler. Misstroendevotum i morgon annonserat av Corbyn.

+ EU:s reaktion, från Donald Tusk:

We regret the outcome of the vote, and urge the UK government to clarify its intentions with respect to next steps as soon as possible.

The EU27 will remain united and responsible as we have been throughout the entire process and will seek to reduce the damage caused by Brexit.

We will continue our preparations for all outcomes, including a no-deal scenario. The risk of a disorderly exit has increased with this vote, and while we do not want this to happen, we will be prepared for it.

We will continue the EU’s process of ratification of the agreement reached with the UK government. This agreement is and remains the best and only way to ensure an orderly withdrawal of the United Kingdom from the European Union.

…innan vi fortsätter med allvarligheterna. Mannerström lagar “chicken curry“… Inte en enda masalakrydda, så långt ögat kan nå. I stället…? Bananer! (Bananer???) Röd paprika! Soya! Kokosolja! Limon!

OK, det är nån slags kycklinggryta, men inte fan är det chicken curry. Vad har den här mannen gjort för annat ont mot våra matvanor? Inte vet jag. Men jag väntar på the mug shot from a Florida jail. Han borde ju åka fast, efter alla dessa år.

Ännu en crunch week ligger framför oss, en av många, och förmodligen inte den sista heller. Dagens Observer ger en bra sammanfattning av de olika alternativen om/när Mays deal blir nerröstad på tisdag kväll. På sannolikhetsskalan ligger, som jag tolkar det, ett nyval sämst till just nu. Troligare verkar att parlamentet i större eller mindre grad tar över processen (från en förlamad regering som saknar majoritet) och riggar upp ett antal indicative votes om de återstående lösningarna: hard Brexit, Norge-Plus, en andra folkomröstning.

Detta skulle enligt förstasidan i Sunday Times idag innebära “A Very British Coup”. Det är en komplicerad konstitutionell fråga, men en del vill mena att det i stället innebär att man bara hävdar den parliamentary sovereignty som rått sedan The Glorious Revolution 1688. Andra säger att det inte är parlamentet i sig som är suveränt, enligt den oskrivna konstitutionen, utan mer specifikt “the Crown in Parliament”, där kronan är lika med Hennes Majestäts ministrar, dvs regeringen. Jag ska alltså låta vara osagt vilken tolkning som är den riktiga.

Värt, som vanligt, att hålla ett öga på Labour också. De interna striderna i partiledningen tycks vara minst lika svåra som hos Tories, som åtminstone kan enas kring det faktum att de vill sitta kvar vid makten, med eller utan May. Corbyn har valt att spela partipolitik ända sedan folkomrötsningen – när han kanske borde “visat ledarskap”, som det brukar heta – och det kan gå rätt fel nu i sluttampen, inte minst om han får backa i fråga om en andra omröstning och därmed blir tvungen att “se över sin position”. Som det också brukar heta.

Själv ska jag ta mig till ambassaden på onsdag för att få vidimerat mitt gamla pass med stämpeln i. Lämna inget åt slumpen bara för att alla andra verkar göra det, är mitt motto.