Sju parlamentsledamöter i Labour har lämnat partiet och bildat The Independent Group. Läs om det överallt i brittisk press. Min tolkning är att det är både oväsentligt och väsentligt. Det kommer inte att göra någon som helst skillnad vad gäller den förestående Brexitkatastrofen. Det kommer å andra sidan att representera början på slutet för tvåpartisystemet. På 1950-talet röstade 97% av väljarna på ett av de två stora partierna. I dag är siffran nere på 50+%. Det är sällan ett parti fått full majoritet sedan 1970-talet. Systemet håller på att kollapsa. Storbritannien håller på att kollapsa. Var är en Tage Erlander när man behöver honom?

Har nu efter ett par dagar upptäckt att det faktiskt är rätt skoj att översätta! En kombination av att skriva uppsats och lösa korsord utan facit. Det förra i den meningen att frågeställningen är i förväg fastlagd, det senare i att det finns ett nära nog oändligt antal möjliga lösningar.

Jag hade i bakhuvudet tanken att det här hantverket också skulle ge mig vissa ledtrådar (tekniska, prosodiska) om ett par framtida romanprojekt jag sitter och ruvar på. Och det är precis vad som håller på att hända. Väldigt lärorikt.

Detta bortsett från att man också lär sig massa nytt, inte minst om irländsk engelska i det här fallet. Långt bak i minnet hade jag hört ordet “streel” förut, men inte “dreeping”. Det är korsordsmänniskan i mig som bara tackar och tar emot.

Jag kommer säkert att be om råd av min suveränt kunniga läsekrets vid flera tillfällen framöver, men ska be att få börja med detta. Svenska Wiki hjälper inte, men finns det någonstans en lista över äldre (förra sekelskiftet, säg) svenska uttryck för människotyper ur den alternativa/undre världen, som exempelvis “kladdmånsar”,  “puttefnasker”, “nattfjärilar”, “stjärtgossar” och så vidare. Vore hemskt hjälpsamt.

Eller med andra ord, enhörningen har landat. Slutkorret till översättningen ligger sedan en timme tillbaka och vibrerar förväntansfullt i min Dropbox. The moment has arrived. Nä, men det ska bli roligt och intressant. Det var nästan trettio år sedan jag senast översatte en bok.

Men det innebär, som jag antytt tidigare, att det kommer att blir relativt tyst här, heltidsjobb som det är. Så tror jag det blir i alla fall. Jag behöver ju komma upp till ytan allt som oftast, men vänta er inga längre drapor. Drönarkoordinater, kanske. En god korv. En vits aller två.

“What did the policeman say to his tummy?”
“I don’t know”
“You’re under a vest”

Som den, till exempel.

Riktigt ordentligt sjumilaroligt att min gamle vän Frank Perry i kväll vann The Bernard Shaw Prize 2019 för sin översättning av Lina Wolffs roman ‘Bret Easton Ellis och de andra hundarna’. Helt och hållet välförtjänt, han är en enastående översättare. Frank är på sätt och vis bättre på svenska än jag är, i den meningen att han via det engelska verktyget ser saker i svenskan jag inte sett: färgnyanser, tonskiftningar, ekon. Men så är det ju också med alla bra översättare. (Det lite vingliga fotot är mitt, för övrigt)

Jag tog ut en årsprenumeration på Magasinet Filter i höstas och fick mitt andra nummer idag. Som jag bara bläddrat i ännu. Jag gillar ju tidskrifter, så ungefär vid samma tid prenumererade jag också på den nylanserade Tribune Magazine. Fast ingen av dem båda övertygar riktigt, så här långt i alla fall. Den senare hämmas av en ganska rörig textlayout och ett antal tunga och dötrista (men tydligen obligatoriska) texter av ledande Labourpolitiker och fackföreningsbasar. Däremot har den ganska livliga och bra kultur- och debattdelar mot slutet, den förra redigerad av Owen Hatherley som jag nämnt många gånger förut.

Filters långa reportage är ju oftast utmärkta och välbehövda (jag har läst en del av de tidigare online) Kanske de är lite väl inspårade på den där New Yorker-stilen där längden i sig tycks vara dygdemönster, men lätt blir något där man till slut bara skummar långa bitar av texten – för man vet ändå vad där står… Likadant delar den, rent layoutmässigt, med många andra tidskrifter numera det där med att annonser ser ut som editorial och tvärtom. Inget fel i det, kanske, men jag vänjer mig nog inte. Till fördelarna hör att de skriver om (svenska) människor jag sällan eller aldrig hört talas om förut, och nya bekantskaper är ju alltid trevligt.

Nej, jag sitter inte och rullar tummarna precis, jag har en hel del att göra. Men jag har fortfarande inte fått manus till översättningen jag tagit mig an. Så några minuter här och var går att spendera på lite hejsan-tjosan (se tidigare poster, för jösse namn…)

Och så det ju helg…

Jag vill veta ortsnamn – länder, städer, distrikt, bukter, halvöar, öar, geografiska termer, vad det nu är – som har med människor-som-människor att göra. Våra fysiska uppenbarelser. De vi är i världen. Här är mina första bidrag.

Handen – en söderförort i Stockholm.

Barnet – en kommun i norra London.

Berömdast av alla kanske: Scunthorpe, i Lincolnshire.

Och så förstås dess tvillingort, ändstationen för Piccadilly Line: Cockfosters.

Huvudstad – denna, till exempel…

Näsby – en socken i Småland.

Fotskäl – en småby i Marks kommun (tack Kjell Wigers!)

Chesterfield – i Derbyshire.

Shitholes – Afrika, El Salvador, Haiti (tack Donald Trump!)

Kort mail från en gammal vän idag, helt lakoniskt: “Dušan Makavejev – I flew over Niagara Falls with this guy in Moses Znaimer’s plane. He was a funny, interesting fellow”.

Fan, vad jag önskar jag kunde säga nåt sånt…! Vad har jag att ösa ur? Jag skakade hand med Percy Sledge på Jazz Café en gång. R D Laing klev ur vägen för mig på en trång fest och jag sa: “Thanks, I like submissive people” (utan att då veta vem han var…) Jag har sett Ezra Pound, på avstånd, i Venedig 1969. Vad gäller filmstjärnor hade jag över tvåhundra Elvis, inga dubletter. And that’s it.

Ett punkterat däck är något av det sorgsnaste man kan se. Det är så “inte alls”, “inte på något sätt”, det är så “illa tvärtom”. En symmetri bruten, en funktion upphävd, luften har gått ur. Ett fordon har blivit ett ofordon, bara en ansamling metall, plast och gummi. En arbetslöshet, en dum och stum närvaro. Stillaståendet, ett korkat faktum.

Det var ett tungt besked som kom på WhatsApp i morse. “Torsten Kälvemark är död”. Han blev 77 år. Jag mailade med honom bara för några veckor sedan. Han hade just skickat mig sin senaste bok, den fascinerande och skrämmande ‘Katedralen som sprängdes – den ryska kyrkans martyrium 1918-1938’ (Artos 2018) Han hade en imponerande meritlista: som vass skribent på AB:s kultursida; som författare till böcker i ämnen som ofta rörde Ryssland och Baltikum, om så historia, politik eller kultur; som ofta anlitad sakkunnig i exempelvis högskoleutbildningen; och naturligtvis som bloggare på Tidens tecken (se länklistan).

Jag lärde känna Torsten 1989 när han kom hit som nyutnämnt kulturråd; han blev en av de bästa vi haft på den posten, faktiskt. Han stannade till 1992 och de åren sammanföll med Alvar Alsterdals sista tid som pressråd (1983-1991). De två fann varandra kongenialt sällskap, de delade en mängd intressen, inte minst religionskultur (om nu något sådant finns) där Alvars mångåriga fascination med judaica hade många beröringspunkter med Torstens djupa kunskaper om, och engagemang i, den ortodoxa kyrkan. Det blev Torstens och min vemodiga uppgift att anordna minneshögtiden för Alvar i St Bride’s på Fleet Street.

(För övrigt, Torsten beskriver sin vänskap med Alvar i en mycket fin kommentar till ett inlägg från 2009 här)

Om jag skulle välja ett ord för att beskriva Torsten så tror jag det blir “seriös”. Vilket som vi alla vet inte är detsamma som “solenn”, “högtidligt allvarlig”. Jag menar det snarare som att han inte bara visste vad han pratade om, utan han visste det djupt och passionerat. Kunskap och insikter utgjorde en slags befrielse, rentav en källa till glädje. Vilket kanske är något att ta fasta på i dessa tider.

(Jag ville inte lägga upp den här posten förrän Torstens död blivit “officiellt” bekräftad, vilket nu skett i Aftonbladet med Åsa Linderborgs fina runa, och säkert annorstädes också, vad det lider)

+ Här några minnesord i DN av Maria Schottenius och Olle Svenning.

+ En understreckare i SvD om Torstens sista bok.

Det är just sån här snorkighet och dåligt vitsande och dålig smak som ligger bakom så mycket av den tragedi som nu utspelar sig här över. Korvhotellet i Rittersbach! Det är ju dit jag flyttar när allt går åt helvete! Äntligen en fristad. Äntligen ett hem.