Bytte just svart bläckpatron i min printer och som alltid undrade jag om det kommer en vacker dag när vi kan göra oss av med dessa åbäkiga, plastkrångliga, djupt analoga pjäser som står där och surrar uppgivet nere på golvet under skrivbordet, till förmån för något mycket behändigare och digitalare. Jag menar, med the internet of things och 5G och alltihop: när ska det bli lättare att skriva ut grejer? Som man ju fortfarande måste göra då och då, kvitton till skattmasen, bland annat.

+ Förresten undrar jag om de inte bara är till för att sälja bläckpatroner… Den jag köpte i morse kostade drygt sexton pundare. Var det inte förr i världen att de “brände in” texten på nåt sätt? Kanske en väg att gå (tillbaka)?

In other news… Med tanke på föregående diskussion påminde mig någon just att jag faktiskt själv redan skrivit min autofiktion, Gunnar Pettersson (arbetstitel) (pdf). Fast det kanske inte räknas som fiktion eftersom vartenda ord är sant.

Under min veckoliga genomgång av svensk press hittar jag i SvD ett antal utdrag ur Ulf Lundells nya bok “Vardagar 2”. Som:

“Talmannen, svettig i Reaganpannan/ föreslår nu på fredag att Löfven ska bli statsminister/ Tror jag inte mycket på/ Det blir extraval”

Eller:

“Det har varit och är fortfarande drev/ Akademien/ Det är så djävla dumt och överdrivet alltihop (…)/ Jag har gått och svurit åt skiten/ Alla drev är lika”

Jag inser att svaret på frågan är “Nej, inget skämt”, men det tog mig en avsevärd stund att komma fram till det. Och det ligger faktiskt en liten, liten misstanke kvar hos mig att det trots allt handlar om satir, fruktansvärt elak i så fall.

Det kan alltså bli helengelskt i både Champions League och Europaligan, om nu Chelsea klarar sig hemma mot Eintracht och Arsenal överlever ett första mål mot dem i Valencia (eeek!). Båda tveksamma, i högsta grad. I så fall vinner Arsenal lätt finalen i Baku och Liverpool slår ju Spurs i Madrid.

Men med allt som är fel med elitfotbollen generellt, och PL i synnerhet, så måste man ändå konstatera att det är en liga som fortfarande inte lider av en- eller tvålagsdominans (typ Tyskland, Spanien och Frankrike) utan att det är dessa sex lag som brukar strida, inte om att vinna PL utan att hamna bland de fyra första CL-kvalificerande lagen.

Och så kommer två fightbacks av hjärtklappande triumf som vi nu upplevt ett par kvällar i rad. Om jag ska välja något speciellt så är det ju 4-0-målet mot Barcelona, Alexander-Arnolds hörna, Barcelona helt bortkollrade, ryggen mot bollen, ser inte vad som händer. Sagolikt. Enkelt. Smärtfritt.

Stå utanför en tunnelbanestation vid tretiden på e.m. måndag till fredag. Där ligger en hög med färska Evening Standards, säg femtio stycken, gratis att ta för sig. Om man stannar kvar en stund märker man snart att drygt hälften av de som nyper åt sig ett ex inte tar den tidning som ligger på toppen av högen, utan hellre den som ligger näst längst upp, eller t.o.m. ännu längre ner. Märkligt, kanske, eftersom att ta den översta tidningen går snabbare till, en rörelse man gör med bara ena handen. Ska man ta ett ex längre ner kräver det båda händerna, en som tar tidningen och en som håller högen kvar någorlunda intakt.

Men det måste också ha djupare psykologiska grunder. Jag tror dessa människor bekymrar sig över att någon redan tagit den översta tidningen, bläddrat lite snabbt i den och sedan lagt tillbaka den igen. Det behöver inte vara något fel på tidningen i sig – tillskrynklad, sönderriven, eller så – utan har att göra med att nyheterna i den i så fall redan blivit lästa och därför är begagnade nyheter – och vem behöver begagnade nyheter? Dessutom ska man ju hålla i minnet: att öppna en tidning har erotiska övertoner, vilket Pete & Dud gjorde en sanslös sketch om en gång, som jag inte hittar nu (“Well, I gave the Radio Times a right going-over last week, then…”)

Detta apropå, ähm, att jag tog tunnelbanan för en stund sedan. Djupa prylar, med andra ord.

Även om det är helgdag idag, May Bank Holiday, en av de tystaste dagarna på året. Inte ens särskilt många fåglar syns till.

En kort uppdatering kanske är på sin plats. Vet inte om det stått något om detta i svenska media, men det var lokalval i förra veckan: främst landsortskommuner i England och Nordirland. Tories gjorde ett katastrofval och Labour i princip lika dåligt (bakgrund och siffror på Wiki här). Nu diskuteras det ju alltid till vilken grad man kan översätta lokala valresultat till nationell politik, men visst hade Brexit med saken att göra, det vore ju konstigt annars. Och då är det anmärkningsvärda att det gick så dåligt för de två stora partierna, medan Remain-partierna – LibDems, Greens och oberoende – gjorde överraskande bra val, med rejäla uppåtsiffror.

Under tiden rapporteras det att förhandlingarna mellan Tories och Labour om en gemensam Brexitdeal står nära en överenskommelse, baserad på en tidsbegränsad tullunion, lite russinplockande vad gäller enskilda marknaden, workers’ rights garanterade, osv. Problemen med en sådan eventuell deal är tre till antalet: kommer den att underkastas en ny folkomröstning (högst osäkert), kommer underhuset att rösta igenom den (säkert nej), kommer EU att gå med på den (säkert nej). Matthew d’Ancona i dagens The G är skeptisk, milt uttryckt, och det med rätta, syns det. Vi har i princip inte rört oss ur fläcken.

Eller med ett lämpligt uttryck från andra världskriget, SNAFU: Situation Normal All Fucked Up.

Jag ska inte dra ut approprieringsdebatten i onödan, men en aspekt av den är värd att kort belysa så här i ett PS. Och ursäkta mig om detta låter lite mästrande. Men det här med hår, särskilt i svart kultur, kanske framstår för en del som ett marginellt modefenomen som nästan enbart kan tolkas ur ett populärkulturellt perspektiv. Så är det inte. Anledningen att jag tog upp Amanda Lind i den ursprungliga posten är just därför att hår länge har varit ett oerhört kontroversiellt och betydelsefullt inslag i svart kultur och självbild, ända sedan slaveriets dagar.

Mycket av det har att göra med “Good Hair”, som Chris Rocks dokumentär från 2009 hette. Vad säger det om svart kultur, frågar man sig, att så många gör sig sådant besvär att räta ut sitt hår? Varför denna “desire to conform”, som Emma Dabiri kallar det? Varför Eldridge Cleavers erotomana önskan att få känna “long, soft, silky hair”? Från början av 70-talet blev ju afrofrisyren ett sätt att sluta “conform” och återerövra sin självbild. Det finns en scen i en dokumentär från den tiden (glömt titeln) när Angela Davis får syn på en vit kille med en lika stor afro som hennes, fast blond, och hon kommenterar med drypande sarkasm: “How cute…!”

Att som vit lägga sig till med, exempelvis, dreadlocks är långt ifrån en oskyldig, historielös popkulturell hommage. Det innebär att man tar ett kliv in i en ofta plågsam kontext, ärrad av historia och förtryck och fördomar, i vilken ens goda intentioner till slut bara får något självgratulerande över sig. Det tolkas ofta som en brist på respekt, och jag måste säga jag förstår varför.

Idag är det jämnt fyrtio år sedan Margaret Thatcher kom till makten.

Jag såg på TV när hon stod utanför No 10 i en blå dräkt och vinkade, jag tror solen sken. In i mikrofonen sa hon: “And I would just like to remember some words of St. Francis of Assisi which I think are really just particularly apt at the moment. ‘Where there is discord, may we bring harmony. Where there is error, may we bring truth. Where there is doubt, may we bring faith. And where there is despair, may we bring hope’ …”

Eller som Edward Lear sa: “Nonsense is the breath of my nostrils”

Jag försökte dra mig till minnes var jag befann mig, vad jag gjorde, runt den tiden. Jag bodde i en liten hyrtvåa på Haverstock Hill, alldeles ovanför Dewhurst the Butcher, mitt emot Belsize Park Tube Station. Jag skrev för Göteborgs-Tidningens kultursida. Ragnar Strömbergs och min andra radiopjäs hade just haft premiär på SR. Den hette ‘Arbete och sorg’, om ett tänkt (men inte alls osannolikt) möte mellan Groucho Marx (spelad av Rune Turesson) och Ezra Pound (Folke Walder) i samband med T S Eliots begravning i London 1965. Jag minns faktiskt inte ett ord av den. Manuset har gått förlorat. Och jag måste väl i alla fall har börjat skriva på min debutroman, ‘Nattsvärmaren’, för den kom ut hösten 80.

Jag hade varit ihop med J sedan ett par år, men jag vet inte om hon flyttat in hos mig vid det här laget. Det måste hon nog ha gjort, för de öppnade sin första affär inte långt senare. Jo, så var det. Min pub var The George, femtio meter upp för gatan. En annan stammis där var en tystlåten äldre man som brukade läsa New Statesman, jag har för mig han drack Guinness. Det visade sig så småningom vara William Empson, författaren till ‘Seven Types of Ambiguity‘ (1930), men jag ville ju inte övertolka det sammanträffandet. Jag tror också jag jobbade sporadiskt som transferguide för Plusresor på helgerna, dvs man hämtade trettiosju fulla norrmän på Heathrow och hällde av dem på sina respektive hotell. Jag tror inte Plusresor finns längre.

Fyra decennier senare är det en blåsig dag, med moln och “fast sunshine” (Michael Ondaatje) och biff stroganoff till middag, om det vill sig väl.

They dined on mince, and slices of quince,
   Which they ate with a runcible spoon; 
And hand in hand, on the edge of the sand, 
   They danced by the light of the moon, 
             The moon, 
             The moon, 
They danced by the light of the moon.

Efter några röriga dagar – och med “röriga dagar” menar jag egentligen bara att ens dagliga rutiner sätts ur spel av yttre orsaker, att man måste hinna till Soho innan man diskat upp gårdagens tallrikar, att man inte har tid med frukost förrän fem telefonsamtal måste ringas – hur som helst, efter några röriga dagar fick jag i eftermiddags en mycket lugn och givande pratstund med författarna Susanna Alakoski och Mats Söderlund, på tillfälligt besök. Vi pratade bland mycket annat om femtiotalet i London, vilket jag inte minns särskilt mycket av eftersom jag inte var här då.

Men ju mer man tänker på den tiden desto mer betydelsefull tycks den bli vad gäller hur London, och i och för sig Storbritannien, till slut utvecklades. “Brytningstid” är ett bra ord i sammanhanget, framför allt brytningen mellan gammalt och nytt. Förkrigstidens klassmässiga, patriarkala och politiska mönster klamrade sig fast vid en verklighet vars förtecken ständigt förändrades (Suez). Efterkrigstidens nya verklighet – inte minst genom Labourreformerna 1945-51 – såg framför allt kvinnor inte bara ute i arbetslivet utan i högre utbildning genom grammar schools och annat.

Snarare än det pråliga sextiotalet tror jag hellre jag skulle velat uppleva det gråmelerade femtiotalet, med dess plötsliga springor av livgivande ljus inte bara ifråga om konst och litteratur och musik, utan hur man successivt tog sig ut ur utmattningen efter krigsåren och drog ett djupt andetag inför det kommande, ut ur gamla tankemönster, lydigheter och givenheter. Det är därför många menar (se Londonboken sid 56) att den givna slutpunkten för 50-talet kom med åklagaren Mervyn Griffith-Jones fråga till juryn i rättegången om Lady Chatterley’s Lover i oktober 1960: “Is this a book that you would even wish your wife or your servants to read?”

Det gamla Storbritannien hade inte bara blivit tondövt, utan stendövt. Det var egentligen inte mer dramatiskt än så. Men det räckte.

Om det nu heter det på svenska… Jag har alltid varit lite ambivalent i det här ämnet och jag tycker Ash Sarkar idag har vettiga resonemang i frågan. Handlar det till slut om kolonialism eller bara “sad try-hards”? Det är frågan man nånstans måste försöka avgöra, menar hon.

Egentligen handlar det om raka motsatsen till Zappa i GAIS-tröjan: kvalitet dras ju till kvalitet. Jag tycker för det mesta att kritiken mot appropriering är skitprat: att manliga författare inte bör porträttera kvinnor (annat än i förbifarten, så att säga) och vita d:o ska inte försöka beskriva svarta människors erfarenheter, osv. Det är som om Franz Kafka skulle sagt ”Jag vet ju inget om hur det är att vara skalbagge, så jag tar och skriver en deckare i stället”, eller som om Flaubert skulle valt att skriva ”Monsieur Bovary”. Absurt.

Mer ambivalent är jag exempelvis kring approprieringsdebatten i Tyskland (den gäller framför allt filmskapare) där ena sidan säger att enbart f.d. östtyskar kan och bör porträttera livet i det forna DDR, medan motsidan säger ”Absurt!” Och det är ju absurt, på sätt och vis, för med generationernas successiva utdöende skulle det till slut inte förekomma några böcker/filmer alls om Östtyskland.

Men jag tycker ändå de förra har en poäng, inte för att det handlar om DDR i sig utan för att det handlar om den mycket speciella, och för utomstående på många vis unimaginable, typ av diktatur som rådde där – delvis i sina uppenbara, fysiska manifestationer men framför allt i hur östtyskarna internaliserade diktaturen. Det är det som är något av det mest fascinerande när man läser om den tiden, men på samma gång är det naturligtvis en internaliseringsprocess som rimligen inte går att förstå på djupet om man inte upplevt den eller sett den på nära håll.

Däremot kan jag tänka mig en mer direkt kritik mot andra approprierade uttrycksformer, särskilt kläder, frisyrer, språk, mat och liknande. Ni kommer ihåg Mannerströms “chicken curry”…? Något liknande hände med Jamie Oliver nyligen när han försökte laga något som hette “jerk rice”, som ingen västindier någonsin hört talas om. Men ta också något sådant som vår nya kulturminister Amanda Lind och hennes dreadlocks. Jag har sett att hon kallats “hippie” och annat, men har det hörts några röster om just detta med kulturell appropriering? Kolonialism eller bara “a sad try-hard”? Hade detta hänt här över tror jag åtminstone det skulle blivit, tja, “debatt”.

Det är, som Sarkar antyder, ett sånt där ämne som både kan vara fullkomligt, plågsamt irrelevant samtidigt som det kan ha den djupaste historiska, kulturella och politiska betydelse. Om man vill ha reda på vilket det handlar om bör man alltså i första hand fråga dem som blivit approprierade.