Naomi Wolfs nya bok ‘Outrages’ har avslöjats för att ha misstolkat en fras – death recorded – som sätter hela hennes projekt i gungning. Jag hörde just intervjun på BBC Radio 3 med Matthew Sweet (länk i länken) där det klarläggs. Det är hemskt. Visst kan man slarva med forskningen, det händer alla, men sånt här är oförlåtligt, tycker jag. Cheeezus, vilken tabbe. Det är sånt man får ångestdrömmar om.

Theresa May avgår fredag 7 juni.

En människa som gjort så många invandrares och flyktingars liv till ett helvete, har mage att säga följande:

For many years the great humanitarian Sir Nicholas Winton – who saved the lives of hundreds of children by arranging their evacuation from Nazi-occupied Czechoslovakia through the Kindertransport – was my constituent in Maidenhead. At another time of political controversy, a few years before his death, he took me to one side at a local event and gave me a piece of advice. He said, ‘Never forget that compromise is not a dirty word. Life depends on compromise.’ He was right.

Hundratals EU-medborgare har nekats rösta över hela landet idag, och det verkar mest bero på adminproblem i och med att valet utlystes i sådan hast. Jag hade inga problem just nu, tack och lov, men det är ju helt oacceptabelt. Demokratin må stå inför allvarliga problem här och var, men inte fan ska de vara administrativa och tekniska, så pass basic stuff.

Resultaten kommer – här som annorstädes – på söndag kväll, detaljerna nästa vecka. Det syrligt ironiska är nu att etermedia inte får rapportera sådant som kan påverka valutgången förrän dess. Skulle May avgå i morgon får man rapportera det som faktum, men inte sätta in det i en EU-valskontext. Förrän efter 22:00 på söndag.

+ Det kan nu bli juridiska följder, som The G rapporterar. Helt riktigt, enligt min mening. Vi EU-medborgare har inte haft ett dyft att säga till om vad gäller Brexit, och nu när vi äntligen fick en slags chans har så många blivit tillsagda (helt olagligt) att “go back where you came from and vote”. Skamligt.

Theresa Mays nya deal – de mytomspunna tio punkterna – har alltså inte vunnit något som helst stöd, inte ens bland hennes f.d. supportrar i regeringen, tvärtom. Nu har dessutom hennes Leader of the House, Andrea Leadsom, avgått, så det finns f.n. ingen att ens introducera den nya dealen i parlamentet. En del hade väntat sig att May skulle avgå i kväll, men det lär dröja några dagar. Sanslöst är inte ordet.

Jag tror nu att utgången kommer att bli att man till slut drar tillbaka A50 och UK stannar kvar i EU för överskådlig. Det finns ju bara tre alternativ och två av dem har stora majoriteter emot sig i parlamentet: May’s deal eller no-deal Brexit. Enda kvarvarande är revoke and remain, för överskådlig. Och i så fall smäller det. Nyval mot bakgrund av national humiliation, torypartiet splittras i minst två delar, kanske Labour också, Brexitupplopp och en främlingsfientlighet som är ännu mer militant än den är idag.

Men kolla också vad som kommer att hända med EU efter valresultaten. Jag tror i och för sig inte att högerpopulisterna kommer att göra riktigt så bra ifrån sig som alla väntar sig. Jag tror den “första vågen” är, mer eller mindre, över. (Och jag kommer nog att få ångra den profetian allvarligt, jag vet). Men om alt-right tar över så tror jag extrembrexitörerna här i UK kommer att trängas in emot allmänt europeiskt extremhögerkonsensus att stanna kvar i EU och omvandla det till ett “nationellt EU”, med mer “självbestämmande” i medlemsländerna, snarare än i Bryssel.

Det är ju just detta som skiljt Farage/Brexit från deras meningsfränder i Europa, dvs att man inte (som Orban, Polen, Salvini, osv) vill remain och förändra EU inifrån utan dra sig ur och hänge sig åt en hundraprocentig imperiefantasi som bara England har råd, eller ork, med. Där tror jag många spänningar inom alt-right-högern kommer att utspela sig efter EP-valen.

Hittills har bara tre kampanjer hört av sig, och inget av de “traditionella” partierna, bara Farages Brexitparti, Ukip och en oberoende remainare vid namn Mike Shad. Under tiden har May presenterat “sista chansen” att rädda WA, att röstas på om några veckor, inte långt efter Trumps statsbesök, vad jag fattat. (+ Ännu bättre. Omröstningen sker veckan som börjar 3 juni, mitt under Trumps statsbesök och ceremonierna kring Normandie 75)

Låt mig inte uppehålla er för länge: inget kommer att funka.

PS: Varför har WordPress blivit så jävla krångligt?

…jag kan rösta om Brexit spelar det inte nån som helst jävla roll. Allt jag kan säga är: inte blir det Labour för min del i alla fall. I en ledare idag uppmanade Observer “Europavänner” att rösta på något av Remainpartierna: LibDems, Greens, ChangeUK eller SNP/PlaidCymru. Ett traditionellt lågt valdeltagande i EU-val kommer förmodligen att bli ännu lägre, men just i London förutspås särskilt Labour göra katastrofalt ifrån sig. Precis som Tories bryr de sig helt enkelt inte om att bedriva någon valkampanj.

Mer betydande är, som en möjlig konsekvens av torsdagens val, vad som händer under sommaren och tidiga hösten med Tories och Labour. De senare, under Corbyn, har helt fipplat bort vad fördelar de kunde dragit av Brexitkaoset, och kan få betala för det; de förra står inför ett partiledarval där 124,000 partimedlemmar (medelålder:72) får bestämma att Boris Johnson blir vår nästa premiärminister. Om någon trodde detta redan var en shitshow – you ain’t seen shit yet…

Den Emil Boldt-Christmas jag nämnde i föregående post var alltså den f.d. marinattachén i London 1936-39, som strax efter kriget gav ut den kontroversiella boken ‘Voro vi neutrala?’. Den gav upphovet till den omstridda självrannsakan den svenska militären, särskilt flottan, fick genomföra vad gäller “nazistanstrykningen”, en process som höll på till långt in på femtiotalet.

Jag hittade igår en intressant bakgrundsartikel, “Voro vi neutrala – affären Emil Boldt-Christmas 1946. Sammanfattning av Urban Sobéus artikel i KKrVAHT nr 2 2002”. För den som vill veta mer om denna intressanta kontrovers är det utmärkt läsning. En sak jag inte visste var att Boldt-Christmas strax efter krigsutbrottet blev personligen inbjuden av Churchill att närvara vid några av den brittiska flottans övingar. Och:

“Churchill kallade Boldt-Christmas till ett enskilt samtal där han fick ett budskap med hem till den svenske statsministern. Efter hemkomsten träffade han Per Albin Hansson personligen men vad budskapet innebar har jag ej kunnat utröna.” Jag undrar om historiker lyckats få reda på vad budskapet innehöll?

The G fortsätter sitt Sverigetema idag med en långläsare om Palmemordet av Imogen West-Knights. Och jag tycker det är en ganska rimlig summering av åren som gått. Vissa saker skulle man kunnat lägga mer betoning på, andra mindre, men även långläsare har ju sina gränser.

+ En annan sak med Åsbrinks resonemang om den påstått kompakta tystnaden under och efter kriget (se gårdagens post) är ju att det i sin tur tystar ner de många röster som under hela kriget – och efter – tog klar ställning mot nazismen: aktivister, publicister och författare som Ture Nerman och kretsen kring Trots Allt!, Armas Sastamoinen och Arbetaren, Emil Boldt-Christmas, och många andra, inkluderat Torgny Segerstedt fram till hans död strax före krigsslutet. Som om dessa röster plötsligt skulle valt tystnaden vad gäller att ställa tysklandsvänner och nazistsympatisörer till svars! Tvärtom gjorde de naturligtvis rättmätigt väsen av sig, inte minst vad gäller Ture Nermans kritik av bedömningsnämndens högst begränsade befogenheter. Att Åsbrink ignorerat alla dessa röster tycker jag är nära nog obegripligt.

Elisabeth Åsbrink skriver en lite konstig sak om Sverige i dagens The G. Jag fick just ihop ett insändarsvar, som säkert inte kommer in för det är nog för långt. Men här är det i alla fall:

Elisabeth Åsbrink (Guardian 14 May 2019) is not quite right in saying there were “no postwar legal or moral purges” of Nazi sympathisers in Sweden. The ‘Sandler Commission’, set up in 1946, looked into the often brutal way refugees had been dealt with, in particular the role of the Security Police. At the same time, the so-called ‘Assessment Board’ began vetting civil servants with “extreme political views”. Above all, the Swedish military saw widespread purges of Nazi sympathising officers, a process that lasted well into the 1950s. To be sure, some of these reckonings may have been legally rather toothless and their results ineffective – but was Sweden really unique in this respect?

           I also find it odd that Åsbrink should claim a general ignorance in Sweden as to concessions made to Germany during the war. The sealed troop trains thundering back and forth to Norway were certainly no secret to people living on Sweden’s west coast; throwing rocks at them became something of a pastime for many. The passage of the Engelbrecht Division from Norway to Finland across northern Sweden in June 1941 was the subject of heated debate both during and after the war, as were of course Swedish exports to Germany up to and beyond Stalingrad. Ignorance of these matters, where it exists, is of course lamentable but you would really have to be extraordinarily deaf to the public debate of the past six decades in Sweden to have avoided them.

            I do agree with Åsbrink that it could be claimed Sweden built up its postwar welfare state on its wartime profits, in particular health care and public housing. But, as with the concessions to Germany during the war, critics like Åsbrink (and she is not alone) never want to answer the question: what else should Sweden have done – and when? Denied the passage of Engelbrecht Division in ’41 and faced the very real risk of Germany occupying at least northern Sweden, so rich in raw materials? Should it actually have held back on the construction of the welfare state after the war? Why? Out of sympathy for our less fortunate neighbours?

            I, too, used to feel a need to apologize for the fact that Sweden was never occupied by Germany during the war. Then, one day in the 1980s, I interviewed the late Henry Denham, Britain’s naval attaché in Stockholm during most of WWII. As I began to express a degree of shame over Sweden’s concessions to Nazi Germany, Denham held up his hand and said: “What else could they do? They had a job to perform, it was a difficult balancing act.” He was not just being polite.

Gunnar Pettersson