Ray Fisman (jo, jag vet, men det kan ju inte han hjälpa…) skriver intressant i Slate idag om nya rön inom “forensic economics” och vem som verkligen tjänade (pengar, alltså) på de CIA-initierade statskupperna efter kriget. Den slentrianmarxistiska tolkningen är ju att dom servade ett rätt nebulöst “kapital”, ett anonymt system, i bästa fall ett hegemoniskt bolag typ United Fruit Company. Forskningen har nu visat att det rör sig om mycket mer personliga insatser än så, att dom som sitter inne med vetskap om förestående politiska omvälvningar – typ bröderna Dulles – verkar ha ägnat sig åt en massa ska-vi-säga kreativt aktiedealande veckorna och månaderna före. Va’re nån som sa Cheney och Halliburton, förresten? Jodå, dom nämns också i artikeln.

“En uppförsbacke och en nedförsbacke är samma backe. Samtidigt är de varandras motsatser. Om backen går uppför eller nedför beror på var man som betraktare befinner sig – det är ju så självklart att det inte behöver förklaras.”

Quite. Jag har sedan en tid tillbaka iakttagit – snarare än “läst” – Catharina Grunbaums språkspalt i DN med stigande, ähm, förvåning. Här dansar det tvivelaktiga en smäktande vals med the bleedin’ obvious, och det kan vara både skojigt och förbryllande, men mest det senare.

Man får liksom en känsla när man läser det av att nånstans, nån gång kommer det en punchline här, en blixt av omedelbar intellektuell befrielse, när allting plötsligt står klart. The world revealed as word. Men jag befarar det värsta. 

“This is what the Republican Party has done to us this year: It has placed within reach of the Oval Office a woman who is a religious fanatic and a proud, boastful ignoramus. Those who despise science and learning are not anti-elitist. They are morally and intellectually slothful people who are secretly envious of the educated and the cultured. And those who prate of spiritual warfare and demons are not just “people of faith” but theocratic bullies. On Nov. 4, anyone who cares for the Constitution has a clear duty to repudiate this wickedness and stupidity.”

Hitchens igår om McCain/Palin. Monbiot idag om McCain/Palin: “How was it allowed to happen? How did politics in the US come to be dominated by people who make a virtue out of ignorance?”

Lajbans vinkel i Indy idag: gör-det-själv-tips från världslitteraturen. Särskilt “Kakla badrummet med Fjodor Dostojevskij”. Lysande.

Nästa: den svenska litteraturen…

Liberalernas svar på finanskrisen: idag sjösätter Guardian sin månatliga best-of deal med New York Review of Books.

Thank fuck. We’re safe.

1) “Swedish sounds like you make it up as you go along”. Språket som konsekvent hittepå. Foga denna iakttagelse till svensk nittonhundratalsdikt. Särskilt tiotalet.

2) Göteborgs-Postens femtioelvaprocentiga “packningsgrad” (© Lidbom). Och papperstidningarna som lär dö av svikande annonsunderlag… Icke. Här är helsidesannons på helsidesannons, 3/4-sidiga lapptäcken av damekiperingsannonser. Vackert att se på är det ju inte. Och i alla fall ett läsartapp: inte ens dödsannonserna lockar min mamma längre, hon har börjat läsa DN i stället.

3) Höjdpunkt: kallopsen på Konstcafeet vid Röda Sten. Lågpunkt: AB:s kultursida (trots grafiklyft känns den gammalmodig) (fast inte retro, bara gammalmodig)

…är vad djurrättsvännerna kallade Chark-SM, när dom protesterade utanför Mässan i torsdags eftermiddag. En representant från Konsumentföreningen vågade påstå – sotto voce – att charkvaror ibland löper risken att få “äckelstämpeln” på sig. Cancerrisken, saltinnehållet, djurvälfärden, hygienen, det enorma svinnet (3.5% bara i butiksledet: 30,000 kor bara slängs bort). Det här är en bransch i stadigt blåsväder, det märker man. Stämningen är defensiv, utspelen är alltid reaktiva, uppmaningarna att poängtera det positiva låter ofta som whistling-in-the-dark.

Samtidigt är det en bransch det går märkbart bra för: OK, rött kött fortsätter sin mångåriga nergångstrend, vare sig pg.a. prisutveckling eller kostmedvetande må vara osagt, men det handlar om procentenheter, inga massiva tapp. Kontinentalkorvarna säljer fortfarande enorma volymer, falukorven likaså. Branschen producerar trots allt vad man i många fall måste rubricera som stapelvaror. Man “innoverar” av bara den, och de små och medelstora företagen klarar sig utmärkt, eftersom detaljhandeln – inklusive ICA – är öppna för variation och nyheter.

Man har dessutom en branschrepresentant i Åke Rutegård från KCF som är the spitting image av CJ från ‘The Fall and Rise of Reginald Perrin’.

En sista rapport från Chark-08 kommer kanske att innehålla en bild. Eller två.

Hela vinnarlistan i Chark-SM 2008 finns nu att begrunda här (pdf). En bra dag för Jokkmokk, en bra dag för Lindvalls, kan man nog konstatera. Det nya ordet “salamiflarn” är också något jag i högsta grad tagit till mig. Har liksom inkorporerat det i mitt själsbygge. It’s part of me now, and forever.

Jag ska naturligtvis återkomma med en lite längre betraktelse över Chark-08, vad det lider. Det är en intressant bransch, om jag får uttrycka det lite ointressant.

Nu ska jag iväg och äta Lammhults Syrliga. Tally-ho.

15:30: Vinnare in klassen “Nya innovativa produkter” blev Haga Petters “Salami Stumpar” i lyxförpackning, ett slags charkens svar på chokladasken, att ha med på, ähm, bjudningar.

Pressylta Reducii omdöme: Sure, why not?

“Charkbjudningar” däremot… There’s a thought.

Det omdömet fäller professor Eva Tornberg vid Lunds universitet när Pressylta Redux i en exklusiv intervju för en stund sedan frågar om fjolårets cancerlarm i samband med charkkonsumtion. -“Det var för det första en epidemologisk undersökning, ” fortsätter professor Tornberg, “och hade därför inget med orsakssamband att göra. För det andra är det fortfarande inte etablerat exakt hur den s.k. oxideringen från järnämnena blir en carcinogen faktor.”

Professor Tornberg instämde också med Pressylta Reducci anmärkning – se postning 2 november 2007 – att definitionsfrågan i WCRF:s rapport är en problematisk grundval att basera en empirisk undersökning på.