FYI: Jag skrev igår en sak om “Gömd”-debatten som jag nu tagit bort, eftersom den vid närmare studium visade sig praktiskt taget tom på väsenligheter. Skitprat är en sak, skitprat med smör på en annan. Salta lakrits är en tredje.

Kolla omedelbart Bengt O:s EU-tjeckfynd!

*[OFS=Ovillkorligt Föreskrivna Studieobjekt]

Har charmknuttarna i Bildts gamla outfit, The Lundin Group, hittat en inväg till blivande utrikesminister Hillary Clinton…? Christopher Hitchens spårar en massa dinero från TLG till en Bill Clintonstiftelse, men anar ugglor i mössan: “All I can think to ask – as perhaps some senator might think to ask – is why such a big corporate interest doesn’t just donate the money [$100, 000, 000!] directly, rather than distributing it through the offices of an outfit run by a seasoned ex-presidential influence-peddler. What do they and the other donors suppose they are getting for their money? A good feeling?”

En ateistisk komiker, Ariane Sherine, är upphov till att det nu finns en massa bussreklam med den 95-oktanigt imbecilla devisen “There’s probably no god. Now stop worrying and enjoy your life.” Reklamen har anmälts till Advertising Standards Authority. Som har att besluta om guds existens. Bisarrt men sant: läs Philip Hensher om det i Indy idag.

Vad är detta om inte ännu ett bevis på att ateister är vidskepelsens springande knähundar? Dom lägger självmål på självmål på självmål, och gratulerar sig själva till målkalaset. Alltså, jag menar, “probably”…

William Zantzinger, tobaksfarmaren och slumvärden om vilken Dylan sjöng den klassiska, infamdrypande “The Lonesome Death of Hattie Carroll“, har dött: hans runa här.

Vilket öde, egentligen: “punishment-by-ballad”…

Ni känner mig, jag är inte nån som skriver om sånt här vanligtvis, men nåt av det mest enastående som kommer att hända med den mänskliga erfarenheten de närmaste åren är att man inte kan försvinna. Ordet “vilse” kommer inte längre att ha någon användning. Pinter kommer – återigen – att få rätt, för var det inte han som sa: “Here is where you are. There is where you’re not.”

Ett av de utmärkande dragen hos en tidning som Göteborgs-Posten – eller, ja, det finns ju bara en Göteborgs-Posten, och sen är det inte mer med det, liksom – är att den är för bra för att vara sann. Detta kan så klart vara problematiskt för ett nyhetsorgan, men för en tidning som Göteborgs-Posten är det snarast, tja, dess själ.

Med anledning av 150-jubileet publicerar man idag en artikel om Konserthusbranden 1928, i vilken huvudpersonen – nej, hjälten! – är ingen mindre än “basunisten Lohengrin Cremonese”. Jag önskar naturligtvis att ni läser artikeln själva, men låt mig bara inflika att den också innehåller orden “vattenskadade fagottnoter och sotiga fioler…”. Mäktigt.

…som det brukar heta, så ska man läsa Avi Shlaim i Guardian idag.

Nu när Johan Lundberg satt punkt för debatten om kulturkonservatism kanske man kan lägga till ytterligare ett par punkter, om inte annat så för att skapa en snygg pinteresk minipaus i stället för ett abrupt avslut…

Jag tror i princip inte att sakfrågorna var så förfärligt kontroversiella som Lundberg hade tänkt sig; han verkar tvärtom lite förvånad över hur många soi-disant kulturradikaler som instämde i många av hans iakttagelser. Tradition och bildningsideal är trots allt inga främmande varelser i en radikal kultursfär som vilar så mycket på självbildningen som vår gör.

Som jag ser det, där Lundberg gjorde oss alla en tjänst var i en biprodukt av debatten: att han ställde den svenska kulturens monologiska karaktär i centrum. Svensk kulturdebatt – och det syns förstås mycket mer tydligt utifrån, som bl.a. Karin Stensdotter också kan intyga – är ett utpräglat Denkkollektiv med utpräglade Denkstilen (vetenskapsteoretikern Ludwik Flecks begrepp, som senare blev underlag för Thomas Kuhns paradigmteori). Paradexemplet är dagordningsparanoian, alltså när skribenter typiskt positionerar sig alldeles i periferin av – men aldrig riktigt “i” – debatten och förklarar att den handlar om fel saker. Jag tror detta är vad Fleck skulle benämnt “Zirkularität von Wissen”, men som jag nog hellre skulle kallat “goddag yxskaft”.

Jag tyckte i början att Lundberg begick ett taktiskt misstag i att överhuvudtaget gå i debatt med kulturradikalismen. För kulturradikalismen vinner alltid, inte nödvändigtvis för att den har de vinnande argumenten på sin sida, utan därför att den är fleckskt hegemonisk och alltid flippar tillbaka till defaultläge. Men om Lundberg bidragit till att ta den svenska kulturen några steg närmare flerspråkigheten, så förtjänar han gratulationer.

Ett mini-Bucharin, om inte det nu är för oförskämt. Nej, jag kunde helt enkelt inte förmå mig att titta på dokumentären om Paul Gascoignes sönderfall igår kväll. Det var uppenbart fullkomligt vidrigt. Vanligtvis hade jag nog reagerat mot gamaktigheten i själva upplägget, men jag inte så säker: familjen verkade måna om att man skulle se verkligheten i ögonen. Men ibland kan det kanske bli lite för verkligt.

Som en recensent skrev, man önskar liksom att han får nyktra till tillräckligt för att inse det groteska i att Iron Maiden under Europeaturnen, där Gazza hängt med, får ringa hem till hans mamma när han blir för stökig…