Håll med om detta: klicka på länken och titta in i Andrej Arshavins ansikte och säg mig att du inte tänker “agrarproletariatet”, The Eternal Muzhik, och att visst hade Lenin nånstans fog för sina hårdhandskar…
Just kidding. Welcome to the Arsenal.
Det är hur bra som helst att Marcus Birro vunnit Stora Bloggpriset. Den enda gången jag inte träffat Peter och Marcus Birro var på Ragnar Strömbergs 50-årskalas år 2000, som avhölls på Stretereds Sjukhem För De Fatalt Labila på Vasagatan i Göteborg, mitt emot “7:an” (som har stans bästa pommes frites, för övrigt). De två bröderna stod där dödstysta, stirrande i golvet, intet ont sägande, intet ont anande. Jag undrade vem dom var (för jag hade inte-inte träffat dom då) och en av sexmästarna för Ragnars 50-årskalas (det fanns ett flertal, believe me…) berättade att det handlade om The Birros. Impressive stuff.
Dom påminde lite grand om Gilbert & George, som jag stöter på varje söndagsmorgon vid halvniotiden på Spitalfields Market: “Tjäna Gilbert, tjäna George!”. Samma outgrundlighet, samma vaksamhet, samma snygga kläder.
Vad Wyndham Lewis kallade “this useful little chemist in our midst” har meckat till det igen. “Let us once more wear the ermine of the north”. Det är i såna här lägen man ska ha en svart hund, om man överhuvudtaget ska ha hund.
Snön är väldigt citatvänlig också. Dan Andersson, Wyndham Lewis och Kennelklubben på bara tre rader, det är ju inte så illa pinkat. I snön.
Nog för att vi har en bit kvar att vandra på vägen till det svalkande förnuftets slutliga triumf, men på Aftonbladet tycks vägen några meter längre än för oss andra. Idag frågar man sina läsare om dom “tror” på Darwins evolutionsteori. Vilket alltså är precis hur en kreationist skulle formulerat det, eftersom “tro” bara har med evolutionsteorin att göra om man inte “tror” på den.
Å andra sidan, man får ju ta med i räkningen att detta handlar om kombinationen AB:s “Dagens Fråga”-redaktion och AB:s läsare, den svenska journalistikens irresistible-force-versus-immovable-object. En gång för några år sen frågade dom sina läsare, “Har du någonsin sett kungen i verkligheten?” Ett av svarsalternativen var “Vet ej”. Vid fyratiden på eftermiddagen (jo, jag kollade) hade c:a en tredjedel av läsarna valt det svaret.
Isobel berättar om en klart lyckad nydadaistisk happening-installation som hon blev inblandad i häromdan (i Göteborg, förstås). Det handlade om huruvida man kan göra konst på droger: “en musiker från Hammerfall [sic] sade att man minsann inte behöver droger för att vara konstnär och exemeplifierade med sig själv…”. Detta är förstås oxbabb med smör på. Narkotika är egentligen allt man behöver, talang är bara bonuslott, titta på Slavoj Z, bara.
Nej, men allvarligt talat, vad hade litteraturhistorien – för att inte tala om musiken, bildkonsten – varit utan psykofarmaka? Charles Baudelaire, Arthur Rimbaud (“baud”-ledet gives the game away…) och Frank Baude, som bara några. Själv skrev jag nittiofem procent av en av mina romaner på amfetamin, och den som kan lista ut vilken roman det är vinner en lillebit halvtaskig marockan, om jag kommer ihåg var jag la den.
Och, apropå Per Wästberg, när ni skickat in era svar på den gåtan så blir det er helgsysselsättning att sedan hitta de litterära verk som borde ha skrivits på droger.
John Martyn (1943-2009). Här är ju då “Solid Air“, med Danny Thompson förstås…
Magnus Sandelin har förstås alldeles rätt, i Expressen idag, vad gäller slentrianvänsterns antisemitiska gengångare. Av FIB/Kulturfront hade jag inte väntat mig något bättre, och av bloggsfären ännu mindre bättre, men det oroväckande är ju att marginalmullorna mer och mer ofta hittar rännstenskanaler in i the mainstream, medialt, opinionsmässigt och framför allt språkligt. Inte minst idiotiskt är ju att det hjälper till att marginalisera de tunga, judiska röster som har talat ut: David Grossman, Avi Shlaim, Henry Siegman, osv.
Men det som Sandelin kallar tystnaden från den antirasistiska vänstern – skamlig som den är – är lik förbannat en reflektion av ett lokalt palestinskt misslyckande, närmare bestämt det sekulära Palestinas – historiskt alltså i princip Fatahs – oförmåga eller ovilja att styra både den palestinska gräsrotsopinionen och den palestinska “polity” (övers?) bort från antisemitismen. Man har – hövligt uttryckt – sett mellan fingarna med fotokopierandet av Der Sturmer, med massupplagorna av Sions Vises Protokoll och Förintelseförnekande, med antijudisk skolundervisning, osv.
Det är en av de stora tragedierna att det sekulära Palestina har missat så många historiska chanser att ta det moraliska övertaget i konflikten med staten Israel: ett ovillkorligt accepterande av Förintelsen och statens Israels rätt att existera inom före-67-gränserna; att ha etablerat icke-våldet som huvudsaklig kampform; att ha etablerat en kraftfull och effektiv och konsekvent genomförd politisk skolning av av de palestinska kadrerna, i fråga om antisemitism som så mycket annat. Som bara några få exempel.
…när jag kommit hem så börjar jag googla på Mark Levengood och sen Jonas Gardell och sen Bertil Gardell och sen Mattias Gardell och sen Edda Manga (jo, jag lovar) och till slut Bwana Club (nä, det lovar jag inte alls, men det är sant…)
Jag menar, jo-jo… Det var kul första gången, men som min vän Tony Platia (snygg bild) brukar säga: “Don’t make a fucking career out of it”.
Nån gav mig en bok av Mark Levengood att läsa. Jag trodde jag skulle dö.
Till och med hos skeptiker som jag börjar hjärtat klappa lite fortare när man läser (något jag tidigare missat) att Obama ska återupprusta informationsfriheten. Efter Guantanamobeslutet, efter abortbeslutet, och allt annat, nu detta…
Deep shit. Deep-deep-deep shit.
Pinsamt däremot är hur Guardian, ja, att dom krämar i jeansen är inte för mycket sagt: det är minst två helsidesuppslag varje dag, för allas vår nye president framstår för varje dag mer och mer som världens bästa Guardianläsare. Dom har liksom inte utrymme nog för att gratulera sig själva nåt mer. Love is all around.
