Dr John är död. Under långa skeden av mitt liv var Loop Garoo min nationalsång. Ett av de riktigt stora originalen.

Jag tvekade in i det längsta om jag skulle skriva och lägga upp det här, och kommer kanske att ångra mig. Men, skit i det, för det finns ett principiellt resonemang bakom det hela som jag tycker är, ähm, inte oviktigt.

Jag fick just avslag på en ansökan om treårigt arbetsstipendium från Författarfonden. Jag är, och jag menar detta uppriktigt, varken särskilt förvånad eller besviken. Anledningen – både till beslutet och min reaktion – är att det absolut främsta kriteriet SVFF anlägger är att man ska kunna uppvisa en någorlunda regelbunden produktion, särskilt under perioden från när man senast fick stipendium. Och det kriteriet blir desto viktigare ju större stipendiet i fråga är; se närmare förklaring här (pdf).

Inte med bästa vilja i världen kan man påstå att min bokproduktion varit särskilt regelbunden, annat än kanske alldeles i början: 1980, 1982, 1985, 1987, 1995, 2000 och 2018. Så jag tycker faktiskt beslutet är fair enough. Sådana är reglerna, och har dessutom alltid varit det, så länge jag kan minnas. Jag har aldrig varit bra på att få stipendier och det har alltså sina randiga skäl just i dessa rutiga orsaker.

Å andra sidan kan man fråga sig om en författares produktionstakt borde vara det allra första kriteriet, det som brädar allt annat? Min åsikt är att, jo, det är en viktig aspekt av saken därför att det berättar mycket om ens professionalism, commitment och litterära utveckling. Men det är också ett slående kvantitativt, mekanistiskt och Fordist sätt att se på kulturproduktion.

Och det inte bara för att det synsättet väljer att helt bortse från hur en individs ekonomiska och yrkesmässiga situation kan se ut, som i mitt eget och många, många andras fall. Utan också, kanske framför allt, för att vi numera lever i en helt annan kulturproduktiv värld än vi gjorde på t.ex. 1980-talet.

Det är, som allom bekant, en av de mest prekära arbetssituationer som finns att vara fri yrkesutövare nu för tiden, och inte bara för att det allmänna ekonomiska läget är som det är. Frilansjobben blir allt färre och arvodena stagnerar. Man skär ner på kulturbevakning och artikelutrymme, allt färre think pieces, väldigt lite facklitteratur recenseras. Man kan inte längre “profilera sig” analogt, den tiden är svunnen. Alla kan inte skriva deckare.

Kort sagt, det kostar på att skriva en bok. Om man inte har stipendium.

SVFF:s produktionskriterium är nog förvarbart, än så länge. Men jag undrar om det inte redan nu börjat gnissla betänkligt mot den verklighet vi kulturproducenter lever i.

Jag skrev om den här på Pressylta för sju år sedan och för fjorton år sedan (!). “Världshistoriens bästa teveserie” som jag fortfarande vill kalla den, dvs Michael Apteds “7 Up“, som tog sin början 1964 och nu nått nionde avsnittet, när de medverkande är sextiotre. Jag tror den brukar visas i Sverige också, programlänken går i alla fall till ITV, men den funkar kanske inte. Det här avsnittet visades i måndags, men jag har väntat och ska se den ikväll. Och precis som förra gången: “Det är nästan så jag tvekar om jag ens vågar titta. Nästan, alltså…”.

+ I det här första avsnittet fick vi alltså träffa Tony, the cheeky chappie, taxichaffisen från East End, seriens stjärna kanske. Sue, den urtrevliga, extroverta kvinnan som var försiktig i valet av karlar, men nu lever ett gott liv. Andrew, den internatutbildade 7-åringen som läste Financial Times och blev advokat. Och så Nick, bondsonen som blev kärnfysiker i USA, och därefter lärare. Ett av programmens teman är ju hur det engelska klassamhället präglar människor och det kunde knappast illustrerats bättre här, med sin blandning av förutsägbar livsbana och den melankoli som följer därav. Helt förtrollande.

Hade ett hälsorelaterat skrämskott idag. Jag ringde telefonservicen NHS111 och fick ordern att omedelbart ta mig till akuten. Fuuuuck…! tänkte jag. Men det visade sig till slut inte vara någon fara på taket, kusten klar, grönt ljus. Bortsett från att jag kanske borde leva “ett lite mer hälsosamt liv”. -Your body is telling you to treat it nicer…, sa läkaren.

Jag vet ju att det finns massor att klaga på, men fy fasiken vad allmänna sjukvården är imponerande. Det här var akuten på mitt “lokala” sjukhus, Homerton University Hospital och inkluderade EKG, blodprover, blodtryck (för högt!) och kroppsundersökning, plus ett halvtimmeslångt förhör om mitt allmäntillstånd.

Detta alltså en vanlig tisdagseftermiddag, med rätt mycket folk. Men det gick snabbt och smidigt, de behandlar en grundligt, vänligt och informativt, och jag gick därifrån inte mycket mer än två timmar efter jag kommit. Och detta tänker de jävla idioterna sälja ut till Donald Trump!

Det är en massa konstiga flygfarkoster i skyn. USA-imperialismens hårdvara. Nåt mer tänker jag inte säga om The Munsters besök. Jag följer cricketen istället, vansinnigt spännande England-Pakistan, de förra behöver 57 runs på 5 overs (30 bollar). Nagelbitare.

Pakistan vann med 14 runs. Snyggt jobbat, särskilt som de kraschade mot Västindien i första matchen. England har saker att se över.

Kvällens underhållning:

Bara ett snabbt (gratis)lästips, innan jag försöker fundera ut vad i hela helvetet Ikeas rullgardinsinstruktioner betyder. David Runcimans artikel i nya LRB om Muellerrapporten är något av det bästa jag läst, inte bara om rapporten utan om Trump själv. Vad gäller obstruction of justice, jo, där finns mycket att bita i. Men vad gäller att ha konspirerat med ryssarna – ordet Trump brukar använda, collusion, är inte en juridisk term i USA – så står det ganska klart att någon konspiration aldrig ägde rum. Anledningen är enkel. Trump – likadant med hans medarbetare, som praktiskt taget alla är chancers, som Trump – “gör” inte konspiration. Han är inte kapabel till det. Det är aldrig chancers. En konspiration kräver samordning, kontroll, follow-through, och framför allt tystnad, helst i form av plausible deniability. Inget, säger inget, av detta ingår i Trumps psykologiskt-politiska profil. Tvärtom, faktiskt, när man ser på hur han ständigt saboterar sig själv. Nu senast i hans tweet om att “I had nothing to do with Russia helping me get elected”, som ju bara är språklig förvirring, men en mer än talande sådan.

För man kan ju alltid trösta sig med att vi har en bra sportsommar framför oss. Det börjar i kväll med Arsenal-Chelsea i Europacupfinalen – i Baku… På lördag Spurs-Liverpool i CL-finalen i Madrid. Och så semifinalerna i Uefa Nations League (Portugal-Schweiz, och England borta mot Holland) i början på juni. Därpå damfotbolls-VM i Paris, där England ska ligga bra till. Och så Cricket World Cup här i England under mycket av sommaren, där England också hör till favoriterna. Detta följs av den klassiska Test Matchserien mellan England och Australien, The Ashes. Wimbledon skiter jag i, jag har nästan helt tappat intresset för tennis.

Nå, nu ska jag ut till Ikea och köpa rullgardiner och knäckebröd.

Andy Becketts långläsning om konservatismens kris är utmärkt och tankeväckande, och ett ämne jag varit inne på tidigare. Tories har tappat bort de flesta av sina traditionella politiska “dygder” – lag & ordningsagendan, symbiosen med näringslivet, ekonomisk kompetens, ovilja mot ideologier, osv – och har på några korta år blivit ett enfrågeparti. Slutet för Torypartiet är egentligen inte svårt att tänka sig. Vad som skulle ta dess ställe är mer problematiskt.

Nigel Farages Brexitparti är ju, som M5S i Italien, inte ett konventionellt parti med medlemmar, utan ett bolag med “supportrar” som betalar 25 pundare var för nöjet. De vann som väntat, om än inte riktigt så stort som de sista mätningarna förutspådde: det slutade på 31.6%. Fullständiga resultaten (med samtliga 12 regioner räknade) här.

Precis som i mycket av resten av EU gick de “traditionella” partierna (Tories/Labour) kraftigt bakåt, men inte alltid till förmån för populisthögern. Snarare är det ju de gröna partierna som gått framåt. Inte oväntat vill brexitörerna tolka UK-resultaten som att det “förrådda” folket sagt sitt mot eliten, och att no-deal nu är enda vägen att gå.

Men så är det ju långt ifrån. Med ett valdeltagande på 37% har alltså en knapp tredjedel av en dryg tredjedel av de röstberättigade valt Brexitpartiet. Av de 17.4 miljoner som röstade Leave var det 5.1 miljoner som röstade på Farage. Vad har hänt med resten av dem?

Svaret på den frågan kan få avgörande betydelse i ett parlamentsval. Särskilt som det visat sig att de partier som förespråkar en andra folkomröstning (Labour ej inberäknat) tillsammans hamnade på strax över 40% medan Brexitpartiet + Ukip nådde drygt 34%.

Det finns säkert mer att säga om det hela. Och det gör jag kanske vad det lider.

(Vissa procenttal ändrade efter hand när de sista resultaten kommit in)

Recension följer. Och så detta som hälsning till en av mina läsare: