-“Där kan du väl för fan inte parkera!” skrek hon och pekade på sitt skyltfönster. -“Det är för mina kunder!”
Hon sålde lingerie, och jag hade inga shoppingplaner (just då) på den linjen. Men jag samlade mig.
-“Ni får inte skrika åt mig”, sa jag. -“Jag är konfliktundvikare.”
-“Eh?” sa hon.
-“Jag är svensk”.
-“Oh…”, sa hon. -“OK, en kvart då. Men sen ringer jag polisen.”
Det är dags att promovera ännu en skribent till OFS-laget: Pankaj Mishra, (har vi inte läst honom i NYRB? jag får kolla senare) (och här) som idag skriver i The G. om apatiska majoriteter och huruvida “the institutions of electoral democracy, liberal capitalism and the nation-state can be relied upon to do our moral thinking for us”. Ett resonemang som kanske är särskilt applicerbart för dom av oss som kallar oss både Palestina- och Israelvänner och förtvivlar över de förras minoriteter och de senares majoriteter.
Jag hittade henne i en TLS-recension av Richard Dawkins och jag är totalt nyförälskad, ain’t she pretty…?
Vi tar oss nu några dar i Phuket och pratar över framtiden. Talk among yourselves.
Men visst är det patetiskt av SVT att inte sända Ingos begraving live. Att Stockholm är världens största småstad vet vi ju sen länge, men allvarligt talat, don’t make a fucking career out of it…
Labourpolitikern Hazel Blears är visserligen en av samtidens allra rundaste nollor, men har man nöje av en verbal slakt på sådana plusminusfigurer så ska man läsa den utmärkte George Monbiot idag, som i yxhuggens blodiga skvättkaskader också producerar en liten pocket history över den politiska och moraliska katastrof som New Labour till slut blev.
“I doubt, moreover, that there would be widespread agreement that ‘Swedish’ is a modern Americanism for ‘homosexual’ […], skriver Henry Hitchings i en TLS-recension av den nya upplagan av OUP:s Dictionary of Modern Slang (en typ av bok som alltid får något av Dudley Moores “Groovin’ the Bag, Mama” över sig…).
Hur som haver, en recension av en slangbok bör förstås alltid ge minst en pärla att ta med sig hem, och i den här är det “to knock the dust off the old sombrero” för oralsex. Delicious.
Jag gillar som sagt Expressens kultursida, men i antisemitismdebatten måste man se en allvarlig “failure of leadership” från Björn Wimans sida. Jag har inte sagt nåt om detta tidigare, för jag vill inte bli inblandad i fler debatter, men att släppa igenom nåt som okunnigt – rent kontrafaktiskt, alltså – som Anders Ramsays inlägg är en grav miss och Charlotte Wiberg tar itu med några aspekter idag (du hittar fler länkar i den länken).
Att Ramsay kunnat publicera (i en stolt antinazistisk tidning som Expressen) det där om att den nazistiska judeutrotningen “riktade sig huvudsakligen mot de fattiga judiska massorna i östra Europa” är varken mer eller mindre än skandalöst.
Att Wiman – eller nån annan på redaktionen – uppenbart inte rett ut begreppen om antisemitismens historia för kontrahenterna innan de publicerade är obegripligt: därav förvirringen kring tusentals år gamla antijudiska företeelser, och den antimsemitism som uppstod i och kring Upplysningen, som enkelt uttryckt blev Engels “socialism of fools”, osv osv.
Debatter på kultursidor måste nånstans börja på ett mer kvalificerat plan, annars slösar man dagar och nätter och trycksvärta och bandbredd åt att bara rätta rena skoluppsatsfel. Not good enough.
“One, Two, Three…” med Country Joe and the Fish (CJ är en usel sångare, och det är en usel sång, men det här med dagars kemi är inte nåt man har full kontroll över…).
“Sorry” (ett ord jag har hört hela dan, allra först i morse av en p-vakt [av alla människor…])
Salta pinnar (av polskt fabrikat)
Det ligger inte för mig att raljera – eller jo, det gör det kanske, men jag ska försöka undvika det här. Vassa Olle berättar att han tillsammans med en kollega har som uppgift att utse Årets Branschpersonlighet åt Stockholm Mediaweek (särskrivning efterlyses!).
“Personlighet”, alltså… Jag har bestämt för mig att “personligheter” numera bara existerar på daytime television, på dagsljusteve. Det har med finanskrisen att göra: en djup social och socialkritisk reaktion mot allt och alla som ger sig ut för att vara outstanding, en slags global jantelag som sprider sin anonyma svalka över personlighetsöverhettade media. Beskrivningen på “kändis” här över har gått från “celebrity” via “celeb” till “sleb”, som ju inte ligger tvåhundra mil från “slag” och “smeg” och annat avfall.
Vad måste då en person göra för att bli en personlighet? Ha fluga, röda hängslen, och farmorsglasögon? Plötsligt brista ut i “Una furtiva lagrima” på t-banan till Hägersten, som personlighetsavbrott i ett i övrigt fullkomligt normalpersonligt liv? Läsa Slavoj Zizek i smyg, men läsa Mark Levengood helt öppet?
I don’t know. You tell me.
Man kan ofta bedöma ett land efter dess förmåga att leva upp till sitt litterära arv. Och i såna sammanhang tenderar Italien att vinna på poäng: det här är varken mer eller mindre än Italo Calvinos ‘Il Cavaliere Inesistente’.
