Simon Jenkins i Guardian idag gör sig till en Fortunas gisslan och dör i morgon av svinflunsan, eller också har han helt rätt om att det här är panikmånglarnas tidevarv. Jag lutar nog åt det senare. Folk talar om upp emot 200 döda av svinflunsan i Mexiko, men enbart sju (7) av dessa har direkt klinisk-patologisk koppling till den. Agendasättarna – Big Pharma, WHO, 24-timmarsmedia – vädrar ökade profiter, budgetanslag och tittarsiffror. Logik, sans och distans verkar vara bristvaror i dessa dagar.

En liten fläkt av svalkande förnuft, när inrikesministern Jacqui Smith resignerat kungör att planerna på en central databas för all telefon- och webbtrafik lagts på hyllan. Varför? Därför att allmäna opinionen inte accepterar det. (Man kan tänka sig en och annan av hennes kolleger som kanske lutar sig mot henne vid kabinettbordet och indignerat viskar, “Since when do we give a shit what people think…?”) I stället ska telekombolagen själva bevara uppgifterna i 12 månader, vilket låter som en, vaskamansäja, agreeably chaotic solution…

Och om man vill kan man ju alltid se det här som ännu ett uttryck för en rätt så attraktiv civilrättslig flegma i den brittiska samhällskroppen, en frihetlig tröghet i hur man närmar sig ny teknologi, nya dynamiker. Ett annat exempel på det är när “Old-is-new-realister” som Simon Jenkins alltsom oftast påpekar, med frustande skadeglädje, att det absolut säkraste sättet att bevara uppgifter som borde vara hemliga är att skriva ner dem på en bit papper, lägga in pappersbiten i ett skåp och därpå sedan sätta ett jättestort hänglås.

Vilket är något en “accidental Luddite” som jag finner rätt så trösterikt.

Hitchens skriver i senaste Atlantic Magazine om Edward Upward, ett underligt, hälften-tragiskt-hälften-komiskt litterärt 1930-talsöde, och så genomengelskt det kan bli. I mycket handlar det om Upwards umgängeskrets (Auden, MacNiece, Isherwood, Spender) och det ständiga aprilväder som rådde över den, rakt genom decennierna: den platonska, homoerotiska kärlekens klarblå himlar, det personliga förräderiets plötsliga regnskurar, den litterära berömmelsens kastbyar (det här är klassiskt: “Upward had won a prize for poetry while at Cambridge University, but when Auden advised him to give up, he did so without demur…”).

Men också om den engelska, intellektuella trettiotalskommunismen, som egentligen präglades av exakt samma aprilväder som deras personliga relationer. ‘Det personliga är det politiska’ får en alldeles speciell klang i historien om dessa år, i detta speciella kapitel av världsrevolutionen. Det är också – enligt principen “context is all” – en värld av andra rangens konstnärssjälar som man måste vara bekant med om man vill förstå deras svurne fiende, och en första rangens konstnär, Wyndham Lewis, särskilt satirikern Lewis, ännu mer särskilt den Lewis som skrev “The Apes of God” och “The Revenge for Love“.

Problemet med att bo Londons nu officiellt coolaste stadsdel är helt enkelt det att jag inte har en aning vilka dessa coola typer är: Gareth Pugh, Marius Schwab, Jack Penate, Jimmy Choo, Big Pink? Who the fuck are these people? Det är lite grand som att vara Andres Lokko och bo i Mölndal. What’s the point?

PS: Nu vet jag lite mer, bl.a. att Jimmy Choo egentligen borde heta Jimmy Shoe.

När irländare hittas ihjälskjutna i sydamerikanska hotellrum kommer det vanligtvis en liten saftig historia i tidningen några veckor senare. Så även fallet med Michael Dwyer (24): man kan läsa den i Indy idag. Den innehåller ungerska hemliga legioner, kroatiska yrkessoldater, mordförsök på Bolivias Evo Morales, och de skumma existenser som smider ränker i Santa Cruz.

Mer polisgöra: Guardian har idag en exklusiv om polisens systematiska infiltration av olika proteströrelser. Vilket är en exklusiv som s.a.s. inte borde komma som nån nyhet alls. Det är rent av inte omöjligt att polisen just nu sitter och gnuggar händerna åt detta tacknämliga avslöjande, för det finns få bättre sätt att att underminera utomparlamentariska rörelser än att så paranoiafrö i deras fåror.

Och för övrigt, klicka på Guardian-länken och läs bildtexten under fotot på de inblandade. Den är en liten roman. Av Galsworthy, kanske. Rollbesättningen – “Juliana Napier”, “Tilly Gifford”, “Dan Glass” – i just den här revolutionen handlar definitivt inte om Emile Zolas stinkande proletärmassor som kommer uppvältrande ur gruvschakten eller Käthe Kollwitz hungerdöda arbetarmödrars eländesplågor på barnhemmets lortigbeflugade lergolv. This is class, dear boy. The right address.

UPPDATERING 2009-05-03: SvD hakar på den här historien åtta dar senare. Way to go.

Tätt i hälarna på Andrews triumf (se föregående post) har nu en vinnare korats i Pressyltatävlingen “Parkeringens värld”, se närmare bestämt här.

Nu går juryn och tävlingsdeltagarna på Riche och beställer in hummer, som om det inte funnes någon morgondag. Häpp!

Andrew Brown har vunnit Orwellpriset för sin Sverigebok, “Fishing in Utopia“. Hur kul som helst, särskilt med den konkurrensen. Pressylta lyfter på hatten för en jävligt duktig skribent med ett avundsvärt brett register.

Dom spotty oiks som huserar i Pressyltas IT-avdelning i källaren meddelar att vi nu bytt till Feedburner. Dom som prenumererar på Contentfeeden eller Commentfeeden får därför, tja, “omprenumerera” (förändringen gäller emellertid inte kategorifeederna). Ursäkta besväret. Vi får sopa in det under rubriken Framsteg, antar jag.

Återigen har jag haffats av några ord, som fått mig att stanna till på den långa, vindlande vägen mot framtida triumfer, framtida besvikelser. Och inte för första gången kommer orden ur corporate-speak, denna besynnerliga konkokt av gravallvar och sinnessjukdom. Det handlar om det tyskägda bolag som bl.a. sköter parkeringsböterna åt de flesta av Londons boroughs. Det heter APCOA, och har som sin tagline – wait for it…: “The World of Parking“.

Att jag fastnade för den har säkert att göra med att man ju i dessa dagar sitter och läser runor över J G Ballard. För vad vi har att göra med här är ju en fras som bara dryper Ballard, eller hur?  Och man vill ju gärna, i Ballards anda, ge den sin narrativa predikatsfyllnad, om man säger så, ge den en liten knuff så att den kan påbörja sin vandring ut i det dystopiskt urbana ökenlandskapet. Så här, till exempel:

“Parkeringens värld är, i allt väsentligt, en stillastående värld. Men den som väljer att rikta blicken inåt skuggorna börjar snart se rörelser: små, tysta, hastiga rörelser…”

Skriv alltså (i kommentarsfältet) de inledande raderna till denna tidigare opublicerade Ballardnovell. Det måste börja med “Parkeringens värld…” och vara av ungefär samma längd som exemplet ovan, dvs. nåt 25-tal ord. En aningen twittrig tävling, alltså. Och priset är inte en puss den här gången, jag lovar.

PS: Och det får gärna – a la ‘Crash’ – handla om den erotiska potentialen hos ett välparkerat fordon…

Kommer Independent och IoS att bli den första brittiska dagstidningen att kraschlanda i raviolin? Frågan är inte längre fullt så obefogad som den varit. Enligt dagens Telegraph (via Greenslade) söker man nu aktivt en köpare som är beredd att förlora £1m i månaden.

Krisen på tidningen gick nog in i slutskedet när jag slutade köpa den för några veckor sedan… Så känns det nästan när man läser siffrorna, t.ex. att bara hälften (eller mindre än hälften för IoS) av upplagan säljs till fullpris. Och ärligt talat, älskar papperstidningar som man gör så skulle jag nog inte sakna den om den gick under. Vad som en gång var en frisk fläkt från nytt håll har blivit en lite däven pust i de gamla vanliga hörnen.

Om jag skulle sakna nåt så är det väl snarast individuella skribenter som Tom Lubbock om konst, Matthew Norman om media och politik, Johann Hari om droger, Howard Jacobson om kultur, exempelvis. Men eftersom dom ändå omsider skulle dyka upp i andra fora så är det väl en saknad man snart skulle hämta sig från.

Och för övrigt, som Jeff Jarvis säger idag, angående Google News-debatten: gammalmedia har trots allt haft tjugo år på sig att anpassa sig till internetmedia i alla dess former. Har dom i det här läget inget annat att komma med än spluttering denial så, well – fuck ’em…