There were a number of people at the time who doubted – or even denied – that the McKennitt v Ash verdict, and similar cases subsequently, would contribute to increased restrictions on freedom of expression, and specifically freedom of the press. Reading, in particular, what Private Eye editor Ian Hislop had to say to a Parliamentary hearing yesterday might provide food for thought. Among other things, Hislop was able to show that a perfectly legitimate journalistic investigation had been stopped in its tracks by a letter from law firm Schillings “invoking the developing law on privacy”.

Allow me to get up on this high horse just here, and say that those of us who feared this would happen take no pleasure whatever in being proved right…

Apropå förra tisdagens post. Svenska tidningar rapporterar stor “oro” i UK över påstådda GCHQ-planer på “Mastering the Internet”, avslöjade i Sunday Times (i samarbete med IT-tidningen The Register, som vad jag förstått har goda försänkningar i spökvärlden). Men oron är inte så förfärligt stor, vad jag hittills sett. GCHQ själva är påfallande luddiga om saken. Klokast, tror jag, att invänta vår gamla vän, Further Developments.

Sorry, som sagt… Jag har ingenting alls emot Andres Lokko, never even clapped eyes on the man. Och det han skriver är ju helt OK, om än kanske inte det mest originella man nånsin läst (bortsett från populärkulturen, som jag inte är kapabel att bedöma). Men det är uppenbart sånt som redaktionerna vill trycka och läsarna vill läsa.

Och jag kritiserar inte Lokko själv, egentligen, utan hemmaredaktionerna och något vi varit inne på förut: the death of subbing. Idag skriver han t.ex. om Thatcher i AB och släpper oidentifierad igenom en av de mest berömda Oscar Wilde-pärlorna som existerar (“A cynic knows the price of everything and the value of nothing”) (och kallar den av någon anledning “svåröversatt”… what’s the problem?)

Jag menar alltså, som med småmissarna i gårdagens SvD, att det är konstigt att ingen på hemmaredaktionen hajade till (ungefär som man gjorde med Torsten Kälvemark, ähem…) och bad Lokko titta på det en gång till. Misstag gör vi alla – jag har själv levererat en del ordentligt pinsamma varianter, som jag vägrar upprepa – men med sån här sömnig redigering blir ju det olyckliga resultatet att man bara får sin egen skribent att se dåligt påläst ut. Det är helt enkelt lite orättvist mot Lokko.

Evening Standard ber om ursäkt i sin nya annonskampanj. Som följd av en marknadsundersökning säger man sorry – inte som Expressen i sina svåraste stunder, sorry för att vi existerar – utan sorry för att vi varit så negativa, slappa och förutsägbara. Men orden “Evening Standard” förekommer inte på annonserna, bara Erosskulpturen, deras symbol. Vilket väl är lite – how you say? – “pudel”…

Andres Lokko skriver en sak i SvD om Susan Boyle och brittiska underdoggar, en text som dock får en att haja till lite här och var. (Inte visste jag att Piers Morgan varit chefredaktör för Daily Mail, eller att Sunday Times Rich List är “det största samtalsämnet på alla brittiska kafeer och pubar”, eller att det spelas ligafotboll på Wembley varje lördag…) Men Lokko ger oss också Oliver Twist och Pip som ett slags litterära urtyper för “de som tar sig upp mot alla odds och lyckas bryta mot sin förutbestämda plats i det fortfarande så uttalade brittiska klassystemet.”

Det är en rätt intressant feltolkning, tror jag, för det väsentliga med Oliver Twist (om än kanske mer tvetydigt hos Pip) är ju att han är en så renrasig underdog, att hans bakgrund i själva verket är välbeställd och medelklasstrygg, och att hans klassresa genom soppiga barnhem, elaka begravingsentreprenörer och tjuvaktiga småpojksgäng utgör en återresa, en hemkomst till hans autentiska jag, ett återerövrande av hans rättmätiga plats i den trygga och ombonade, bokälskande delen av det brittiska klassystemet.

Det finns ofta en påtagligt reaktionär aspekt av den brittiska underdoggens triumf. Jag tror Terry Eagleton har skrivit om detta nånstans, ur en specifikt litterär synvinkel. Ska försöka hitta källan. Talk amongst yourselves.

Ni vet lika väl som jag att en pre-Maccaferri Selmer (dvs. i serienumren under #300, tror jag det är) är så nära det sinnessjuka man kan komma om man nånsin hanterat en yxa i svårmod. Jag har i flera veckor hört talas om en Selmer #222 i omlopp, detta genom vännen Ken G, som bland mycket annat dealar i vintagegitarrer.

Som vi vet är kontexten allt: #222 är sjukt lågt, det är långt före Maccaferri anlände med sin idiotiska resonator, det är t.o.m. före den #239 som Django ägde men sällan spelade under trettiotalet (han spelade #503 från 1940 till 1952, hade också en #704 men den krossades i bitar under en Italienturne).

Att få titta på, än mer att få greppa och trippa upp ett moll-dim uppemot A och C på en såpass tidig Selmer är lite grand som att få chansen att fråga Jesus varför han var så jävla snäll. The feel of it, the sound of it. Vad som var unikt med Selmerbyggena var nämligen att dom var bland de första att fatta hur viktigt “action” är, alltså hur lätt det är för en jazzmusikers fingrar att vandra/springa/rusa över greppbrädan, särskilt med dom strängar som fanns på den tiden.

Detta åstadkom dom genom att göra greppbrädan aningen konvex (men ändå rätt bred, jämfört med idag), till skillnad mot helflat som på nylonsträngade “spanskklassiska” gitarrer nuförtiden. Detta med den actionvänliga greppbrädan är för övrigt ett arv som på 1940- och 50-talen fördes vidare av framför allt Gibson och Martin, och mindre hantverkare som Mr Gallagher, även om bredden blivit mindre och mindre (vilket är ett elände för dom av oss som har fingrar som chipolatas…).

Hur som haver. Ken G hade Selmer #222 i sin ägo torsdag kväll. Hur han fick den är en helt annan historia. Han lovade mig att få se och tafsa på den, om omständigheterna tillät, nu idag, lördag 2 maj 2009. Halv nio i morse ser jag honom komma emot mig på Broadway Market, och jag ser att jag bör ge upp hoppet. Telefonauktionen var nåt i hästeväg, tydligen, den slutade långt, långt upp i femsiffrigt.

Köparen vet jag (uppriktigt) inte vem det var, men jag gissar på Keith Richards, för Ken G ska gå på en invitation-only med ett improviserat Charlie Watts-band på onsdag. Men jag är inte alls avundsjuk, inte det minsta. Så nära, bara.

PS: Här är tixempel youtubelänken till “Minor Swing”, där han spelar 503:an, och man ser bilder på den också, det är den han spelar på med “D-hålet” (stillbild #4 i ordningen).

David Horspool skriver en av de bästa analyserna av Tom Waits jag läst på länge, i senaste TLS. Jag har alltid tyckt Tom Waits i första rummet är mer posör än genuin singer/songwriter; en man som verkligen måste jobba på sin mystik, där det finns naturbegåvningar som Dylan; ungefär som Lendl fick jobba på sin tennis, där det fanns McEnroes. För en del är sånt gratis, för andra är det avlönat arbete. Men den här texten får mig att tänka till igen. Och det är ju alltid bra.

Här är han på YouTube i “Eyeball Kid”.

Det här är väl ändå något man måste markera: det brittiska militära äventyret i Irak är officiellt över.

Mycket kommer att bli sagt om denna militära, politiska och moraliska katastrof, och förhoppningsvis kommer det matigaste att bli sagt i en officiell kommission utrustad med någorlunda utvecklat tandgarnityr, likt den som följde på Falklandskriget. Thatchers dåvarande utrikesminister, Lord Carrington, avgick som följd av Frankskommittens kritik mot UD för att inte haft bättre underrättelser om invasionen.

Men den graden av heder och ära hör dessvärre det förgångna till. Idag seglar Tony Blair runt världen och talar om sin kristna tro för £400,000 i timman. Det är lika med 4,763,019 kronor i dagens kurs.

Här då  (som ett slags PS till Jenkins häromdan) Ben “Bad Science” Goldacre om hajpandet och riskerna.

Gud förbjude att Pressylta blir nåt Tjuvlyssningstjosan, men det här fick mig att, ähm, studsa. Jag stod i kön på posten vid Highbury Corner (skulle bl.a. posta vinnarboken till Karin, för övrigt). Killen bakom mig pratar i mobilen, han har just bett nån om ett mobilnummer till en gemensam bekant, han tutar in numret i sin egen mobil och avslutar med, “Tack för det, John, jag är skyldig dig en…”. Så slår han det nya numret, och får svar.

“Är det här Martin? Det är Martin, va…? Din farsa dricker på The Legion, eller hur? Jag har sett dig och han, på The Legion… Jag tror att du vet vem jag är… Jag tror du vet mycket väl vem jag är…”

Så följer en halv minut av vad vi manusförfattare kallar exposition, men lite för sotto voce för att jag ska höra vad det handlar om, annat än att ordet “dotter” förekommer ett par gånger. Detta tyder helt klart på att han är en finkänslig och omtänksam människa. Så fortsätter han, fast betydligt högre:

“Vi kommer att träffas igen, Martin, på tisdag, och då ska jag riva ögonballarna ur skallen på dig. Jag kommer att bryta bena och armarna på dig. Du kommer att sitta i rullstol från och med tisdag, Martin. Det var bara det jag ville du skulle veta. Vi ses! Have a nice day!”

Nu förväntar sig nog en del att jag ska säga att det blev dödstyst i postkön, för det kräver den litterära konventionen. Men det här hände i, tja, verkligheten är kanske för mycket sagt, men i alla fall i det som för några år sen kallades The Meat World. Inte dödstystnad, alltså, utan snarare ett frasande, skuffande, gnidande ljud, när vi alla skruvade på oss, drog ner dragkedjan, sparkade lätt med skospetsen i den gråa mattan, hostade till, sträckte på ryggen, vafansomhelst bara ingen ögonkontakt!!!

Eftersom jag var före killen i kön, och inte dröjde kvar särskilt länge när jag var färdig, fick jag aldrig reda på vad hans ärende på posten egentligen var. Ett frimärke? En sån där hopfällbar papplåda? Köpa euros? Betala p-böter? Jag vill gärna tro han behövde ett frimärke.