Jag har skrivit om MI6-renegaten Richard Tomlinson många gånger förut (inte minst på gamla MEDIA-listan, salig i åminnelse): diverse länkar finns här (detta via oundgängliga Cryptome). Det har varit lite tyst kring Tomlinson det senaste året, sådär, men det här med ett plötsligt “Come home, all is forgiven” är sannerligen en “turn up for the books”, som heter…

Mitt råd? I wouldn’t go, son…

Det påminner lite grand om när Stalin om kvällarna, full och ensam, brukade ringa upp Osip Mandelstam och fråga hur läget var? -“Vaddå – polisen förföljer dig?! Nämen, så får det ju för fan inte gå till! Det där ska jag fixa, hörru… Och du, Osip, får du problem med snutarna igen, så ska du bara ringa mig…!”

“The feeling of profound unattractiveness from which he claims to have suffered a couple of years before we met – feelings of short-arsed, physical inadequacy which he novelises time and again – had given way to Byronic magnetism”.

Julie Kavanagh om Martin Amis… Men det är inte det som är SVINBV, utan att hon skrev artikeln “with Amis’s consent and help”…!

Det glupp-glupp-glupp-ljud ni hör i bakgrunden är Amis som drunknar i en bassäng full av byronsk pomada.

Kultur-Expressens nya serie “Häxbryggarna” av Daniel Poohl, om den europeiska extremhögern, ska bli intressant att läsa. Själv studsade jag, två gånger, redan när jag läste ingressen. Om det råder “politisk stiltje” i det mainstreampolitiska Europa så måste jag totalt ha missförstått ordet stiltje (särskilt vad gäller “debatten om den ekonomiska politiken”…).

Och en kontinent “på gränsen till sammanbrott”? Hmmm… En mening på gränsen till hyperbol…?

Pressylta recenserar när det bryggts färdigt.

Independent publicerar idag en runa över skådespelaren Derek Benfield, som bland annat spelade förmannen Bill Riley i 70-talsserien “The Brothers” (som gick på svensk teve under titeln “Arvingarna“), vars hustru Gwen Riley spelades av Margaret Ashcroft, som är mor till Frank Perry, som till engelska översatt svenska poeter som Katarina Frostensson, Eva Runefelt och Ragnar Strömberg, som just kommit ut med den översättning av Paul Austers “Samlade dikter” som jag skrev om igår, som var – från midnatt och framåt – dagen innan jag skrev dessa ord!

Spooky…

Poeter – för att fortsätta på temat – framstår ofta som skallskadade, fradgande, elaka bull terriers, där prosaister mer liknar snälla labradoodles. Historien om (den i det stora hela ceremoniella) Oxfordprofessuren är a case in point.

De två konkurrenterna inför omröstningen var Derek Walcott och Ruth Padel, den senare en rätt habil akademilyriker med utmärkta försänkningar i medievärlden, den förre en diktare av rang. Nästan som väntat dök de 25 år gamla anklagelserna om Walcotts sexual harassment av elever på Harvard upp under valkampanjen, och Walcott drog sig förståeligt nog ur. Nu har Padel erkänt, efter att först ha nekat, att hon hade en hand i spridandet av anklagelserna.

Vilken tik! (som dom säger häröver…).

Vi har alla läst dom där historierna i tidningen om en patient på lasarettet i Aberdeen som vaknar upp efter en skallskada och plötsligt pratar perfekt swahili… Det har att göra med en neurologisk kortslutning i den inre diskombobulära synapsens signalhämtningfunktioner. Sägs det.

Samma känsla av att plötsligt vakna upp i ett helt annat språk slår en när man läser lyriköversättningar utförda i ett samspel mellan två hundraprocentigt kongeniala författare. Ekelöf och Eliot i fråga om “East Coker” är ett exempel.  Celan och Mandelstam lär vara ett annat (min ryska är inte vad den borde vara).

Huruvida litteraturhistorien kommer att bedöma den på samma exalterade nivå kan man bara spekulera om, men Ragnar Strömbergs översättning av Paul Austers “Samlade dikter” (Lind & Co förlag), som kommer ut nu på torsdag, är ännu ett exempel på ett poetiskt marriage-made-in-heaven.

Nu skiter jag i och för sig i vad ni tycker om kompiskritik, men många av er vet redan att Ragnar Strömberg i många år tillhört min allra innersta krets av rådgivare och terapeuter. Men om inte annat så har det den fördelen att jag har Strömbergs diktning i märgen: jag kan den, minst lika bra som jag “kan” engelska, “kan” åka skridskor och “kan” laga en överjävlig hamburgare.

Paul Austers “Samlade…” är helt enkelt Ragnar Strömbergs diktning översatt till engelska av en posttraumatiskt svensktalande Paul Auster. If you see what I mean.

Det skulle gå för långt att analysera på djupet, men för hågade läsare är mitt tips detta: ha särskilt early-to-mid-career Strömberg till hands (t.ex. “Tidigt, innan träden” 1978 och “Munnens bok” från tio år senare) och läs sedan Austerrader som: “Slagor, vitheten, det förlovade landets / blommor: och allt / du skördar faller/ sönder på andetagens rand. […]”

Eller ur den allra första dikten: “…klockans / Sil lever tillsammans med sparvens hjärta”.

Det är samma bildrepertoar (mekanik/blodådror, träd och deras bosättare, urskillning/sammanfogande, osv); det är samma stilistiska grepp (de inledande substantiven, spänningen mellan definitiv och indefinitiv artikel, nivåskiftande verb); det är samma övergripande tematik (exakt hur långt är avståndet mellan mig och icke-mig, hur ser världen ut när jag ligger i graven?); och – dare I say it – som med Eliot: samma dikt på ett oräkneligt antal dialekter.

Och, jag menar, vad är 145:- mellan kamrater? Köp den här boken. Den är värd det dubbla.

I vad jag innerligen hoppas ska bli sista inlägget i den här serien vill jag bara notera att Svenskan (i form av Niklas Kierkegaard på papper och Jonas Elgh på svd.se) i alla fall varit hövliga nog att svara på min epost från förra onsdagen, även om den följande korrespondensen i stort sett bara blev ett utbyte av publiceringsdatum.

Från DN däremot inte ett knyst.

Nästa gång (you’ll be happy to hear…) ska jag skriva om poesi.

En veteran i “miscarriage of justice”-genren, Eamonn O’Neill, skriver om mediernas allt tydligare brist på intresse för den här sortens tidskrävande och komplexa journalistik. Men, som han säger, dom var också en typ av undersökningar som brukade anses “worth supporting because they usually connected with the average [viewer/reader] and they mattered at a basic social-justice level”. Så ej längre, alltså.

Jag hör till dom som tror att medieföraktet är mer utbrett än en del vill tro. Jag håller med Lidbom om att journalister ofta har en helt och hållet illusorisk bild av sig själva som “speaker of truth to power”, som maktgranskare. Jag tror att intressegemenskapen mellan stormedierna och den politiska klassen inte bara i verkligheten är mer väsentlig än några intressekonflikter dem emellan, utan att den också så uppfattas av det stora f.d. tidningsköpande och licensbetalande flertalet.

Jag tror med andra ord att nästa stora tektoniska skiftning, nästa stora förtroendeavgrund – efter dom mellan småsparare och kasinofinanssfären, och mellan röstare och den parlamentariska demokratin – kommer att öppna sig mellan stormedierna och vad som finns kvar av deras konsumenter. Och det är inte omöjligt att den skiftningen sammanfaller med introduktionen av nya betalsystem på webbnyheter, enligt “can’t pay, won’t pay”-principen.

Jo, Daily Telegraphs upplaga har gått upp med 600,000 ex, men hela utläggshistorien var en sparv som flög in i munnen på dem, inte resultatet av ett långt och idogt journalistiskt förarbete – “Och varför,” tror jag fler och fler kommer att fråga sig, “var det inte det?” Den här sortens kritiska konsumentmedvetenhet vad gäller media – vad exakt är det som är så värdefullt att man inte vill att vi ska ha det gratis? – är något att se fram emot, anser jag. Om sedan papperstidningarnas roll därmed enbart blir att knycklas ihop till handväskfyllnad på Louis Vuitton – well, so be it…

Till och med Svenska Dagbladet rapporterar nu den senaste idiotin från våra folkvalda: en toryledamot ingen nånsin hört talas om förut, Nadine “Honey is that you?” Dorrie, talar om “självmordsrisken” bland de nu helt deppnojade kollegerna, allt på grund av den “McCarthy-liknande häxjakten” i media.

Den utmärkte, och av skandalen relativt obefläckade, Labourmannen Stephen Pound kommenterade i all stillhet på radionyheterna i morse att en rätt väsentlig skillnad i den liknelsen är att offren för McCarthys häxjakter var oskyldiga.

Några avslutande reflektioner.

Onsdag lunchtid mailade jag DN:s och SvD:s utrikesredaktörer (Lars Boström/Anders Bolling resp. Niklas Kierkegaard) och frågade varför det varit så tyst om de senaste två veckornas demokratikris i UK. Så här dags (onsdag kväll) inget svar, förstås.

Onsdag eftermiddag, däremot, dyker det upp en del småkrafs om saken på deras webbförstasidor, föranlett av att Brown inte tänker utlysa nyval pga krisen (vilket är det minst sensationella i hela historien…), och därvid några bihangsartiklar som jag aldrig förut sett på deras webbutrikessidor.

“Småkrafs”, “bihangsartiklar”? Jag säger det därför att alltihop är byråmaterial, typ TT-telegram på 1000 tecken. Våra två största, seriösa dagstidningar har helt enkelt inte förmått täcka en av de största, seriösa utrikesnyheterna på länge, inte tillnärmelsevis.