Jag vet att det bara är midsommar, men årets rubrik har redan nu korats. Den är oslagbart bra, det är därför den vinner. Inte minst för att den så katastrofalt missuppfattar undersökningens metodik; inte bara för att den ger legitimitet åt en totalmysko outfit som kallar sig “Nation Brands Index” (som formligen skriker “maxat konsultarvode”); utan framför allt därför att den äntligen får Jan Guillou att framstå i rättan dager. Man behöver bara låna ett sentiment från fotbollsläktarna: “You’re shit and you know it!”

Igår kom senaste kapitlet i utläggsskandalen, när parlamentet själv publicerade sin länge aviserade rapport (kostnad: £1.2m) om medlemmarnas förehavanden, fast med the sexy bits översvärtade, dvs. just dom sexy bits som Daily Telegraph haft i sin ägo och publicerat i nu sex veckor, och som dom idag generöst nog publicerar om igen så att vi alla kan se vad det står under censurens svarta penna…

I kid you not. “The Mother of Parliaments”, alltså…

Hur som haver, nu till hur trevligt det är med förutsägbarheten: varenda tidning idag använder åtminstone en gång på sina sidor det mest uppenbara av uppenbara ordstäv för att beskriva det hela: “shutting the stable doors after the horse has bolted”. Alltså bevingade ord som är så gamla och skröpliga att dom knappt orkar lyfta från trottoaren, vilket i sin tur gjort att journalisterna måste spinna vidare på den för att den ska få luft under vingarna. 7 poäng av 10 möjliga får The G:s ledare:

“The Portcullis House edition of the dossier does not so much slam the door behind a bolted stallion as painstakingly construct a new stable in order to house a dead nag.”

Rätten höll med journalisten Suzanne Breen om att hennes liv skulle sväva i omedelbar fara om hon tvingades avslöja information om Real IRA:s roll i två mord. Hennes rätt till liv väger tyngre än polisens iofs rättmätiga behov av upplysningar. Läs även ett ledarstick här.

“Hurra,” skulle man också kunna uttrycka det.

Barack Obamas metod är snygg, men beror i det här fallet på ren tur. Det är, som vanligt när det gäller småkryp, australiensarna som har svaret. (Det var Ricky M som lärde mig tricket). Låt flugan landa. För sakta båda händerna i applådläge på c:a 20 cm horisontellt avstånd från varandra och på c:a 10 cm vertikalt avstånd över flugan. Klappa sen hårt ihop händerna en gång: flugan luras av vinddraget och flyger upp mitt mellan händerna, krossas till döds. Helt fantastiskt. Det funkar. Jag lovar.

Nästa dödsinstruktioner från Pressylta gäller smärre däggdjur.

Detta via Erik Mymarkup: BBC World Service har satt igång en kampanj för att rädda utrotningshotade ljud, Save Our Sounds. En fullpoängare, enligt min mening. Själv har jag under åren varit lite grand av en ljudsamlare, i så måtto att jag försöker passa på ljud som man också kunde hört under, exempelvis, medeltiden.

Hästhovar på kullerstensbelagda trappor, är en av dom. Alltså där kullerstenarna gör underlaget lite för ojämnt för hästarna så att hovarna slår i obalans (det krävs ryttare av klass). Går att höra varje Reyes Magos i byn Fornalutx på Mallis, när dom tre vise männen rider upp till kyrkan för välsignelsen.

Pubskyltar som gnisslar i blåsten, är en annan (litterär referens: Blind Pugh anländer till värdshuset i första scenen i Skattkammarön…). Hörs allt mer sällan, eftersom pubskyltar numera skruvas fast alldeles för stadigt. Gick i alla fall fram till 2005 att höra vid puben The Monarch på Prince of Wales Road i Kentish Town. Idag ett advokatkontor.

Jag har iofs inte frågat Malte om saken, men det finns uppenbart anledning att frukta för Erratas framtid. Mig skulle det inte förvåna om han la ner den, men den skulle förstås sörjas av mig och många andra. Det är trollen igen, nu senast en Billy No-Mates som kallar sig “P” och som med osviklig trolskhet får alla diskussioner att tvärnita i en grinig sörja, i vilken han till slut sitter kvar alldeles för sig själv, muttrande något om ett felstavat ord, eller vad det var.

Vad göra? Att hålla på och spärra den ene efter den andre efter den tredje blir ju till slut för jobbigt och tidskrävande. Och att köra en blogg per invitation-only går ju liksom emot själva vitsen med det hela. I dunno. Men jag befarar det värsta.

Panorama, the flagship documentary strand on BBC1, tonight broadcast a piece by Clive Coleman on press freedom and “developing privacy law“, and Pressylta highly recommends it. Should you be able to figure out how to watch it online, do do.

One thing struck me, a very minor thing, but nonetheless: the law firm Schillings seem to be the most aggressive (in letter-writing terms) when it comes to killing investigative stories in their infancy, at least if you listen to Ian Hislop of Private Eye. What happened to Carter Ruck, though? Gone soft…?

Incidentally, one day I’ll post something here on the fine art of passive-aggressive letter-writing, as practised by libel and privacy lawyers. Amazing stuff. Grammatically incoherent, usually, but amazing stuff.

Ett radioprogram om musiken på Versailles påminde mig om begreppet “royal progress”, som sedan medeltiden (jfr Royal Entry, eller Joyous Entry) beskriver en kunglig resväg inte bara genom kungadömet, typ Eriksgatan, utan också den kungliga kroppens resa genom det fysiska universum överhuvudtaget. Detta i synnerhet under barocken, och alldeles särskilt i fråga om Ludvig XIV på Versailles.

Från det ögonblick kungen vaknade till det ögonblick han somnade iscensatte Versailleshovet en fruktansvärt omständlig och helt igenom fantastisk, ambulerande teaterföreställning runt den kungliga personen. Var han än befann sig måste han kunna höra musik, vald med fingertoppskänslig precision av hovmusiken. Vilken sal han än flöt in i så hade hans italienska scenbyggare redan snickrat upp en passande scenografi åt honom därinne. Under avklädningsproceduren vid sängdags ordnade man så att fjorton stycken solar av papier-mache gick ned i ett hav av silke eller en prunkande blomsteräng av spets.

En av motsvarigheterna i våra dagar finner man förstås i Andrew Browns underbara simile som jag citerade för ett par månader sedan: “It’s like being Keith Richards going into tax exile – you go to sleep in one country and wake up in another, but your flunkies have moved all the furnishings and even the ashtrays around you so you need never know what happened.”

Och vad är Den Kungliga Resvägen om inte en näranog perfekt analogi för “the radical solitude of consumerism”, som nymarxister brukade kalla det. Den ensamme suveränen inuti en fingertoppskänsligt precist iscensatt, ambulerande omvärldsföreställning. Titta på dom iPod-döva ute i trafiken, eller på dead-behind-the-eyes-nissarna på Dreamhack, eller på de ständiga imperativen att vara sin berättelse, envar sin egen narrativa huvudperson: The Story of You.

För att avsluta söndagen på en allvarligare not, oss skribenter emellan. Rättegången mot Suzanne Breen i Belfast är nåt åt helvete, kamrater. Läs bara Greenslades senaste rapport (han vittnade själv). Så här får det inte gå till. Allt stöd åt Suzanne B. (Har inte sett nåt från Journalistförbundet ännu).

Morotsterroristen från Örebro!