Guardians exklusiv om phone-hackingskandalen idag (BBC har en sammanfattande Q&A här) är en krevad jämförbar på Richterskalan med dom som skakat bankvärlden och, senast, parlamentet.

Murdochs News of the World har alltså inte bara – genom proffsbulvaner – gett sig ut på ett gigantiskt fiskafänge och hackat tusentals mobiler tillhörande mer eller mindre hela det offentliga Storbritannien, från politiker till dokusåpakändisar. Dom har också hackat gjort intrång i social security-register, skatteregister och – brottsligare blir det knappast – polisregistren. “Det här är,” sa Andrew Neil idag, “en tidningsredaktion som totalt tappat kontrollen.”

Och i skrivande stund (sen e.m. torsdag) väntar alla (Guardians liveblogg här) på att polisen ska förklara varför man valde att inte gå till domstol, eller ens tala om för mobilinnehavarna vad som skett. Den mer eller mindre uttalade misstanken: därför att man inte vågade ta sig an Murdochimperiet.

PS: Jag strök det där om hackat ovan, det var ett rent slarvfel. Hade dom hackat polisregistren skulle det varit fjorton gånger mer hejsan-tjosan än det är nu, eftersom den brittiska polisens “criminal records”-lagring använder samma system som FBI. NotW:s metod var gammal vanlig social ingenjörskonst: illa nog, men inget märkvärdigt.

Jag vet ungefär vem Jonas Gardell är, men inte varför. Det han skriver om Michael Jackson i Expressen idag är en slipprig, obehaglig text, i mina ögon. Inunder den lovvärda omtanken om dom som vågar vara annorlunda, ligger en massa ouppklarat om moralisk relativism, en massa antaganden om mänskligt beteende, om skuldfrågor och ansvar. Hade Gardell skrivit samma text om Jackson funnits skyldig i rättegången, till exempel? I varje “Celebration of Difference” brukar det alltid finnas några i periferin som inte sjunger med, nämligen dom som Det Annorlunda gick ut över, inkluderat minderåriga.

Och parallellen med Oscar Wilde är ju bara enfaldig, på gränsen till förolämpande.

Kommer från Christopher Caldwell i LRB, i en recension av en kontroversiell biografi över Bernard Kouchner författad av Pierre Péan, om vilken Caldwell skriver:

“Péan is a rough, tough writer. His methods are ad hominem. He criticises Kouchner for one thing and then for its opposite: for surrendering France’s sovereignty to international bodies on the one hand, and for acting wihtout the sanction of the UN on the other. By exposing Kouchner’s failure to live up to his ideals, though, he distracts the reader’s attention from his deeper objection, which is to the ideals themselves. Péan is an old-style French republican, a Gaullist for whom it is hard to love humanity without being a bit untrue to France.”

Vi har varit inne på detta förut: hur man skriver bra kultursidesprosa (det var i samband med Tom Lubbock, vill jag minnas), dvs. de tre stegen Vila – Ansats – Explosion. Först vilan i de två första meningarna, som är lite grand av torra konstateranden. Sedan ansatsen i de två följande meningarna, fram till “…themselves”: sund, heart-of-the-matter detaljkritik. Till slut explosionen i en perfekt saltad liten amuse-bouche om Gaullismen som kritisk metod.

Betyg: litet a.

Nä, men Baldersonbluffen går rundvandring i sina stickspårskrumelurer än idag. Att folk orkar. En ledtråd dock, som jag inte spanat i debatten: om man tjänar massa pengar på böcker så är Irland landet man ska bo i. Och när Sjöberg äntligen stapplar ut från sin lägenhet i Ballygrand (where I wish I was), drypande av pengar, fet och ensam, och erkänner att han är Balderson, så kommer ungefär fyra generationer svenkar att fråga sig, på krispaste engelska: WHO. GIVES. A. SHIT…?

Am I right or am I right?

I’m right.

Det är inte varje dag Daily Mail skriver om Jan Svartvik, en av våra främsta lingvister, och del av en lång tradition av skandinaviska anglicister, som jag antar började med Otto Jespersen.

OK, det låter som utkast till en understreckare i Svenskan, men det är en understreckare jag gärna skulle läst. Och det är dessutom en bra, typisk Daily Mail-historia.

AB:s Martin Aagård – hur uttalas hans namn, förresten…? “Ågård” eller “Agård”? Om det är det förra, varför heter han inte Martin Aagaard? Om det senare, varför inte Martin, just, Agård?

Hur som haver, AB:s Martin Ågren raljerar om Tuli Kupferbergs “1001 Ways To Live Without Working”, som av nån underlig anledning kommit i svensk översättning. Men inte är det den enda bok Tuli K “orkade” skriva, som Åberg påstår. Jag har alla tre i serien i bokhyllan nånstans. Den roligaste tyckte jag var “1001 Ways to Beat the Draft” (Nr 923: “Tryck upp en rulle 25-centare i arslet. När det så är dags för rektalinspektion, skit ut ett av mynten och viska till läkaren: “There’s more where that came from if you get me out of here…!”). Däremot var “1001 Ways to Make Love” inte på långa vägar så snuskig som den kunde varit.

PS – En gång på sextiotalet spelade The Fugs på Liseberg i Göteborg. Gissa vilka som var förband? The Spotnicks. Det är sant. Jag lovar.

Ordet “semester” känner vi som bekant inte till här på Pressylta, till skillnad från en del andra vackert-väder-bloggare jag skulle kunna nämna… Det här är bloggen som aldrig sover. Därav den vilt stirrande blicken.

Däremot kan det bli längre avstånd mellan inläggen i fortsättningen, men skälet till det är helt legitimt. Jag går nämligen havande med bok. Och den kräver i förstone en helvetisk mängd forskning. Den har arbetstiteln “London: Antiguiden” och ska bli både en parodi på reseguide och en genuin reseguide. Alla ingredienserna finns här. “Sex intressanta promenader” (varav en del eventuellt kan få rättsligt efterspel, det kallas “loitering with intent”). Gamla favoriter som “Charktips för Londonresenärer”, fast fördjupad, förlängd och förbredad. Kapitel som “Samhällsklasser att undvika, och var man undviker dem”, framför allt då medelklassen och underklassen.

Har ni tips på annat som ni skulle vilja läsa i en sådan bok så kommentera gärna.

Jag fick gnistan till detta nyligen i Göteborg, när jag tittade igenom vad som finns av Londonguider. Och av den konventionella sorten finns ju, typ, miljontals. Lonely Planet-serien hör väl till kvalitetsändan av utbudet. Men så finns också tixempel nåt sånt som Peter Harrysons “Peters London“. En snabb genombläddring gav dock vid handen att problemet med denna Peters London är att den är så jävla trevlig. Det ska inte jag vara. Trevlig, alltså.

Jag håller också på att titta på olika utgivningsmetoder, vid sidan av de konventionella förlagen och deras kapitalistiska utsugarkontrakt, bland annat då print-on-demand, eller nån slags exklusiv webversion, I dunno. Tips emottages gärna om detta också.

…och jag säger det igen: ateister är religionens springande knähundar. Camp Atheist, alltså… Eeeek värre.

För övrigt: förklaringen till det faktum att ateister är religionens “laufenden Kniehunde” (om jag får lov att uttrycka det tyskt) är samma som förklaringen till det faktum att satir alltid har ett reaktionärt inslag: inte bara att satirikern smickrar det bestående med sin indignerade uppmärksamhet, han har dessutom konsensus på sin sida, annars skulle angreppet aldrig kunna ske, annars skulle skrattet aldrig kunna brista ut. Och dom bästa satirikerna tenderar mycket riktigt att vara konservativa i sin kultur- och människosyn, Swift och Wyndham Lewis som bara två exempel.

Det är nästan Elvis. Det är nästan Hendrix. Det är mycket mycket mycket större än Janis, Otis, Lennon, blaha, fyll-i-själv. Michael Jackson var stor. Och ögonblicket jag upptäckte det var när min då sjuårige son som lånade mig – on pain of death – sin kopia av “Bad”. Händerna i vädret. Hur bra som helst.

PS lördag: Det är sannerligen inte alltid jag håller med Germaine Greer, men idag i The G skriver hon lysande om MJ. Fansen dödade honom.

PPS: Och jag skriver detta medan Andy Murray utklassar ännu en utmanare i Wimbledon. Och jag återupprepar min gamla “Sanning Nummer Ett”, nämligen att bland sportpubliker är tennispubliken den mest obildade, den som kan minst om den sport dom sitter och tittar på. Så om Andy Murray dör av överdos, skyll på Wimbledonfansen. You heard it here first.

Några dar i Sverige. Surrealism med bägge fötterna på marken. I Göteborg stöter man på fler förmiddagsfyllon än jag sett på länge, länge. En vinglig, ilsken opposition mot det väl beställda. Sitt parlament har dom på Klippans ångbåtsbrygga. Men vad dom dricker är jag inte fullt på det klara med. På en del burkar står det “Sofiero” (se avd. “surrealism” ovan). Det är i alla fall inte White Ace, som hemmavid, den vita cidern: mig veterligen det enda alhoholmärket som specifikt tillverkats och lanserats för A-lagare: åttaprocentigt tjosan, billigt som vatten.