Jag tror inte ens den suraste av detektiver vid Ystadspolisen kan förneka att bidragen till årets sommartävling höll exceptionellt hög klass. Vi såg några läckra historiska och litterära tolkningar från Torsten K och, framför allt, Bengt O. Varken Håkan eller Thorvald skydde kontroversen, den senare skickligt steppdansande vid stupets rand. Istváns nytestamentliga infall var lika lyckat som överraskande.

Juryns slutliga utlåtande lyder emellertid som följer:

“För sina genreupplösande innovationer, sin beundransvärda fördomsfrihet och sitt breda register (för att inte tala om imponerande slutspurt) går förstapriset i Pressylta Reducii sommartävling 2009 till Thorvald Freiholtz.”

“Från Shakespeare till GAIS, från dresdenska brandstormar till vippenkolad sextiotalsrock – en purt ekvilibristisk insats, som skänker en ack så välbehövligt liten ljusglimt i tillvaron för de hundratusentals män, kvinnor och barn som nu drabbats av finanskrisen, klimathotet, eller bara vanlig otur.”

Gratulerar, Thorvald!

Priset, då… (“Här har man kämpat sig igenom en hel veckas intellektuella strapatser, så vinner man en häftad jävla bok…! Typiskt, sa Thorvald”)

Yup, ‘fraid so… Du har att välja mellan två titlar som jag fortfarande har överskottslager på: antingen debutromanen “Nattsvärmaren” (1980) eller essäsamlingen “Endast propagandan är sann” från 1995 (se vidare bibliografin). Ditt val kommer sedan som ett brev på posten, förutsatt att du mailar mig en adress.

Nu tycker jag vi alla går ut och äter ostron och dricker porter med flickorna i baletten. Last one in the ice bucket is a wuss…!

Och det är läge för att tycka jävligt synd om mig, faktiskt. Jag sitter sedan gårdagen invirad i tretton meter snorig fetvadd, med en röst som tutan på bogsersbåt’n på Ångermanälven, och en hjärna som unken mesost i lovart.

Hur som haver, ever onwards and upwards… I afton klockan 18:00 GMT stängs som bekant portarna för tävlingsbidrag till “Typiskt, sa Lenin”. Ni har alltså ännu några timmar på er. Juryn har redan börjat flyga in från världens alla hörn för morgondagens överläggningar på The Cat and Mutton (lunchkuponger gäller). Så fort vi vet att vi har en påve börjar jag bränna löv här på Pressylta.

Nu tillbaka till min guldbrokadornamenterade paulun. Silvio och tjejerna väntar.

En av dom ytterligt få av Pressyltas årliga profetior som inte gått i uppfyllelse är den för augusti 2008: “En svensk deckare kommer ut i vilken detektiven är en välanpassad och skötsam person som inte ens har katt”.

Detta med anledning av pseudonymen Lars Keplers nyutkomna “Hypnotisören”, som idag recenseras i DN bl.a. så här: “Erik Maria Bark är läkaren som själv är en trasig läkemedelsmissbrukare…”.

Det återstår då bara att å det hjärtligaste gratulera sig själv till att man aldrig läser deckare.

Ända sen dom ägde rum har det spekulerats (och starkare än spekulerats) om att händelserna  i Rumänien 1989 var en statskupp mot Ceaucescu iscensatt av Iliescufalangen av kommunistpartiet, snarare än en folklig revolution, som tevebilderna ville ge av dagen. Den föredömlige Ed Vulliamy på Observer skriver i färgbilagan idag en ytterligt intressant artikel om saken. Den bör omdelbart läsas, i min humbla opinion.

PS efter omläsning: Doran-Marian Cirlans öde är ju bara det en roman, av vilken sensmoralen är: var aldrig den menige i en tremanna arkebuseringspatrull. Jag tror vi alla kan lära oss nåt av detta.

Jag tror “början av augusti” som slutpunkten för tävlingens fatalietid var lite väl långsynt av mig. Jag tycker mig se att det hela börjar närma sig ett klimax, om jag får uttrycka det så. Vi ger den helgen-plus och säger att på tisdag kväll (21 juli) klockan 18:00 GMT stänger portarna. Juryns beslut kommer dagen därefter.

Eller med andra ord: satsa allt! Nu!

Jag vill bara kort göra lite reklam för Pressyltas sommartävling “Typiskt, sa Lenin” som utlystes i måndags. Just nu pågår en magnifik shoot-out mellan Bengt O. och Thorvald i kommentarsfältet.

Tävlingen pågår en tid till. Var med och bidra själv! Fina priser!

Här hos Head of Legal hittar man en bra sammanfattning av den juridiska horisonten för de inblandade. Ett område han emellertid inte berör är vad du och jag brukar kalla “deep background”. (Jag antar nu att en del av er läst in er i alla fall lite grand på skandalen, om inte gå hit och klicka vidare).

Slentrianföreställningen är då att polisen visste att NotW höll på med massivt mobilhack redan när Clive Goodman och Glenn Mulcaire stod inför rätta sent 2006, men beslutade att inte ta saken vidare, och inte ens brydde sig om att meddela dom avlyssnade att dom blivit avlyssnade.

Men det stämmer förstås inte, för polisen tar inga sådana beslut. Det är upp till åklagarmyndigheten, Crown Prosecution Service (CPS). Och skälet till att CPS inte tog det beslutet grundar sig i att dom inte ansåg att undersökningsmaterialet skulle säkrat “a likelihood of conviction”.

(Engelsk lag är alltså inte napoleonsk, där fällande domar är mer eller mindre givna efter förundersökning, eftersom allmäna åklagaren har hand om både för- och emot-argumenten; anglosaxisk lag är argumentativ, där det är upp till försvaret att sköta försvaret, med lagligt garanterad tillgång till åklagarsidans bevismaterial). (Sorry, det här börjar bli lite stickspårigt…)

Nu till min poäng. Denna CPS:s inställning – att tveka över sannolikheten att ett såpass tydligt intrång i någons privata kommunikationer, som ett klart brott mot Regulation of Investigatory Powers Act 2000, som Head of Legal skriver om – den inställningen, den tveksamheten kommer från Nordirland.

Storbritannien är i särklass det mest övervakade (och undervakade) samhälle som finns. Det finns i princip fler övervakare än övervakade, som bl.a. framgår av det faktum att UK har fler CCTV-kameror än något annat land. (Det är t.ex. därför dokusåpagenren föddes här, dvs. folk får aldrig nog av att titta på folk som är ungefär likadana som en själv).

Det brittiska övervakningssamhället skapades av/under Nordirlandkonflikten. Vad Staten och Kapitalet anbelangar är det tekniska arvet från The Troubles precis lika värdefullt som det militära arvet. Och om den tekniska sidan har det skrivits ett flertal böcker: en del har blivit förbjudna, andra har släppts igenom. Men samtliga skribenter är överens om att UK ligger långt, långt framåt vad gäller urban avslyssning (så långt att amerikanerna kommer hit för lektioner).

Eller med andra ord: kan det ha varit så att CPS tog sig en titt på situationen och bestämde sig för att sannolikheten för en fällande dom mot Murdochimperiet var ungefär lika stor som sannolikheten för en fällande dom mot den brittiska staten?

Anthony Lane avslutar sin recension av “Brüno” (rubricerad ‘Mein Camp’): “…before my screening, I had to sign a form requiring me ‘not to blog, Twitter or Facebook thoughts about the film before 6th July 2009.’ A guy pulls down his pants and bares his soul, and we are forbidden to have thoughts? What is this, the Anschluss?”

Eller, för all del, den amerikanska rösten i The Onion: “Oh, that Sacha Baron Cohen. He’s totally unpredictable. You never know what to expect from him unless you’ve seen all his other work.”

Jag frågar nu bara: vågar Gardell vara annorlunda?

Tanken bakom årets sommartävling kommer från två håll. En så kallad dubbeltanke.

För det första ett talesätt, eller snarare en allmänsanning, som varenda londonbo som nyttjat allmäna färdmedel nån gång yttrat: “You wait hours for a bus, and then three come along at once”… Typiskt, när man har bråttom. Vardagens små förtretligheter.

För det andra, som veteranerna bland er vet, så älskar jag flippade repliker ur anglosaxiska biopics ( “Come on, Hitler, let me buy you a glass of lemonade!” eller  “Nice work on the manifesto, Trotsky!”). Här finns förstås gränslöst med möjligheter.

Tävlingens premiss är då att ta världshistoriska händelser och förlopp, filosofiska teman och tvisteämnen, poetiska visioner och prosaiska panorama, vad som helst, bara de historiska dimensionerna är rätt så rejält tilltagna – och därefter förminska dem till just vardagens små förtretligheter. Det första exemplet ger oss vår rubrik:

Äntligen har man arkebuserat sin sista mensjevik, så får man ett jävla matrosuppror på halsen. Typiskt, sa Lenin.

Eller en filosofisk vinkel: Precis när man hittat ett bra sätt att beskriva just den här biten av älven, så kommer det plötsligt mera jävla vatten. Typiskt, sa Herakleitos.

Eller en litterär: När man kommit så långt som jag i meningslöshet, är vartenda jävla ord intressant. Typiskt, sa Ekelöf.

Men bidragen behöver givetvis inte handla om högtravande ting som litteratur och filosofi. Jag tror t.o.m. att juryn ser med synnerligt blida ögon på populärkultur och sport, tixempel. Enda regeln är att bidragen måste innehålla orden “jävla” och “Typiskt, sa…”. Och att man lägger in dom i kommentarsfältet. Vinnaren utses i, typ, början av augusti. Priset? Ännu ett exemplar av en egenhändigt komponerad bok. Bäva.

Bengt O. meddelar mig att han haft problem med rss-uppdateringar från Pressylta via Bloglines. Jag har nu inhämtat förklaringen att dom två översta rss:erna på Bloglines lista (slutar med “…/feed/ respektive  “…/?feed=rss2”) äro döda papegojor, obsoleta, ain’t no more. Den rss feed man ska välja är den tredje, längst ner, dvs. “http://feeds.feedburner.com/PressyltaRedux”. Detta gäller förstås också om man kör Google Reader och liknande.

Vill man prenumerera på någon av kategorierna, däremot, så gör man det genom sajten, dvs. klicka på rss-symbolen bredvid kategorinamnet.