Alvar Alsterdal sitter fortfarande kvar och pratar förnuft i mitt bakhuvud. Det beror framför allt på att Thomas Nydahl var vänlig nog att låta mig läsa hans brevväxling med Alvar, som nu föreligger i korrektur och som något förlag med bildningsaspirationer omedelbart borde snappa upp.

En viss melankoli måste förstås vila över sådana återbesök i det förgångna, kanske ännu mer så när det förgångna inte är sådär förfärligt avlägset. Jämfört med andra förgångenheter, alltså. Reformationen, till exempel. Eller första världskriget. (RIP Harry Patch, för övrigt, en hädanfärd som Alvar definitivt skulle kommenterat).

Nå, jag nämnde i en kommentar att vännen Cy Fox läste en dikt av Ezra Pound under minneshögtiden vi höll för Alvar, i “journalistkyrkan” St Bride’s på Fleet Street. Dikten hämtade jag ur “Cathay” (1915), en tolkning baserad på Rihaku som heter “Taking Leave of a Friend”. Den är rätt fin.

TAKING LEAVE OF A FRIEND

Blue mountains to the north of the walls,
White river winding about them;
Here we must make separation
And go out through a thousand miles of dead grass.

Mind like a floating white cloud,
Sunset like the parting of old acquaintances
Who bow over their clasped hands at a distance.
Our horses neigh to each other
      as we are departing.

Thomas Nydahl fick mig att börja fundera på Alvar Alsterdal igen (se kommentarerna till föregående post). Jag nämnde då en artikel i Moderna Tider (januari 1992) som jag skrev i rent saneringssyfte, eftersom Alvar efter sin död blivit anklagad för ett slags censuringrepp mot en (usel) bok om Palmemordet. Jag har nu scannat texten och den ligger som pdf-fil här.

På den sidan får man sig för övrigt också till livs ett pastarecept av Anders Ehnmark. Det var lite grand en trend på den tiden att författare skulle skriva matkrönikor i kulturtidningar. Pionjären (tror jag) var Gunder Andersson, när han som redaktör för Författarförlagets tidskrift Tidskrift fick Erik Beckman att skriva en ganska lång serie med falukorvsrecept i varje nummer. Lysande texter, underbara recept. Och jag har förgäves letat efter dem alltsedan dess. Om nån av er vet var man kan komma över kopior, så meddela mig omedelbums. Thank you.

Jag är hemskt, hemskt glad att jag inte är med i figurationsdebatten. Ja, jag är så glad att jag inte ens bryr mig om att länka till den, utan bara kastar träskorna i brasan och anträder en sval mazurka ute i trägår’n, grannar till varnagel.

Och det här kanske ni inte visste, men varför tror ni arbetarrrörelsen så kraftfullt drev just semesterfrågan under kampåren? Jo, så att arbetarklassen skulle slippa vara med om sommarens kulturdebatter. Och det var som bekant en av de mest lyckade av reformsocialismens strategiska målsättningar.

Roy Greenslade, ex-Mirror editor and media blogger for The Guardian, also writes a Wednesday column for the London Evening Standard. Today, following the Desmond v. Bower trial, where Greenslade was a witness for the defence, he writes an unusually critical piece on Mr Justice Eady, a piece which is lent all the more weight by the fact that Greenslade has tried to be scrupulously fair to Eady in the past, both agreeing and disagreeing with his various judgements (McKennitt v. Ash “profoundly” in the latter category, as he says).

Gratulera mig, det här är den första charkposten på evigheter… The G:s matbloggare Tim Hayward skriver om kalabrisk nduja, vilket han gör alldeles rätt i. Men där måste jag markera ett visst försprång, för nduja är inte alls så okänt som vår vän vill låta påskina, inte här på Pressylta i alla fall. Den är nämligen släkt med den mallorquinska sobrasadan, om inte i smak så i konsistens och användning: se vidare ‘Charktips för Mallorcaresenärer’ från 5 november 2005 (sorry, bilden funkar inte). Och släktskapet är dessutom mycket konkret. Den bästa sobrasadan tillverkas i Sollerdalen på öns norra sida. I den dalen finns en liten by som heter Fornalutx, vars invånare brukar kallas “los calabreses”… Dom härstammar nämligen från Kalabrien, kom över till Mallorca när pesten härjade i Italien på 1400-talet, och tog med sig – det är jag övertygad om – nduja. Som blev sobrasada.

Case closed, I think you’ll agree.

Om det nånsin kommer dithän att teknologin – i en kombination av avancerad cybernetik och ‘Groundhog Day’ – tillåter en att reboota en hel dag, så skulle jag sen flera timmar tillbaka tryckt på knappen och börjat om från början igen. Inget direkt katastrofalt – inga katastrofalare katastrofer än vanligt, i alla fall – men inte en enda av siffrorna har stämt hela dan, inget av kryssen hamnade i rätt box, och svaret på varenda fråga blev hello-good-afternoon-herr-yxskaft.

Man vänder sig alltså till sin närmaste medmänniska på Amhurst Road, i det här fallet en mamma med tre barn i släptåg, och frågar om det här ska föreställa ett skämt, och hon svarar, med perfekt timing, “If it is, I don’t get it”, och jag säger, “If you do, would you phone me and tell me?” och hon bara skakar på huvet. Hon har inte mitt nummer. Det är det inte många som har.

Och det spelar ingen som helst roll hur mycket man försöker fylla i luckorna för folk, så att dom ska fatta vad man pratar om, för dom bara pratar om sig själva ändå. Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig, brukade min pappa säga i sina mörkare stunder. Och hans mörka stunder var rätt ljusa. Det är nåt jag ärvt av honom. Ett blekt, dassigt ljus.

Anders Ehnmark är svår att läsa för mig, när han skriver saker i Expressen. Han framstår mest om en monumentalt självbelåten signor Farniente, som var där när det hände, men som drog samma slutsats som dom som inte var där. Han kunde lika gärna ha stannat hemma.

Men jag tycker ändå hans text om Kuba idag är bra. On the money, som det heter.

Richard Desmond’s libel case against Tom Bower was – unusually – resolved in the defendant’s favour last week. Roy Greenslade summarises the issues involved in Media Guardian today.

Greenslade aside, there are one or two other shades of McKennitt v. Ash, too. One is the controversial role of Mr Justice Eady, who was twice overruled on admissability by the Appeal Court, in the strongest of terms. Another one is the peripheral-but-crucial role played by Benjamin Pell, a.k.a. Benji the Binman (pictured left; read Matthew Bell’s piece in the Independent today).

I had the pleasure of meeting and, not so much talking as listening to Benji during McKennitt v. Ash, especially in the later stages in 2006. He is a most extraordinary character and, despite his many eccentricities, I know a lot of media lawyers have a lot of time for him, and for his encyclopaedic knowledge of media, privacy and defamation law. If and when Benji ever has his day in court against Richard Desmond, I for one will book a ticket to the public gallery forthwith.

Detta är egentligen bara ett stickspår till Bengt O:s synnerligen läsväda kommentar om Bosse Schöns artikel om Selma Lagerlöf på Newsmill. Selma ska ha skänkt några böcker till en rasbiologisk skönhetstävling (man kan ha roligt utan sprit, det visste dom sannerligen på den tiden…) och Newsmills redaktörer, om än inte Schön själv, får därmed Selma halvvägs in i Waffen-SS vrålande “Die Fahne hoch…” innan man kan säga stopp och belägg…

Något som alltid förbryllat mig är det här med att socialister på den tiden så gärna och så villigt anammade rasbiologin, så entusiastisk rättade in sig i leden i det “samhälleliga [ska nog vara ‘borgerliga’] consensus” som rådde. Med “socialister” menar jag då i huvudsak ledande socialdemokratiska krafter i Norden, i det tyskspråkiga Europa, i den anglosaxiska sfären, osv. Det är alltså en historisk period – grovt sett 1900-1930 – när socialdemokrater i högsta grad betraktades och betraktade sig själva som “socialister”, i fråga om historie- och människosyn, i fråga om klassperspektiv och rättviseuppfattning, i fråga om mycket annat.

Vad som förbryllar mig är inte så mycket att kloka människor kunde falla för en knappast-ens-pseudo-vetenskaplig skitsoppa som rasbiologin. Precis som med tonårsföräldrar så är det historiens uppgift att från gång till annan dansa pinsam disco på de mänskliga framstegens arena. Nej, det är snarare att man som tänkande socialist fick kapa av en absolut central beståndsdel av ens ideologiska persona för att kunna acceptera rasbiologins premisser, nämligen människosynen.

Det är så slående att det blir lite grand Lektion N:r 1. För en socialist existerar inte något sådant som t.ex. “undermåligt människomaterial”, en av makarna Myrdals favoritfraser i ‘Kris i befolkningsfrågan’ och en av rasbiologins hörnstensbegrepp. Varför? Därför att det är de materiella omständigheterna som bestämmer en människas förutsättningar att bli en produktiv, tillfredsställd och tillfredsställande del av samhällsgemenskapen. Precis som ordet “Gränna” går igenom hela polkagrisstången går orden “Varat producerar medvetandet” igenom märgen på en socialist.

Hur var det mänskligt, moraliskt, etiskt möjligt att sälja ut en såpass central uppfattning hos sig själv, särskilt i utbyte mot något så intellektuellt korrupt som rasbiologin? Det är det jag inte riktigt fattar. För gå inte hem och tro att “consensus” var hundraprocentig vad gäller rasbiologin, vare sig i Sverige eller annorstädes. Följer man debatten om befolkningsfrågan i Sverige under 20- och 30-talen, så stöter man gång efter annan på kommunister som argumenterar mot det rasistiska struntpratet, ofta med dräpande sarkasmer.

[Fotnot: Mina källor för detta ligger djupt begravda bland mina papper i källaren, dessvärre. Det är inte första gången jag känner mig som han i Pinterpjäsen: “If only I could get to down to Sidcup! I’ve been waiting for the weather to break. He’s got my papers, this man I left them with, it’s got it all down there. I could prove everything.”]

Årets bildtext är redan i juli avgjord. Så fort går det, nämligen, när det är Göteborg det handlar om…