Just nu, klockan 13:25 GMT, kungjorde den skotske justitieministern att Abdelbaset al-Megrahi omedelbart ska släppas fri “on compassionate grounds”. Enligt AFP är han redan på väg till Libyen.

Och i dessa cyniska tider kan man nästan se det som att alla fått som dom vill. al-Megrahis försvarare, och dom som tvivlar över domen, ser en sannolikt oskyldig man flyga hem för att dö. Försvarare av status quo ser en besvärlig och kontroversiell överklagningsprocess död och begraven. Och försvarare av karbonsamhället, med British Petroleum i spetsen, ser oljan flyta från de libyiska fälten i många år framöver.

Läs dessutom en rätt rolig epostväxling mellan John Young på Cryptome och Erlend Ofte Arntsen på norska Dagens Naeringsliv om Cryptomes syn på Wikileaks. En syn som jag tycker är mer än hälsosam, för övrigt. You want leaks, go to the toilet.

På tal om pinsamt och tragiskt… Jag läser SvD:s recension av Mankells nya. I vilken bok följande mening återfinns, om Wallander och hans dotter som samboende: “Deras förhållande räddades av den gonggong som det innebar att hon fick tag på en egen lägenhet”.

Om jag var den mannen skulle jag också varit orolig.

Jag vill inte släppa det här med Lockerbie och al-Megrahi (se min post från förra veckan), eftersom hans öde ännu inte är avgjort och eftersom hela affären utvecklat sig till en salig jävla röra, som journalistveteranen Magnus Linklater beskt sammanfattar i The Times idag. Pinsamt och tragiskt på samma gång.

Jag skulle skrivit nåt om Les Paul (och Mary Ford i “Vaya con Dios“), men det gör jag inte. Det blir Händel i stället. Det är ju jubileum: tvåhundrafemtio år sen han blev med prickarna över a:et, eller nåt sånt.

Martin Kettle skriver idag om Handels plats i det brittiska medvetandet, i folkbildningstraditionen, hans hemvist i de djupa protestantiska dalarna snarare än uppe på de romersk-katolska höjderna. Och Kettle gör mitt i alltihop en intressant iakttagelse: “Det handlar om sanningshalten i [Händels] konst.” Man kan alltid tro på honom, menar Kettle, och fortsätter:

Det är eftertryckligen inte fallet med alla kompositörer, och det sätter Händel i särställning. När Stravinsky eller Wagner talar, till exempel, till och med när de är som mest gnistrande eller som mest överväldigande, så är det alltid en bra idé att räkna matsilvret. Sanningen är aldrig riktigt som dessa mästare avbildar den. Men i Händels närvaro, däremot, som med Beethoven eller med Verdi, behövs inget tvivel. Man kan lita på Händel. Han är musikens store kommunikatör.

Låt oss lämna definitionsaspekten åt sidan för ögonblicket (Kettle vill väl helst styra sanningsbegreppet i riktning mot autenticiteten, och inget fel i det, i och för sig) (och likhetstecknet mellan “kommunikation” och “sanning” är ju rätt diskutabelt) men det är i alla fall en produktiv tanke, som man omedelbart vill överföra till annan konst.

Ta svensk prosa, till exempel. Vem är den store sanningskommunikatören om inte Lars Ahlin? Kan man däremot helt och hållet lita på Stig Dagerman? Mästare är dom båda – det är på sätt och vis poängen med tankeexperimentet – men dom står i mina ögon på var sin sida i ett sånt här sanningstest.

Lyriken sedan… Sheeesh, where to start?

Mästare man inte nödvändigtvis ska tro helt och fullt på. RM Rilke. Wallace Stevens. Bertolt Brecht (too obvious?). Catullus. Evert Taube.

Mästare man kan lita på. Paul Celan (too obvious?). Emily Dickinson. Hölderlin. Martialis. Eva Runefelt. Och Jacques Brel.

(Kommentarsfältet är öppet för vidare förslag)

Det politiska styret i Skottland har, som man säger, skickat upp en drake för att se om den flyger: man läckte till BBC att man överväger släppa den i prostatacancer döende Abdelbaset al-Megrahi “on compassionate grounds”. al-Megrahi blev, som trogna läsare vet, funnen skyldig för Lockerbiebombningen julen 1988, på ytterligt skrala grunder.

Reaktionen har blivit den väntade. För många brittiska anhöriga, främst kanske Jim Swire (en man jag respekterar som få andra i den här på flera sätt sorgliga historien) är det en självklarhet att han ska släppas, inte bara på rent medmänskliga grunder, utan för att han med största trolighet alltså blev oskyldigt dömd. För de flesta amerikanska anhöriga är det inte bara skymf mot offren utan också mot dem själva, eftersom deras hårt tillkämpade “closure” i sorgearbetet vilar på att al-Megrahi ska dö bakom skotska galler.

Man får bara hoppas att skottarna har kurage nog att göra det rätta.

UPPDATERING (lördag): Det visade sig vara ett smutsigare spel än man anade. Dealen blev att al-Megrahi stoppar sin överklagan. Sannolikeheten att vi nånsin får reda på sanningen är därmed plus minus noll.

“The truth was that online newspapers were free-sheets for slow learners”. Läs gärna Simon Jenkins idag, som en slags fotnot till gårdagens post. Jag tror han har alldeles rätt, både specifikt och i den bakomliggande iakttagelsen att 2009 verkar bli året när vi definitivt började vända skärmarna ryggen.

UPPDATERAD (onsdag): Och här har vi nyheten (om det nu är det det är…) att The G överväger ta betalt för “exclusive content”. (Via Evening Standard)

Inte så oväntat kör Independents mediabilaga idag hårt med hotet mot Observers fortsatta existens: två f.d. chefredaktörer, Donald Trelford och Jonathan Fenby, skriver initierat om bakgrunden. Detta med anledning av att en tre månaders internutredning satts igång på Guardian Media Group (GMG) som ska reda ut framtiden för söndagstidningen, och specifikt att en “dummy” läckte ut för en mitten-av-veckan-nyhetstidskrift, kallad The Observer, som en av möjliga lösningar.

Jag tycker iofs att en sådan lösning vore mer än väl värd att titta närmare på. En av mina kontakter på GMG, som har insyn i tänkandet, säger också att i det långa loppet kommer det inte att funka med en separat “Sunday brand” och att Observer till slut kommer att försvinna, men att klimatet i kort- till medeldistans tidsmässigt (säg upp till fem år) inte kommer att tillåta att man stänger ner den. Ett uppskjutet dödsstraff, med andra ord.

Men det som gör sympatiska utomstående bekymrade handlar i mångt och mycket om det redaktionella. Som liberal vänster-om-mittentidning har Observer alltid gjort en dygd av sin självständighet – t.ex. det kontroversiella stödet för Irakinvasionen 2003 – och den självständigheten hamnar naturligtvis i det här ovissa läget i märkbar kontrast mot The Guardians redaktionella och ideologiska hegemonisträvanden. Och en sådan hegemoni är ju i det stora hela inte nyttig, vilket DN från tid till annan nog så tydligt demonstrerar, nicht wahr?

Vilket liv. Vilken meritlista: ‘On the Waterfront’, ‘The Disenchanted’, ‘The Harder They Come’, och den som trots allt är min favorit, ‘What Makes Sammy Run?’ (1941) – eller “The Great Gatsby for Brooklyn Jews” som nån kallade den… Den har en av de absolut bästa (och allra amerikanskaste) öppningsscenerna som finns. Vilket repliksmide.

The first time I saw him he couldn’t have been more than sixteen years old, a little ferret of a kid, sharp and quick. Sammy Glick. Used to run copy for me. Always ran. Always looked thirsty.

“Good morning, Mr. Manheim,” he said to me the first time we met, “I’m the new office boy, but I ain’t going to be an office boy long.”

“Don’t say ain’t,” I said, “or you’ll be an office boy forever.”

“Thanks, Mr. Manheim,” he said, “that’s why I took this job, so I can be around writers and learn all about grammar and how to act right.”

Nine times out of ten I wouldn’t have even looked up, but there was something about the kid’s voice that got me. It must have been charged with a couple thousand volts.

“So you’re a pretty smart little feller,” I said.

“Oh, I keep my ears and eyes open,” he said.

“You don’t do a bad job with your mouth either,” I said.

“I wondered if newspapermen always wisecrack the way they do in the movies,” he said.

“Get the hell out of here,” I answered.

He raced out, too quickly, a little ferret. Smart kid, I thought. Smart little kid. He made me uneasy.

Nu har jag gått ut AB-kulturens feministiska sommarskola, och det var väldigt lärorikt. Den påminner mig om en av Pressyltas allra första tävlingar (som vanns av Håkan, vill jag minnas). Den gick ut på att leverera det bästa svaret på följande fråga: “Om en man säger något i ett rum där det inte finns några kvinnor, har han då ändå fel?” Svaret måste naturligtvis bli “ja”, men sommarskolan har nu lärt mig att det inte är vilket “ja” som helst. Det är ett “ja” som var “ja” långt innan frågan ens ställdes. Att frågan överhuvudtaget ställdes bekräftar och repeterar bara svarets medfödda (innate) “ja”-het. Fascinerande. Bara nåt sånt som “pussytiva affirmationer” i överkursen (Lektion 10). Det här köper jag, på stubinen.