Jag vill gärna skapa Pressyltatradition med en liten sångstund på söndagkvällar. Förra veckan vrålade vi ut “Sylvia’s Mother” med Dr Hook. I kväll blir det Jacques Brels lilla mästerverk “Le Moribond”. Sjung med nu alla… Je veux qu’on rie, je veux qu’on danse…
Inte heller Aftonbladet/antisemitismdebatten ska jag blanda mig i, men jag tyckte det vore värt att vidarebefordra Dimi Reiders blogpost idag på Index on Censorship.
Det är förmodligen inte särskilt pushing-the-envelope att säga det, men jag tycker Slate är nåt av det bästa i magasinsväg som (bara) finns online. Den ser snygg ut: överblick- och navigerbar, lyckade illustrationer och inspirerad rubriksättning, och framför allt roliga vinklar.
Som när Jack Shafer skriver idag om “The Worst Sentence Ever Written About Chappaquiddick”. Det var den brunnäste James Reston på NYT, som inledde sin första artikel med “Tragedy has again struck the Kennedy family”. Offret, Mary Jo Kopechne, blev till slut omnämnd i fjärde parran. Unbelievable…
Joyce Carol Oates skriver om Ted Kennedy i Guardian, för övrigt.
På tal om kommunism… Eller närmare bestämt: idealiseringen av Sovjetunionen bland Kim Philbys generation, som ju inte bara gick att hitta i exklusiva Cambridgekotterier, utan i stora delar av arbetar- och medeklkassen också. Vilket i sin tur illustrerades på ett så lysande sätt i filmen “I’m All Right Jack” (1959) där Peter Sellers spelar fackföreningsledaren Fred Kite, som får något sublimt utopiskt i blicken när han sammanfattar det ideala samhället:
“All them cornfields… And ballet in the evening.”
Det går att diskutera, milt uttryckt, hur väl man egentligen känner folk på en pub, oavsett hur många gånger man träffat dom. Så, nej, jag kände egentligen inte alls John Philby, som nu har gått och dött, trots att jag säkert spenderade fem-sex timmar i samtal med honom, inalles, det var under åren jag bodde på Haverstock Hill och drack på The Roebuck, mitt emot Royal Free Hospital. I själva verket vet jag bara att han var en utpräglad anekdotmänniska, att han från tid till annan kunde uppvisa en imponerande hauteur (som man föds till; arrogans lär man sig), och att han var väldigt duktig på sitt jobb.
Som avslutning på en rätt tråkflippad helg vill jag bidra med följande klipp: en av världens bästa låtar, definitivt en av dom tio man sparar på den öde ön, sjungen med all den känsla för det oundvikliga som den förtjänar. Vilket band. Vilken tid. Vilken hoo-haa.
Det var när långt hår räknades, det.
Med dom sportsliga anor Pressylta Redux förvaltar över så vore det en skymf mot anständigheten att inte notera Englands triumf. Dom vann tillbaka askan idag med ytterligt bekväma 197 runs, efter att så gloriöst ha vunnit den hösten 2005 (se Pressylta passim) och förlorat den så nedrigt i Australien år 2007.
Och medan en går ut genom dörren kommer en annan in: när Andrew ‘Freddie’ Flintoff tar avsked får vi en ny allround-hjälte i Stuart Broad, Englands nya pace bowler, som var i hysterisk form och tog lysande 5 för 37 här i den avgörande testen.
(Reklaminslag: Min egenhändigt komponerade “Introduktion till cricket” finns som pdf-fil här)
Carl Jonas ♥ Almqvist.
Per Daniel Amadeus @terbom.
Joakim 3.14…rinen.
Stig Dager♂.
Det finns en ungdomsgård-typ-tjosan på Mackenzie Road (vid Paradise Park… say no more…) som klätt sin fasad med en vertikal trädgård, bevattnat av ett sprinklersystem inbyggt i gallret. Fråga mig inte hur. Läs Daily Mail här.
Saken är alltså att det hela gått tjugoåtta kilometer åt helvete. Jag ser det varje gång jag kör förbi, minst en gång i veckan, och jag sörjer för Babylons skull, och vertikalitetens.
Men titta då också på bild nr 2 i Daily Mail, på mannen från skattebetalarnas förening. Hur kommer det sig att Mr Tim Newark smälter in så väl i den vissna väggen? Hm…? I rest my case.
