Vi har redan konstaterat – nånstans, nån gång, mitt minne sviker mig – att bitar av Shakespeare är mycket bättre på Hagbergska än på engelska. En diskussion i Guardians Notes & Queries idag tar upp det här med översättningar som är bättre än originalen, och där dyker en liten pärla upp. När Baudelaire översatte E A Poes roman Arthur Gordon Pym hade han ibland svårigheter med betydelsenyanser, som när han kom till en sekvens i vilken en fiskmås sliter en “liver-like” bit kött från ett ruttnande kadaver, vilket Baudelaire tolkar som “quasi-vivant”…

Fel, men perfekt fel, liksom.

Eller så verkade det, på den tiden. Och verkar till viss mån fortfarande… Jag orkar inte länka till allt hejsan-tjosan som pågår med återutgivningen av remixade LP och dataspel och övergångsställen an’ ting an’ ting… Det enda jag kan säga är att inte en enda av Beatles LP figurerar ens i närheten av mina Top 10. Särskilt inte ‘Sgt Pepper’…

Den som förväntade sig en post med titeln ‘Mitt råd till Åsa Linderborg’ möts av en blank sida. Och just där ligger nån slags poäng. Hennes senaste inlägg är en lysande studentskrivning i ämnet “Annars tar jag min boll och går hem”. Nån av hennes line managers, om det nu är chefredaktören eller ej, borde ta henne åt sidan och förklara för henne innebörden i ett gammalt brittiskt talesätt: “You’re in a hole. Stop digging”.

Söndagskvällssångstunden är här igen. “Det är pantat, du blåa bäbis”. Mästerligt. (Newport ’65).

För övrigt: BBC4-serien som klippet är hämtat från var ett skolexempel på hur man gör kulturteve. Dom klippte ihop i nån timmas program med Dylans Newportkonserter 1963-64-65, när han gick från “Only a Pawn…” till “It’s all over now…”, från den lille tanige killen med de lite-för-briljanta protestsångerna… till den mogne diktaren man ser här. (Som är så säker på och i sin sångröst, dessutom: har den nånsin låtit bättre än här?) Det var ett program om hur en konstnär blir till, helt enkelt.

(Efter detta feodalakustiska kapitelslut följer alltså elektrifieringen av Dylankolchozen med “Maggies Farm” i samma konsert… Om nån nu var obekant med historiken).

Greenslade skriver en liten sak om Keith Waterhouse, journalistlegenden som dog igår. En av KW’s bon mots var “Brighton is a town that always looks as if it’s helping police with their inquiries”.

Göteborg är en stad som alltid har något kvar att bekänna.

Stockholm är en stad som har bekänt allt, men som gärna vill berätta lite mer.

Malmö är en stad som bara är skyldig.

Man har hittat en etsning som föreställer Hitler och Lenin när de spelar schack. Bilden lär ha deras namnteckningar på baksidan. Den är daterad 1909 och utförd av en judisk teckningslärarinna, Emma Lowenstramm (ska vara Löwenstamm?), som lär ha bevittnat händelsen. Och, jodå, tveksamheterna är många och en del av dem omnämns i Telegraphartikeln, bl.a. att Lenin sannolikt inte var i Wien under 1909. “En gloriös fantasi,” kommenterar en historiker.

Och som “fantasi” har den ju inget som helst att sätta emot det avsevärt intressantare sammanträffandet att Hitler gick några klasser under Ludwig Wittgenstein i läroverket i Linz. George Steiner är en av dom som skrivit utförligt om detta. Den kan rent av vara så att det är Wittgenstein som är den långväxte, stilige juden från den rika familjen som Hitler skriver om i Mein Kampf. Han är lite vag om vad som hände den dagen på skolgården när han först blev medveten om judarna, men det slutade med att Hitler av någon anledning förnedrades av att den långe, snygge judepojken skrattade åt honom.

Rulla då framåt i tiden, till vad jag tror var de årliga partidagarna i München, där Hitler alltid höll tal. Tre år i rad – från 1940 till 1942 – berör han varje gång judarnas öde, och varje gång använder han nästan identiskt samma formulering: “Dom skrattade åt mig när jag sa att judarna skulle få känna av det germanska folkvets vrede, men nu skrattar dom nog inte så högt” (ej ordagrant, men finns att läsa i Kershaws Hitlerbiografi). Det är denna fullkomligt hisnande tanke George Steiner är så fixerad av: att Wittgenstein – av alla fenomenalt omöjligt möjliga människor – på något sätt var utlösaren av Hitlers medvetenhet om judarna. Wovon man nicht sprechen kan, darüber muss man schweigen, som sagt.

Jomen, här dräller det av debatter jag inte tänker blanda mig i… Men, det måste bli sagt, om Anna Odell och domen. Konstnärligt gränsöverskridande, visst; rätten att wallraffa, visst. Men – är det verkligen bara jag som kommer att tänka på det där med “Den som sig i leken ger…”?

Jag tycker hennes uppsyn på fotot där i Expressenlänken säger allt: här är nån som plötsligt hamnat i alldeles för djupt vatten, precis som det börjar regna.

Än en gång ska jag inte ge mig in i AB/antisemitismdebatten. Men Martin Mattias (sorry) Gardells artikel idag upprepar vad som enligt Dimi Reider (som jag länkade till i fredags) verkar vara ett rent faktafel i den ursprungliga artikeln. Så här skriver Boström:

Rosenbaums matchmaking handlade allltså inte om romantik, utan om att köpa och sälja njurar från Israel på svarta marknaden. Enligt egen utsago köper han organen från mindre bemedlade människor i Israel för 10 000 dollar och säljer dem till desperata patienter i USA för 160 000 dollar.

Dimi Reider skriver då att “enbart en njure tros ha kommit från Israel, medan resten tros ha kommit från östeuropa”. Visst, Reider skriver “tros”, men om vad han säger är det vid tiden för skrivandet allmänt accepterade sakernas tillstånd – innan rättegången kan berätta annorlunda – så får ju Boström förklara hur han vet att Rosenbaum köpt fler än en njure från Israel.

Det är just detta som gör Boströms ord lite längre ner i artikeln så jävla luriga:

Francis Delmonici, Harvardprofessor i transplantationskirurgi, och styrelsemedlem i National Kidney Foundation’s Board of Directors, säger i samma tidning att liknande organtrafficking som i Israel pågår också på andra ställen i världen. (Min kurs. – GP)

Det vill säga, Boström fick på “troligtvis” obefintliga grunder in ännu en referens, via indirekt citat, till Israel och organ”geschäftet”… Det är därför hans text luktar antisemitisk, enligt min mening.

I Olof Lagerkrantz Strindbergsbiografi (som jag just nu premiärläser…) nämner han som i förbigående att det den 23 april 1889 hölls studentskrivning i Sverige. Ett av ämnena var, “Den slöja som för människan täcker det tillkommande är vävd av barmhärtighetens hand”.

Detta är alltså precis vid industrialismens genombrott. Man undrar ju lite grand vad ett motsvarande ämne skulle fått för titel idag.

Jag behövde fräscha upp mina kunskaper om Ted Kennedy och Chappaquiddick, och Wikipedia visade sig ett utmärkt ställe att börja på. En av de första sakerna man slås av är alla de nittonhundratalslitterära övertonerna: det här är ett av den amerikanska verklighetens mer lyckade försök att bräda Theodore Dreiser. Och om det låter lite väl cyniskt så kan jag med all rätt skylla på sällskapet. Så här står det i slutet av Wikipediaartikeln:

Efter [Ted] Kenndys död påstod Ed Klein – redaktör för New York Times Magazine och författare till ett flertal böcker om familjen Kennedy – att ett av Kennedys “favoritämnen att skämta om faktiskt var just Chappaquiddick. Han brukade fråga folk, ‘Har du hört några nya skämt om Chappaquiddick?'”. Klein uppgav också: “Det var inte så att han inte kände samvetskval över Mary Jo Kopechnes död, utan snarare att han alltid såg den andra sidan av saken och den löjliga sidan av saken också”.

Medan ni plockar upp era hakor från parkettgolvet så går jag och lagar en kopp kaffe, OK? Vi ses om en stund.

Nåt av det första man ska lägga märke till är hur snabbt hela historien förvandlas och förminskas – också nu, idag, av Wikipedia självt – till en “incident”. Det är ett fenomenalt lurigt ord, “incident”: det är ett slags distillat av alla starkare ord (event, catastrophe) där inslaget av tragedi har dunstat bort. Det är en slags ansvarsfri katastrof. Mary Jo Kopechens död är nåt som, liksom, bara hände.

Det andra, mer dreiserska inslaget är ju hur “maskineriet” nästan omedelbart rullar igång. Alla dom där telefonsamtalen som var så viktiga att dom måste avklaras innan Kennedy ens registrerar att han nånstans, nån gång är tvungen att prata med polisen. Eller till polisen: han har ett redan utarbetat statement klart att ge dem följande morgon, och sen är det inte mer med det, förrän teveframträdandet nästa kväll. Om man hade en lista över dom samtalen så skulle man nog ha en rätt så fullgod karta över den tunga politiska och juridiska makten i Massachusetts sommaren 1969. Romaner har byggts på mindre.

Så Ted Kennedys “dark night of the soul” där på hotellet under den följande natten är naturligtvis ingen sådan själsvånda alls. Han träder ner i lobbyn följande morgon och ses småprata hur lugnt som helst med den lokala regattans vinnare. Vad natten har handlat om är hur man bygger en presidentkanditatur på en död ung kvinnas kropp. Straffpåföljden är i princip redan avklarad: det värsta men inte särskilt troliga som kan hända är dråp, det troligaste “failture to report a fatal accident” och ett tillfälligt indraget körkort. Men över alltihop hänger ju det förlösande ordet  i glittrande silverbokstäver: “villkorligt”.

Så visst kan man med all rätt diskutera – som Joyce Carol Oates gjorde häromdagen – hur Ted Kennedys “återkomst” (om inte rent av apoteos) gick till, särskilt om man inte har The Great Redeemer att anlita, den store samvetskonsulten med alla de rätta svaren. Trots allt, “samvetskval” är en sak. Skam är en helt annan.