Jo, ett par saker om damfotbolls-VM, nu så här efteråt. För det första är kvaliteten på spelet generellt – och i alla fall på landslagsnivå – nu så mycket bättre att man inte längre, avsiktligt eller oavsiktligt, kan vara sexistisk och komma med ursäkter som att damfotbollen inte haft tid att utvecklas, att resurserna inte finns, att gräsrotsspelet inte hunnit breda ut sig tillräckligt, osv. Mycket av detta stämmer ju fortfarande i vissa avseenden, men de duger inte längre som ursäkter. Tack och lov.

Det innebär att man å andra sidan kan vara lika kritisk som man är mot herrfotbollen. För att generalisera ganska hårt, mitt huvudsakliga intryck av nästan samtliga lag som deltog, inkluderat USA, är att spelet mellan straffområdena är av mycket hög kvalitet: passningsspelet, taktiska omställningar, interaktionen mellan backar och mittfält, osv. Men om man konstaterar det så nuddar man än en gång vid genusstereotyperna, dvs vad som är bra med damfotbollen är just något som kvinnor-som-grupp behärskar väldigt väl: samarbete, intuitiv inbördes förståelse, empati, solidaritet.

För där jag ofta tyckte det brast i spelet är just när det kommer till straffområdena, särskilt i anfallet, där det ofta krävs individuella prestationer, en viss egoism, att sluta passa och bara skjuta. Inget illustrerade det bättre än USA i finalen när en anfallspelare (minns inte vem) två-tre gånger i andra halvlek kom ensam mot en försvarare + målvakten, när det bara ska bli mål enligt alla möjliga spelmallar. I stället för att snabbt hitta en av många vinklar hon hade tillgängliga, försökte hon dribbla sig förbi försvararen, förgäves. Det påminde om svensk hockey på 80-talet när man skulle passa in målen, inga slag- eller dragskott från distans.

Och så säger jag bara: Sofia Jakobsson… Snabb som vinden, stensäker blick, spelkänsla. The real stuff.

Jag har stängt av kontaktfunktionen här pga spam. Om du vill ta kontakt via Pressylta Redux, lämna en kort kommentar så hör jag av mig via den epostadress du har fyllt i.

+ Jag lägger upp den här posten allt emellanåt när Statcounter (när Statcounter fungerar, vill säga, för det är en av de risigaste, långsammaste tvåtaktsmotorer som mopedinternet lyckats åstadkomma, enligt min erfarenhet). I alla fall, när jag emellanåt ser att någon klickar på min nerstängda kontaktlänk, åtta gånger i rad, så lägger jag upp den här posten. Just so you know.

Aaron Bastanis ‘Fully Automated Luxury Communism‘ (Verso) är bra på sitt sätt, men också otillfredsställande på många andra. Bastani hör till Novara Mediagänget, en vänstergrupp som är bra på, vad ska man säga, braskande saker men därför också lite gapiga, särskilt på Twitter.

Boken plöjer vidare i vad man kanske kan kalla Paul Mason-fåran. Postkapitalismens konturer blir allt skarpare. Produktionskostnaderna på strängt taget alla områden rusar mot noll. Det är inte bara information som wants to be free, det gäller fler och fler tillverkingar, materiella som immateriella. Snart – mycket snart – kommer kapitalismen att förtvina pga att det inte finns några vinstmarginaler kvar. Allt blir gratis: bostäder, sjukvård, energi, och vi kan alla spendera resten av våra lyxliv på en hållbar jord med att skriva kärleksdikter till varandra och äntligen, för första gången, bli the authors of our lives.

Men ‘FALC’-boken, efter alla trumpetstötar om den runt sociala medier under lång tid, visar sig vara mer shoppinglistan än själva inköpet. Den listar allt som håller på att bli tillgängligt för oss, mer eller mindre kostnadsfritt – och det är intressant nog – men nämner uppseendeväckande lite om den politiska processen som ska göra denna utopi verklig, annat än att man måste börja lokalt och att kapitalismen säkert kan uppfinna en del metoder att skapa brist (scarcity) och därmed fortsätta profitera. (Alltså ungefär som med 5G, som i princip bara är mycket bättre wifi för alla, överallt, men som leverantörerna kommer att ta betalt för som data).

Slutomdömet blir att ‘FALC’ är en intressant bok av en jävligt tech-savvy ung man som tyvärr inte har – eller i alla fall inte lägger i dagen – särskilt mycket hum om politiska realiteter.

Nästa bok i sommarläsningen: Martin Nyströms ‘Konsten att se långt. Nya perspektiv på Evert Taube’ (Arche Press)

När jag nu ögnade igenom de där två gamla texterna om namn och namnlagar (se gårdagens post) så slog det mig att jag omedvetet satte fingret på något som blivit allt viktigare i dagens diskussioner om internet och the tech giants makt.

Frågan jag försökte besvara var varför lagen/staten gör sig sådant besvär att kontrollera och styra något så synbarligt ovidkommande och oskyldigt som vad vi heter. Särskilt vad gäller den dåvarande svenska lagen: varför uppmuntrades man t.ex. att sluta dölja sig i de anonyma Andersson-, Pettersson- och Johanssonskogarna och ta nytt namn? Jo, logiken bakom dessa lagar är att våra namn helst ska vara lika unika som våra personnummer, fingeravtryck och genetiska signatur. I MT skrev jag så här:

“Tvärtemot alla dystopiska klyschor om att staten i sin storebrorsroll kräver en homogen, anonym, uniform och framför allt identitetslös befolkningsmassa verkar statens kontroll över medborgarna i stället vila på extrem heterogenitet, på separering och differentiering – och identifiering. I Sverige, som i nästan alla andra länder, är det olagligt att vara namnlös”.

Detta är ju i själva verket logiken bakom vad vi nu för tiden kallar övervakningskapitalismen. De svenska lagstiftarna på den tiden skrev uttryckligen och ofta om risken med att “tappa bort” enskilda individer ur registren, något som direkt relaterar till vår gamla välfärdsmyt om Den Försvunne Medborgaren, en slags Rumpelstiltskin-figur som lever ute i de stora skogarna utan vare sig personnummer eller egennamn, som livnär sig på mat som inte kontrollerats av livsmedelsverket, osv. Jag kallade honom, som Odysseus, Ingen.

Långt inunder all den data som nu samlas ihop om våra köpvanor, musiksmak och sexuella preferenser finns en djup och allvarlig skräck för anonymiteten: “…a fear of the darkness that envelops the nameless many, of the unpredictable movements of the urban crowd, of the stubborn inscrutable populace who won’t pay attention to the public agenda, who return society’s vigilance with the intimidating indifference of Nobody in general. The People – the unknown, the unknowable – have become the forest-dwellers.” (Detta ur radioföredraget).

För dom av oss som är intresserade av namn och namnlagar är det ganska sensationella nyheter att Island kommer att de-gender (“avköna”?) sin tidigare så strikta lagstiftning. Förhoppningsvis får vi omsider läsa hur och varför man kom fram till den här reformen, men rent generellt verkar Island och Portugal vara de enda europeiska länderna kvar som ägnar sig åt progressiva reformer nu för tiden, om det så gäller namn eller avkriminalisering av rekreationsdroger. Good on ’em.

Jag fick själv upp ögonen för de här frågorna när min son föddes 1983. Enligt dåtida svensk lagstiftning fick han inte bära ett av de förnamn vi gett honom beroende på att det var hans mors flicknamn, och att ta ett efternamn som förnamn var så förbjudet det kunde bli. Det var så surrealistiskt att jag började studera den svenska lagen och så småningom skrev en artikel i Moderna Tider om det (juni/juli 1992) som i sin tur blev en interval talk på Radio 3 (pdf).

För övrigt, och jag har nämnt detta förut, jag tyckte MT var en utmärkt och intressant tidskrift, särskilt när Göran Rosenberg var chefredaktör. Detta gäller samtliga tidskrifter som inte finns i sinnevärlden längre: varför kan man inte göra materialet fritt tillgängligt att läsa så här i efterhand? Det borde väl inte vara några juridiska/upphovsrättsliga problem med det? Vad säger expertisen?

Ett riktigt fynd, nu på årsdagen, Svensk Talfilms ‘En dag med Ingo’, c:a tjugo minuter lång. Bara scenen med New York-mobben i Stockholm… Kläderna, bilarna, flygplanet på Torslanda. Men en gåta återstår för oss kännare: var någonstans äger den där modevisningen rum, med Lasse Dahlquist som konferencier? Kan det vara Gillblads? Vågen? Lorensberg? Alla tips mottages med taxamet.

Idag kommer en rapport från The Sutton Trust och Social Mobility Commission (The G:s referat här) som – för vilken gång i ordningen? – bekräftar vad jag skrev i Londonboken (bl.a. i politikkapitlet s 159ff och i musikkapitlet s 269ff) om hur samhällets högsta poster domineras av privatutbildade män (för det handlar ju huvudsakligen om män).

Särskilt intressant den här gången (se tabellen i artikeln) är hur de tagit upp de två huvudsakliga medelklassidrotterna cricket (43% privatutbildade) och landslagsspelare i rugby (37%), medan landslagsspelare i fotboll bara har 5%, jämfört med 7% för befolkningen i stort. Popstjärnor ligger fortfarande högt, på 30%, och top actors (med vilket jag antar de menar både kvinnor och män) på hela 44%.

Jag vaknade i morse, som jag ofta gör, med ett ord eller en fras i huvudet. Nu har jag ingen aning vilka dunkla, drömtyngda skrymslen och vrår dessa ord kommer ifrån, och det är nog lämpligast att inte börja leta heller. Det som hade fastnat i morse var ordet bellwether.

I konkret betydelse har det ju med fåravel att göra. Det är den kastrerade baggen med klocka om halsen som leder fåren och talar om för skötaren var någonstans de befinner sig på ägorna. I överförd betydelse är det vad vi nog skulle kalla “trendsättare”: en bellwether constituency är en valkrets, som Basildon i Essex, som alltid röstar på det segrande partiet i parlamentsval.

Fast jag hade ingen aning om vad det skulle heta på svenska. Och inte undra på det: mitt (rätt gamla) lexikon säger “skällgumse (med klocka)”. ‘Scuse me? Då wikade jag och såg att “gumse” förvisso är ett annat namn på en bagge. Men en kastrerad bagge heter “hammel”, så egentligen borde det heta “skällhammel”. Och det där “(med klocka)” verkar ju lite överflödigt, eftersom första ledet kommer från “skälla”. Hmmm…

Hur som helst, har vi inte något annat ord/metafor för “trendsättare”, den första “varnings”klockan, liksom? Medan ni funderar på det återgår jag till vardagens bestyr, att städa lägenheten…

+ Wether, kastrerad bagge, kommer från fornnordiskans “vädur”, enligt OED.

Boris Johnsons valkampanj är ju i blåsväder sedan i fredags. En granne spelade in ett våldsamt gräl mellan BJ och hans flickvän tidigt fredag morgon, kallade på polisen och gav sedan inspelningen till The G. Dessutom kan Observer idag berätta att BJ samarbetat nära med Steve Bannon, trots att BJ alltid förnekat detta.

Men det är det där grälet som möjligtvis kan sabba det för BJ. Vilket vore helt enligt den narrativa logiken, dvs att han inte faller på grund av några politiska skäl – det finns inte särskilt många “politiska skäl” hos Johnson – utan helt enkelt därför att han är a complete dickhead. Som alla länge vetat.

Och för övrigt, vill man ha en utmärkt och skarp inblick inte bara i Boris Johnsons värld utan hela den Oxfordutbildade 80-talsgenerationen så ska man läsa Simon Kupers artikel i FT för några dagar sedan. Jag skrev lite om detta med confident superficiality i Londonboken, sid 159ff. (FT-artikeln bör vara gratisläsning, de har två-tre sådana per vecka, tror jag).

Författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli
har nog svenska kulturens längsta namn.
Att skriva eller säga det kräver att man är tålig
så man inte snubblar innan man kommer fram.

Och man undrar ju, för det står inte skrivet,
vem Ringskog, vem Ferrada och vem Noli var?
Att de kände varandra, alla tre, får man ta för givet,
men på det är det nog bara Caroline som har svar.

(Sorry, nothing personal, för jag har inte mycket hum om vem Caroline Ringskog Ferrada-Noli är, har bara sett namnet skymta förbi när jag seglar igenom svenska kultursidor då och då. Detta bara som en övning i hur man får in radbrytningar i samma paragraf – eller block, som det nu heter – i den nya, helvetiskt komplicerade versionen av WordPress. Experimentet lyckades, men jag vet fortfarande inte riktigt hur eller varför. Om ni inte passar er kan det komma fler verser, tills jag fått ordning på det.)