Leonard Cohen kollapsar i Valencia. Och överlever, förhoppningvis. Men vad sjukt det är att lägga ut och länka till amatörvideon. Jag vill inte se den, och förhoppningsvis inte ni heller. Så fort man är över femtio fattar man nämligen vad ordet “ovärdigt” egentligen betyder.

Man ska inte filma när vi gamla genier kollapsar. Det är bara elakt.

Nå, detta egentligen bara som en förevändning att namedroppa ännu mer. Den enda gången jag träffat Leonard Cohen var i hans loge på en Londonkonsert nånstans tidigt 80-tal, när vår gemensamma vän Aviva Layton presenterade mig för honom med orden, “Gunnar is a writer too!”.

Det var så bortom-fjällvärlden-pinsamt att jag bara började gapflabba, och Cohen gav mig i utbyte ett jättebrett och införstått leende, allt medan Aviva stod där som ett jättelitet frågetecken. Som ville bli ett jättestort utropstecken när hon blev stor.

För att återigen inte blanda mig i en debatt: jag kan väl inte vara den ende svenske kulturradikal som inte har något som helst att invända mot Göran Hägglunds, ähm, analys av kulturradikalismen som hegemonisk i Sverige. Och tack och lov för det! För vad vore alternativet? Ett kulturliv dominerat av dessa lytta frontsoldater ur Kommando Olle Hedberg? Don’t make me laugh…

Skitprat är förvisso huvudingediensen i Hägglunds artikel, men jag tycker det är inte bara felaktigt utan fegt att förneka att min kulturradikala generation numera sitter i chefsstolarna. Det finns en parallell häröver, när de kulturkonservativa – som verkligen har nåt att säga till om i den här kulturen! – anklagar BBC för att vara ett liberalt vänster-om-mitten-näste. Visst är det det! Illa vore det ju annars.

Advokaten Gareth Peirce skriver en utmärkt sammanfattning i LRB av den rättsliga och politiska process som låg bakom att al-Megrahi utnämndes till skyldig. Även om man är bekant med detaljerna sen tidigare är det fortfarande chockerande läsning.

Den som följer historien om mordet på Yalestudenten Annie Le kan kanske ha intresse av att läsa om dess föregångare, mordet på Yalestudenten Suzanne Jovin år 1998, som jag postade en lång sak om på Pressylta helgen 27-28 augusti 2005. En mycket underlig historia, som DN satt på en lång tid, tills deras jurister sa nej. Likadant med en version på engelska, där både LRB och Guardian kukade ur. Hur som haver, jag har från tid till annan försökt uppdatera den, men inte särskilt mycket verkar ha hänt sen jag skrev den.

Det kommer förhoppningsvis inte som nån överraskning för den trogne läsaren att böcker som Johan Hakelius “Döda vita män” inte hör till dom som jag köar hela natten för. Människorna han skriver om är inte genuina excentriker, om nån nu trodde det, utan phoneys-to-a-man: folk som bara orkade leva ner till sina stereotyper. Ta Alan Clark, till exempel: läs här Dominic Lawson i Telegraph idag, om ni vill läsa ett sanningens ord om just den skiten.

För övrigt: finns det nåt mer arse-grindingly pinsamt än en svensk i tweed…?

…grand, famous, secret, enormous, female, French, red… är i fallande skala dom tio vanligaste adjektiven i Dan Browns böcker. So far, so predictable, liksom. Men om man gör samma frekvensundersökning hos James Joyce blir det plötsligt mycket mer, tja, nummer 10 där:

Good, little, new, black, dark, light, red, green, blue, lovely.

Detta enligt en (onätad) notis i The G idag. Undersökningen är utförd av Vivian Cook, författare till ‘It’s All in a Word‘, som publiceras på torsdag.

Ikväll en mer ekivok (om det nu är ordet) version, av allas vår Johnny Bode. Med inbyggd historielektion, dessutom. Stäm upp nu, gott folk: “Bakifrån, bakifrån…”

Jag hade annars tänkt kalla denna post “Vår tids åtgärder för att främja folkbildningen”.

Abrupt stämningsskifte från föregående post. Satte mig just till med Svenskan Kyrkans kvartalstidskrift Kyrkobladet och ser under “Ur kyrkböckerna” att Lee Persson är död. Lee var under många, många år Svenskans kulturskribent i London, oerhört skicklig, driftig, produktiv. Hon dog den 10 juli.

Jag gör ett snabbt Googlesök och får i princip bara fram en notering på Anglo-Swedish Societys hemsida, samt några rader i Journalisten.

Därefter gjorde jag ett sök på Svenskan. Inte. Nån. Ting. Det senaste dom publicerat är vad jag antar är Lees sista artikel från 28 juni. OK, med reservation för att söket kan ha missat något. Men, för helvete…

Den där posten igår (“Fel, men rätt”) fick mig att tänka på att översättning också bär på en rik komikådra. Ortega y Gasset kallade det la miseria y esplendor de la traduccion (akutaccentmissen är WordPress och Bill Gates fel, och jodå, jag längtar fortfarande hem till Mac, efter alla dessa år: fan ta PC-skiten och hennes avdankade moster…).

Hur som haver, det var miseria-biten jag ville koncentrera mig på nu, snarare än det esplendoriga, som förra posten berörde.

Jag satt en gång i en parisisk biosalong och såg en film av John Cassavetes, minns inte vilken. Nånstans frågar en kvinna sin väninna om hon verkligen tänker lämna sin man? Hon svarar på typiskt Cassavetes-improv-vis med en lång monolog om att, “Well, I gotta take the bull by the horns, I gotta realize what’s happening… I can’t take any more of his… of his…”, och det här håller på i nån minut eller så. Den textade franska översättningen blir:

“Oui”

Det finns en sublim trötthet i den översättningen, som man inte kan annat än beundra. Bidra gärna med egna översättningshaverier.

The Internet Manifesto, den senaste snackisen, från tyska journalister och bloggare. Mycket läsvärt.