Man läser fler och fler kunniga och inflytelserika skribenter om socialdemokratins död, i alla fall i en europeisk sättning. Bengt O är en av dem. Observer i söndags rapporterade att tankesmedjan Compass säger att Labour aldrig kommer att sitta i regeringsställnig igen. Min bror förutspådde samma sak redan 2006. OK, så valet i Portugal igår motsäger den här trenden, men undantagen har ju också en roll att spela.

Men vad hände då med den skickligt utförda, men kanske rätt så lufttomma analysen som alltid lanserats av klokvänstern, inte minst i form av New Left Review, dvs. att en å det vagaste definierad socialdemokratisk regim är vad som servar turbokapitalismen bäst; att även den mest experimentella av modernistiska hedge-betters behöver ett slags labourpoetiskt regelverk; att profitens noblesse tarvar ett Blairretoriskt oblige. Det var vänsterns dödsdom över reformsocialismen, att den fungerade som politisk hallick åt kasinokapitalismen. Den idén är död, förmodar jag.

De bästa ordvitsarna exploderar som bekant ur en viss, specifik situation. Dom fungerar inte friställda, dom måste kontextualiseras, därav det berättande elementet i det följande. Plus timing, självfallet. Jag kör detta på Kvällstoppenvis med att annonsera dom i ordningen 3-2-1.

Nummer 3: På tredje plats hamnar Jesus. Det var när han drogs inför Pontius Pilatus, och denne ställde vad han tyckte var en oerhört listig fråga: “Quid est veritas?”, alltså “Vad är sanning?”. Men Jesus var förstås listigare än så, det låg liksom i fadersarvet, så han gav svaret i ett perfekt anagram på frågan: “Est vir qui adest”, alltså “Det är mannen som står inför dig”.

Snyggt jobbat, Jesus, men kanske aningen mekanistiskt, därav tredjeplatsen.

Nummer 2: Min gamla polare John Newton (bl.a. restaurangkritiker på Sydney Morning Herald) (snacka om knäck, alltså…) åkte på Greklandssemester med sin vackra hustru De. En morgon efter frukost stod dom framför hotellhissen och väntade på att få åka upp till rummet igen. En av hissarna landar, dörren öppnar sig och ut kliver nåt dussin greker som uppenbart är på väg till ett bröllop eller en födelsedagsfest, för dom har famnarna fulla av presenter. John vänder sig till De och säger: “Beware of lifts bearing Greeks”.

Den har en platsbestämd oundviklighet som gör en så pass hög placering förtjänt.

Nummer 1: Nånstans på 70-talet körde BBC2 en frågetävling om konst, där bland andra Frank Muir deltog (Frank Muir var ordvitsarnas Lenin, en brutal förfinare, ett geni). I ett av programmen gällde en av frågorna att finna ett samband mellan ett stycke musik och ett konstverk, i det här fallet var det Bachs Goldbergvariationer och ett av Ingres bourgeoisieporträtt. Tyvärr minns jag inte vad sambandet var mellan dem var. Men Frank Muir såg omedelbart länken: “Look Bach in Ingres”.

Bättre än så blir det inte. Eller…?

Ett kulturellt kluster har avklustrats i kväll. Jag bor i en del av London där det finns många turkar, eller människor av turkisk härkomst. (Snabb fotnot: Jag har tidigare på Pressylta fört fram mitt bestämda intryck att turkiska låter som arabiska med finsk brytning…). Hur som haver, jag har många gånger undrat varför yngre deltagare i det turkiska Hackney så ofta tilltalar mig med “sir”. Oftast är det “guv” eller “boss” som gäller. Och jag har allt emellanåt tänkt tillbaka på mina gamla Kalle Anka-tidningar (praise be upon them) där Kalle brukade kallas “effendi” när han hade tropikhjälmen på sig och var ute på äventyr. Kan “effendi” kanske vara “sir”? Spekulerade jag. Så idag läser jag en av Telegraphs totalt fascinerande miniromaner, som dom trycker på Obituariessidan, om Ertugul Osman, eller närmare bestämt Hans Kejserliga Höghet Prins Ertugul Osman Efendi. Och gör sedan ett Googlesök. Och allt säger bingo.

Sensmoralen av denna post är att jag är Kalle Anka, avlägsen släkting till Anna.

Världens mest svårträffade måltavla är hon väl inte precis, men saligt hädangångna drottningmodern får sig en ordentlig hink avföring från Johann Hari i Indy idag (tjusig illustration, dessutom). Detta med anledning av William Shawcross nyutkomna officiella biografi. “En korkad snobb med högerextrema böjelser” blir Haris omdöme. Undrar om hon är med i Johan Hakelius bok? Hon låter ju som klippt och skuren.

PS: Jo, det är faktiskt samme William Shawcross som skrev den närmast legendariska “Sideshow: Nixon, Kissinger and the Destruction of Cambodia” (1979). Det är tragiskt, den högerpajas som Shawcross har blivit.

PPS: Williams far, Sir Hartley Shawcross, var för övrigt en framstående advokat och parlamentsledamot för Labour som vid valnederlaget 1951 allmänt förväntades gå över till Tories som följd, och därför fick öknamnet “Sir Shortly Floorcross”.

PPPS: Äpplen och träd och allt det, menar jag…

Eller: “Så här roligt har vi som inte är på Bokmässan”. (Källa: Daily Mail)

Diskussionen om översättningar som är bättre än originalen fortsätter idag i The G, och ett inlägg från en viss Allan Ronald i Polmont förtjänar spridning, tycker jag.

Sir Thomas Urquhart of Cromarty translated the first two volumes of Rabelais’s Gargantua and Pantagruel in 1653. His “translation” is almost twice the length of the original text and, as Roderick Watson points out in his Literature of Scotland, “more compendious in its lists, more outrageous in its vulgarities and more hyperbolic in its hyperboles”. Where Rabelais lists the noises of nine creatures that spoil the peace of the countryside, Urquhart gets in 71 species, including “the drintling of turkies, coniating of storks, frantling of peacocks, snuttering of monkies, pioling of pelicans.”

Vem översatte Rabelais till svenska, för övrigt?

En snabb puff för ett pågående konst/communityprojekt i mina trakter, som min vän “Skånska Lasse” Johansson är inblandad i: “I am here“. Ett sätt att humanisera det avhumaniserade, väl värt ett besök om man är i London. Klicka på “Info” för mer bakgrund.

Om exakt en månads tid, på morgonen fredagen den 23 oktober 2009, kommer jag att packa min lilla resväska med tandborste, chokladkex och lätt lektyr och fara iväg, per allmäna färdmedel, till Barking Magistrates Court, East Street, Barking, Essex, IG11 8EW för att där underkasta mig lagens hela majestät.

Rättvisan har hunnit ifatt Pressylta.

Jag står anklagad för att ha agerat “Contrary to section 36(1) of the Road Traffic Act 1988, regulation 10 of the Traffic Signs Regulations and General Directions 2002 and Schedule 2 to the Road Traffic Offenders Act 1988.”

Vaba…? frågar sig genast läsaren. Sanningen går att läsa i min post “Nicked!” från i mars. Den repressiva kapitaliststatens version lyder så här:  “On 09/03/2009 at BOW, E3, being a person driving a vehicle, namely large goods vehicle or passenger carrying vehicle, CITROEN EN57 UAP, failed to comply with the indication given by a traffic sign, namely a red traffic light signal, lawfully placed on or near a road, namely BOW ROUNDABOUT.”

Två saker här, innan vi fortsätter. Min bil är inte nån “large goods vehicle” (långt mindre en “passenger carrying vehicle”) utan en “small goods vehicle”. Och något sådant som “Bow Roundabout” existerar inte – den heter Bow Interchange!

Ha! Gotcha! Free on a technicality!

Nej, allvarligt talat. Sextio procent av såna här “minor traffic offences” blir avskrivna på grund av att det enda vittnet, polikonstapeln i fråga, inte har tid att ställa upp i rätten. “I rest my case…”, med andra ord. Blir det korsförhör och Perry Mason av det hela, så har jag min bevisföring klappad och klar. It’s a cinch. No worries.

(Men vill nån starta en kampfond, så gör gärna det, ähem…)

Bokhandlaren Rick Gekoski har just levererat en intressant liten serie på BBC Radio 4 kallad Lost, Stolen or Shredded om försvunna konstverk. Bland dem finns Joyces mytomspunna barndomsdikt ‘Et Tu Healy’ om Parnells död, som hans pappa lät trycka upp i ett minimalt antal blad för distribution bland vänner och bekanta. Det första programmet handlade om den juvelbeklädda upplagan av Rubaiyat, som sjönk med Titanic.

Bok- och manuskriptsökande är porr för mig. Jag satt en gång på en väldigt tjusig middag, mycket mat och mycket vin, och får nog tillstå att jag blivit rätt packad, när min bordsgranne p.g.a. min svenskhet plötsligt började prata om Strindberg, och sa att han hade i sin ägo ett antal brev från sagde titan, tillställda Frida Uhl, som var en avlägsen släkting till honom.

-“Publicerade?” frågade jag. -“Olästa,” sa han. -“Oj,” tänkte jag.

Jag fick hans telefonnummer och skrev ner det på en serviett. En stund senare behövde jag snyta mig. Och, ja, ni kan fylla i resten. Det låter som ett skämt, men det är sant.

Min fråga till min oerhört belästa och bevandrade läsekrets är vad som är försvunnet på svenska? En Hjalmar Söderbergroman (nummer ett på min önskelista)? En porrnovell av Erik Lindegren? En kritik av Heidegger av Johan Hakelius?

PS: Underbarnet Joyce skriver också, när han är i ungefär samma ålder, alltså åtta-nio, en rad ‘salongsballader’ bland vilka hans bror Stanislaus kommer ihåg raderna “My cot, alas! the dear old shady home”. Joyce hade alltså en ytterligt finstämd känsla för exilens sötma, vid en ålder när man själv inte ens hade upptäckt onani.

Vi avslutar den här säsongen med en klassiker från mina egna kvarter, Max Miller med “My Old Mum”… All together now, “Oh I ain’t half proud of my old Mum…”

(Och, nej, “lots of LSD” betyder inte “en jävla massa syra”…)

Max Miller – The Cheeky Chappie – var en cockneykomiker med ett enormt renommé, och det än idag, här är ett smakprov. Han kunde också vara rätt vågad för sin tid. Hans mest berömda gag: “I was walking along this narrow mountain pass, so narrow that nobody else could pass you, when I saw a beautiful blonde walking towards me, a beautiful blonde with not a stitch on, yes, not a stitch on, lady. Cor blimey, I didn’t know whether to stand to one side or toss myself off…”