Författaren Stina Aronson har blivit aktuell, bland annat genom De Nio:s litterära kalender (och Therese levererade en av Aronsons dikter igår, till allmän acklamation). Jag vill emellertid fokusera på en aspekt av Aronsons liv och verk, som vid första anblick kan verka puttenuttig men som vad det lider kan utveckla sig till en av de djupaste insikter Pressylta nånsin har levererat till en oförtjänt värld. Förutsatt, vill säga, att den inte visar sig vara puttenuttig rakt igenom. Det vore ju otur. Nå, hur som helst, här presenterar vi då…
Stina Aronson och mysteriet med det försvunna s:et
Stina hette alltså Aronson därför att hon, enligt Wikipedia (jag vet, men hav tålamod…), gifte sig med överläkaren vid Norrbottens tuberkulossjukhus Anders Aronsson. Nu ska jag lämna åt litteraturvetenskapen att reda ut Aronsons kärleksliv, hennes förhållande med Artur Lundqvist, och hur detta eventuellt påverkade hennes äktenskap med överläkaren Anders. Det är inte vår angelägenhet, utom i så måtto att Stina vid något tillfälle under tidsresan beslutade sig för att kapa bort ett av s:en i Aronssons namn.
Vi rör oss alltså i de chronschoughar i vilka det ibland kan vara svårt att se alla trädh: de svenska efternamnsstavningarnas politiska mikroekonomi. Vad gäller -sonnamnen (i motsats Kronskogskomplexet) verkar den grundläggande regeln vara att “less is more”. Ett “s” är kort sagt finare än två. Olson ser ner på Olsson. Undantaget är bokstaven “h”, där Ohlson ser ner på Olson och ser ännu mer ner på Ohlsson, som uppenbart inte kan bestämma sig.
Mitt eget exempel kan tjäna som belysning. Min farfar och farmor stavade Pettersson, men deras tre söner ändrade till Petersson: “less is more”, alltså, för de hade alla tre kommit en bit längre på den sociala färden än deras föräldrar, som plägade ske med den generationen. Farfar var elektriker och av hans söner blev en egen företagare, en blev finmekaniker, och en blev köksmästare (min far). All well and good, välfärdssamhället har fått upp gasen, och den blivande köksmästaren gifter sig strax efter kriget med Marianne. De får två söner.
År 1967 drabbas den ene, Gunnar Petersson, av sin första riktigt stora kärlek. Det hela utspelade sig i och kring Hvitfeldtska gymnasiet, FNL-rörelsen och med tiden KFML. Hon hette Anon… Anon Lindström. Hon var vacker som en dag i mitten av april, skärpt som en nyvässad stämgaffel. Det var en intensiv historia, så intensiv att vi omsider fick höra att politbyrån formellt stämplat oss som “madrassrevolutionärer”. Det var, som alla visste, första stationen på resan till Ljubljanka.
Mitt gapflabb, när jag fick höra detta, fick jag snart svälja när det visade sig att Anon tog detta rätt allvarligt. Det markerade i själva verket början på slutet för oss. Tristan och Isolde var det väl inte, men traumatiskt nog. Hur som helst, som ett led i Anons strävan att rehabilitera oss båda i KFML:s ögon satte hon mig en dag ner på den lilla kullen bakom deras hus på Guldheden och föreslog på fullaste av fullt allvar att jag skulle ändra stavningen av mitt efternamn från Petersson till Pettersson.
Hon behövde förstås inte förklara varför. Jag fattade med en gång. Det personliga är det politiska. Det var en seriöst avsedd gest mot proletariseringens nödvändighet, ett brott med min familjs uppåtsträvande förflutna, ett omfamnande av folkets verklighet, en hemkomst till arbetarklassen. Jag böjde på nacken inför det oundvikliga. Historien tog ut sin rätt.
Och Pettersson har det varit ända sen dess. Min bror heter förstås fortfarande Petersson. Jag var bara för indolent för att ändra tillbaka, för det handlade ju vid det laget om pass och skattsedlar och allt det där som fortsatte ramla in genom brevlådan långt efter att Andersson blivit Andermatt, i Pär Rådströms radiokåseri.
Men jag undrar över Stina. Varför tyckte hon att hon behövde “posha upp” på det viset? Han var ju överläkare, för jösse namn, Anders. Han hade “över” i själva titeln! Vad var hon ute efter? Nån som vet?
Jag har just köpt min första CD på år och dag: Ernst Busch “Der rote Orpheus” med en massa fina 30-talsinspelningar. Vad sägs om “O Suzannah” arrangerad av Hanns Eisler – i snabb marschtakt! Eller “Enhetsfrontsången” med en vers var på spanska, engelska, franska och tyska? Eller Walter Mehrings “In Hamburg an der Elbe” – en hyllning till “unser Mädchen von der Reeperbahn!” Men framför allt en av mina absoluta Brechtfavoriter, “Seeräuber-Ballade”, i vilken Brecht är som allra mest bolsjevismens svar på Povel Ramel (“Det är bara sexton verser kvar!”) med refrängen: “Oh Himmel, strahlender Azur! / Enormer Wind die Segel bläh! / Lasst Wind und Himmel fahren nur! / Lasst uns um Sankt Marie die See!”. (Hur kan man inte älska ett språk som innehåller ordet “bläh”…?)
