Den första i vad som kan bli en sporadisk serie… “Jag Trodde Inte Jag Skulle Gilla Det, Men Jag Tror Jag Tar En Till”.

Jag hör, till skillnad från Esau, inte till dom som skulle sälja sin förstfödslorätt för “a mess of potage”, särskilt inte om soppan är gjord på linser. Däremot är det inte alls omöjligt att jag skulle sålt den för “une maudit poutine”: “en jävla röra”…

Denna kolesterolbomb är en specialitet från Quebec. Man tager de färskaste och godaste pommes frites man kan laga: litet större än korvkioskpommes, gjorda på Bintje eller Maris Piper, och kokade i ister, inte olja. Därpå lägger man bitar av färskaste kvark: allra helst av cheddar eller gruyère. Avslutat med såsen, som i klassisk tappning ska vara den mörkaste av brunsåser, gärna med lite sherry i (men det finns ett otal varianter på såser: velouté är också vanligt). Alla tre ingredienserna ska förstås vara skållheta, och man låter poutinen stå i en eller ett par minuter, tills kvarken just börjat smälta…

Nästa JTIJSGD,MJTJTET: “Bo Setterlind”

Mer om England och musik… Inledningen på London Jazz Festival nu i helgen lär ha varit nåt i hästeväg, särskilt Sonny Rollinskonserten på Barbican. Så det är klart man missade det (mycket går dock att lyssna på via BBC Radio 3). En av stjärnorna var den för mig tidigare okände, men helt enastående chitarrista sarda Paolo Angeli. I detta YouTube-klipp lirar exekverar han en cover av Björks “One Day”…

Vi saxar ur gammal-Pressylta, måndagen 28 juli 2008:

BBC planerar en teveserie om brittisk seriös musik och spårar dess rötter till ”Purcell, Handel, Haydn och Mendelsohn”… Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är som att spåra den brittiska charkens historia tillbaka till, tja, ”salami, pastrami och falukorv”…

Här är då ännu en generalisering att sätta tänderna i: England har fenomenalt duktiga musiker, men få eller inga tonsättare av rang. (Jag lämnar populärmusikens tillfälligt hän). Vidden och djupet av det seriösa musikutbudet, och inte bara i London, har mig veterligen ingen rival.

Men tonsättare? Purcell, ja, OK… Men sen…? Elgar? En pastoralmånglare som Kurt Atterberg skulle sopat mattan med. Benjamin Britten? Jag hör till dom som vägrar placera Britten i första divisionen. Vaughan Williams? Mmnnjä… En bit här, en bit där. John Taverner? En tredje rangens Messiaenepigon.

Svar har jag inget, men hur kommer det sig att t.o.m. de stora “kulturländerna” kan visa upp sådana uppseendeväckande brister i sitt kulturella utbud? En del skulle sagt ungefär samma om brittisk bildkonst, men där är jag nog inte med. Och jag försöker hitta motsvarande kulturbrister i andra länder, men kommer ingen vart. Är det en engelsk unicitet vi har att göra med?

Bortsett, som sagt, från det faktum att resten av Europa i det stora hela saknar det som engelsmännen kallar “verse” – lätt dikt, Poesi Lite – i så måtto att den enbart existerar i läsbar form. Vi sätter nämligen vår lätta dikt till musik. Ta exemplet Dan Andersson: “skriven” och “läsbar” dikt, som inte skulle kunna existera om den inte samtidigt strävade mot tonsättningen. Birger Sjöberg, ett annat exempel. Mycket av Cornelis skulle varit utmärkt lätt vers, men blir ju bara stor med musiken. [Här åker jag rätt mycket slalom mellan självklarheterna, och ingångar för kritik finns säkert i massor: den välkomnas i så fall varmt!]

Nå, vad innebär det då för exempelvis den svenska och engelska kulturens respektive syner på högt och lågt? En rätt avsevärd skillnad, skulle jag sagt. För oss är “skillnaden” mellan Gunnar Ekelöf och Evert Taube irrelevant, båda är likvärdiga delar av vårt kulturarv. För fransmännen antar jag att “skillnaden” mellan Rene Char och Jacques Brel är lika meningslös. Men i England skulle en sådan likvärdghet mellan diktare och rimsmed varit fullkomligt otänkbar. Den alltför meningsfulla skillnaden mellan dem har dessutom en doft av klassamhället över sig: i mycket outtalad, accepterad av bådadera, klar som korvspad.

Det här resonemanget ledde egentligen inte nån särskildstans… Sorry ’bout that. Men, som sagt, kom gärna med kritik, så kanske det blir nåt mer än en tumme, who knows?

Häromdan lyssnade jag i bilen på en repris av ett lite omtalat program på BBC Radio 4, i vilket Alastair Campbell (King of Creeps, Blairs propagandaminister) pratar om sin beundran för Jacques Brel. Det var, som väntat, mycket Campbell och lite Brel. Bedrövligt. Det fick mig, som genuin Brel-fan, att känna mig, ähm, “soiled”… skiten, nergången, flottig.

Därefter, idag, läste jag en recension (kommer inte ihåg var) av Bonniers nya Evert Taubebok – och tänkte “Det här är ju bra, och inte en dag för tidigt”. Intressant satsning av Bonnier Fakta: de mest välkända av välkända texter underkastade exeges (vad jag förstår), ett genuint analytiskt projekt. Och en julsäljare, dessutom.

Frågan öppnar sig, som så många gånger förut: varför har England ingen “chanson-tradition”, ingen “visskatt”, ingen Brel, ingen Taube?

Ett par definitionsfrågor först. Jag säger “England” därför att situationen är annorlunda i de keltiska kvarteren av det här landet. (Jag skulle dessutom hävdat att USA har en “visskatt” i The Great American Songbook…) Och med “chanson/visa” menar jag (grovt uttryckt) en litterärt högkvalificerad, ofta vers/refräng-baserad dikt, satt till musik. Detta till skillnad från “pappersdikt”, som har helt andra förutsättningar och målsättningar, framför allt att den inte är rytmiskt bunden så som en chanson/visa måste vara.

Svaret finns att hitta i den engelska genredistinktionen mellan “poetry” och “verse”. “Poetry” är en upptäcktsresande, “verse” är en turistguide (som nån sa, minns ej vem). Den ena elitistisk, den andra folklig. [Pressyltavarning: Här står generaliseringarna som spön i backen]. Den förra är vad vi europeer kallar dikt och representeras i England av poeter som Ted Hughes, Seamus Heaney och Geoffrey Hill. Och den senare är vad vi kallar chanson och visa – med den fatala distinktionen att den inte beledsagas av musik… Här hittar vi rimsmeder som vår nya Poet Laureate Carol Ann Duffy (ungefär: Pam Ayers som doktorand).

[“Var hör då Philip Larkin hemma?” här jag er ropa. Larkin har två ben i verse och ett i poetry. “Auden?” Ett ben i verse och två i poetry]

Del 2 i morgon handlar om varför engelsmännen är så dåliga på musik, trots Spencer Davis Group.

“Helgen börjar med att vi slaktar en hel gris och avslutas med att vi tar med oss hem ett helt spektrum av charkprodukter som deltagarna själva lagat. Konserverat kött – sylta, terrine och rillettes – läggs i glasburk och kan tas hem omedelbart. Saucissons prepareras för torkning, märkning och hängning här i Chassignolles. Dessa eftersänds sedan via post två eller tre månader senare.”

Vad sägs? Vem hänger med? Läs mer om “Grishelgen” i Auvergne i dagens Indy.

Jag har upptäckt Roffe Ruff (tack vare G-P, så klart). Utropstecken! Roffe gör Majorna-covers av hiphopklassiker som denna, eller gjorde det på sin debut nu i somras. Nu är det den andra skivan på gång, tydligen. Nåt att hålla ögonen på, definitivt.

Personligen har jag tre-fyra kluster av anledningar varför jag inte velat bo i Sverige på 37 år. ÖIS är en av dom. Jonas Gardell en annan. Nattvandrande föräldrar en tredje. Fjärde är – och hav allt möjligt tålamod med mig, Thomas Nyhdal – Skåne.

Vilken jävla skithåla det kan vara, samtidigt som det kan vara fullkomligt briljant i sin zlatanska omöjlighet, denna ofantliga energi som det flegmatiska skånska så sällan orkar med. Det är två energier som krockar här: nytt mot gammalt, dvd mot teve, blont mot svart, fildelning mot filmjölk.

Vällinge, bara namnet.

Det finns nu inga kvar av förstavärldskrigsveteranerna i Storbritannien. Bill Stone dog i januari, 108 år gammal. Henry Allingham (113) och Harry Patch (111) dog båda i juli. Under striderna de sista åren  – som i det tredje slaget om Ypres 1917 – hördes kanonerna så långt bort som i London.

Tänk på det en gång till, för det är november: kanonerna i Belgien hördes i London.

Lite senare: Och varför inte komplettera detta med att läsa en bra text om varför hågkomsten förändrar det förgångna mer än det förändrar framtiden? Här är Terry Eagleton om Walter Benjamin, Sigmund Freud och Bertolt Brecht, i senaste New Statesman.

Inte bara är det bra att få veta att Hugh O’Shaughnessy fortfarande är bland oss, utan att han fortfarande skriver sina saltade karameller i Guardian/Observer: den här gången hur murens fall påverkade Latinamerika, hans gebiet.

Jag fick en gång en lång bakgrundssession med O’Shaughnessy, det var när jag brukade skriva om Palmemordet: samtalet handlade mest om Chile, d’Aubisson och dödslistan. Lärorikt är inte ordet. Han är något av en journalistisk hjälte för mig.

Detta är hjärtat av Vintergatan… Bilder från tre olika teleskop – Hubble, Spitzer och Chandra – har lagts på varandra för att få fram detta. Se källan Daily Mail idag för större bild, samt förklaringar, men bara detta: den starka vita ljuspunkten till höger är Sagittarius A, det svarta hålet i galaxens centrum.

The universe is on acid, man…