Andy Beckett på The G. skriver idag om Deep Web, den osynliga webben, och inte så lite melodramatiskt blir det, t.o.m. i öron (mina) som aldrig hört talas om detta förut. -“Det måste vara där trollen bor!” var min första tanke. Stora Mörka Skogen, liksom…

Men mina vanligtvis välunderrättade källor säger att artikeln i mycket är en blandning av missförstånd, out-of-date information, och faktafel (som om Russian Business Network, som tydligen inte funnits till på flera år). Och ordet “Darknet” betecknar nu för tiden något mer specifikt: NSA:s elektroniska post-9/11 spaningsoperation.

En av de pålitligaste informationskällorna för allt sånt här lär vara “Security Fix” – Brian Krebs blogg på Washington Post.

Så nu vet ni det.

[Det finns för övrigt en “djupversion” av Pressylta. En mörk skogsversion. Den är by-invitation-only och vi äter mycket korv.]

Några nya uppsatser i skandinaviska akademiska tidskrifter:

“Why do the Finns trust the Police?” (Läs mer!)

“Of all foods bread is the most noble” (Läs mer!)

“The Dream of Safety. Thousand Years of Danish Insurance” (Frestad? Läs mer!)

“What to do with non-replanted hands?” (Läs mer!)

“Urinary incontinence in women is not exclusively a medical problem” (Läs mer!)

“It’s hard to be a Dane these days…” ( Läs mer!)

[Källa: TicTOCS]

Inte för att jag läser särskilt många romaner nu för tiden, men jag har alltid klandrat mig själv för att inte ha läst Paul Austers New York-trilogi, som jag hört så mycket gott om. Nu är jag alls inte så säker, efter att ha läst James Woods kritik av Austers romankonst i senaste New Yorker. Holy cannoli… Jag skulle sagt att Woods inte är nådig i sin kritik. Men det är han ju, och det är just det som gör den så mordiskt effektiv.

Förra veckans musikaliska tema, närt av en hälsosam påse pommes, lade grunden för en del tankekopplingar som i bortre ändan mynnade ut i följande slutsats. En av de saker jag älskar i musik – jag väntar med att ta det vidare till litteratur och annat – är subtilitet i styrka, nyans i kraft, the gentleness of giants… Jag har tre exempel: (1) Jessye Norman; (2) säckpipan; och (3) Jimi Hendrix.

Jessye Norman brukar vanligtvis kallas “dramatisk sopran”, vilket i princip innebär att rösten besitter en styrka tillräcklig för att höras över en 100-styckad orkester (dock inte lika stentorisk som en “högdramatisk Wagnersopran” som Birgit Nilsson). Men denna styrka innebär traditionellt att rösten får sina minusaspekter vad gäller textur och timbre, i att den del nyanser helt enkelt går förlorade.

Ett fåtal – Norman och Nilsson är två – besitter dock även nyansrikedom för att kunna framföra mer känsloavvägt och finstämt material, typ “Dido’s lament” från Henry Purcells “Dido and Aeneas”, som jag länkade till i fredags. På den Youtubesidan får man också några intressanta exempel på det här med styrka och subtitlitet, för man kan i sidpanelen också höra den prisade Emma Kirkbys oerhört subtila version, liksom vår egen Ann-Sophie von Otter, som representerar ett slags stadium mellan Norman och Kirkby.

Kritiken mot Jessye Normans version har då alltid varit – som den också är mot hennes tolkning av Strauss Fyra sista sånger – att den är för “stark”, för “tung”, för “grandios”, och (ofta) för “långsam”. Jag begriper inte alls den inställningen, varken intellektuellt eller estetiskt. Den röjer en krass och ytlig inställning till hur sorg ska betraktas och framföras, alltså the nature of a lament: att teknisk kraft och styrka inte hör hemma denna dramatiska posture; att stillhet och “fin”-het och lyricism enbart kan förekomma i låga decibeltal. Det stämmer helt enkelt inte. Lyssna bara.

Säckpipan visar samma sak. Nu är jag den förste att erkänna att subtilitet-i-styrka på det här området bäst exemplifieras av irländska Uilleann pipes (en mycket begåvad ung man vid namn Elvin Moynagh spelar “a set of reels” här). Och det har faktiskt mycket med decibeltal att göra, liksom harmonier och tekniker. Men det finns ett område (av flera) där säckpipan kommer till sin rätt, och det är i “the massed band”, ofta skotska eller irländska regementsorkestrar.

Det finns ett överväldigande vackert exempel från drottningsmoderns begravning i april 2002. När kistan bars ut från Westminster Abbey stod the massed band of The Royal Irish Guards på gräsplanen utanför och stämde upp i “Oft in the the Stilly Night” (melodin till en tonsatt dikt av Thomas More, för övrigt). BBC-reportaget finns på Youtube här, men ljudkvaliten är tyvärr så kass att den inte alls motsvarar vad man kunde höra den dagen, inkluderat från teven, och sabbar därför min poäng något…

Såna här massed bands producerar nämligen en fullkomlig storm av ljud, som för det första är rent fysiskt överväldigande och för det andra är emotionellt överväldigande när det handlar om just laments. En storm av vemod.

Och det underliga är att man skulle kunna säga samma sak om mitt tredje exempel, också det en utpräglad lament: när Hendrix spelar “Star Spangled Banner” tidigt på måndagsmorgonen i Woodstock. En storm av vemod, som sagt… Min poäng här är, återigen, (och det är ofta upprepad poäng) att uppe på dessa höga decibeltal spelar en oerhört subtil musiker, särskilt bland rockgitarrister. Hendrix kunde spela bluestolvor som få andra, men vad som gjorde honom ovanlig bland rockgitarrister var att han lämnade bluesidiomet (alt. “bluesklyschorna”) mer och mer bakom sig.

Hendrix var i princip jazzmusiker, inte helt olik Thelonius Monk i det att han använde sig av plötsliga avbrott, tonartsskiftningar, och generellt jazzens tendens till melodiskt-tematiska strukturer, snarare än rockens ackord-riffbaserade d:o. Det är kort sagt en musik som i sin subtilitet kräver mycket mer av lyssnaren än konventionell rock gör, och att själva förstärkningen och decibeltalen är en integrerad del av “fin”-heten, av den lyriska detaljskärpan i Hendrix musik, precis som Jessye Normans lungkapacitet är det för hennes, och själva massed-ness är det för det kungliga irländska gardets.

I rest my case. Och ser som vanligt fram emot kommentarer.

[Här är ännu mera bevis på Hendrix 12kunskap, med Stephen Stills och Johnny Winter i ‘The Tings That I Used To Do’, från 1970] [det här kan i princip hålla på hur länge som helst…]

Sunday Telegraphs avslöjande idag om Irakkriget är politisk dynamit, alldeles särskilt som det kommer dagen innan Chilcotutredningen tar sin början. Inte minst haktappande är att planeringen för full invasion och regimbyte inleddes redan i februari 2002, vilket innebär att Blair ljög under hela det året när han sa att invasionen inte var definitiv och att det enbart gällde avväpning, inte regimbyte. (Invasionen kom alltså i mars 2003)

Det finns förstås all anledning anledning att återkomma till detta, men i förbigående kan man väl bara konstatera att George Monbiot hade rätt (igen) i Guardian för några veckor sen, när han skrev att han inget hellre önskade än att Tony Blair blev Europapresident, eftersom chanserna att han skulle hamna inför krigsrätt i någon lämplig jurisdiktion då hade blivit så mycket större.

Fan, vad Wikipedia är bra! Jag sökte efter en ursäkt att inte behöva skriva om ketchup, som avslutning på pommesserien – och fick bingo med en gång: ketchup är “pseudoplastic”, a.k.a. “shear thinning“, vilket den har gemensamt med lava, vispgrädde, blod, målarfärg och nagellack. Ha! Det är knappast ens mat!

Nej, jag tror den främsta lärdomen vi dragit under den gångna veckan är att när Jessye Norman sjunger “Dido’s lament” så är det nästan oförskämt vackert. Vare sig ni hört den förut eller ej, lägg några minuter åt sidan och klicka på gårdagens länk. You won’t regret it.

I det här tredje avsnittet återvänder vi till Old Blighty för att diskutera The Bag of Chips, och vad som denna tillhör: salt and vinegar. Och det är maltvinäger det handlar om, allra som oftast Sarson’s.

Faktaruta: Det finns en hög frekvens av “genericized trademarks” bland tillbehör av den här typen. “Sarson’s” är en. “Lea & Perrins” är en annan (ingen kallar det “Worcestershire sauce”). “HP” för “brown sauce”. “Branston’s” för de maltvinägrade pickles man använder till ost. Och naturligtvis (se gårdagen) “Hellman’s” för majonnäs.

Invändning: Salt och vinäger har visserligen fördelen av att äga klassisk sanktion, men sumpighetskoefficienten kan bli farligt hög. Your bag of chips kan mot slutet likna skyttegravarna i Somme efter tretton veckors hällregn. Och det är trots allt avsett att vara en krispig upplevelse (till skillnad från 1:a världskriget). Nä, pröva ett spanskt alternativ: skvätt lite citron över chipsen! En fräsch nyklassiker, skulle jag sagt.

Kan avätas till ackompanjemang av: Purcells “Dido’s Lament“.

Vi vänder idag uppmärksamheten mot Belgien och tar därmed ett steg närmare anständigheten vad gäller pommestillbehör: majonnäsfrågan.

Faktaruta: Det är ett obestridligt faktum att följande är världens enda befintliga vits om majonnäs. -“Knock, knock!” – “Who’s there?” – “Mayonnaise…” – Mayonnaise who…?” – “Mayonnaise have seen the glory of the coming of the Lord / He is trampling out the vintage where the grapes of wrath are stored…”

Invändning: Jag har inget direkt emot majonnäs på frites. Somliga av mina bästa vänner tar majonnäs på frites, regelbundet. Men det går inte att komma ifrån att majonnäs til syvende og sidst är en Olle Hedberg bland mattillbehör: just because it’s boring doesn’t mean it’s art.

Kan avätas till ackompanjemang av: “Dominique” med Soeur Sourire (“The Singing Nun“) (Klicka den som vågar…).

Veckans tema är alltså “Musik & Pommes Frites”. Idag den första i en miniserie om pommiga tillbehör: en engelsk, ähm, specialitet som går under namnet “mushy peas”.

Faktaruta: Mushy peas tillagas på märgärter (“marrowfat peas”, alltså ej vanliga “garden peas”) som får ligga i vatten-och-bikarbonatlag i 12 timmar, varefter dom saktakokas med smör, salt och peppar tills dom blir, ja, mosiga då’rå… En del borgerliga typer vill få bort den nordengelska proletärstigman runt mushy peas genom att lägga till mynta.

Invändning: Allt som är mosat är barnmat, inkluderat potatismos. Vuxna människor ska inte äta barnmat.

Kan avätas till ackompanjemang av: Mungo Jerry.

…med en ny skiva, den första på många år. Här ett reportage på BBC2:s Newsnight. Ett intervjuporträtt av Scott-Heron för proggtidningen Musikens Makt (1976:5-6) var, typ, mitt första riktiga journalistiska jobb. En sak jag minns är att han blev skitförbannad när jag nämnde Last Poets… Men inte lika förbannad när jag tog upp Brer Soul (vars underbara första spår, “Lilly done the zampoughie…”, finns att lyssna på här).

Börjar detta arta sig till en musik- och pommesfritesvecka på Pressylta? Jag tror det.