Det är synd att The G inte onlinepublicerar “Weatherwatch”, små intressanta notiser alldeles under väderutsikterna längst bak i huvudtidningen. Dom handlar om, tja, väder, inte minst väder i historien, och – som idag – underliga fenomen som “dimbågar”, eller “albinoregnbågar”. Dessa fungerar på ungefär samma sätt som regnbågar, utom i det att vattendropparna i dimma är mycket mindre till storleken och därför inte kan splittra upp solljuset i spektrumfärgerna.

“Fogbows” är förstås sällsynta fenomen – bästa ställena för en chans att se dom är uppe på dimbelagda berg eller kullar, berättar notisens författare Jeremy Plester – men man kan också beskåda ett rätt praktfullt exemplar i Turners målning “The Wreck Buoy” (1849). Det var en kontroversiell målning, dessutom, och Spectator var inte nådiga i sin recension: “Nature’s faultless arc is shaped no better than the vault of an ill-built wine-cellar.”

Mr Justice Eady, the presiding judge not only in McKennitt v. Ash but in every other important privacy case since, has spoken out against the wide-spread criticism of his decisions, and of him personally (The Guardian’s report is here). In particular, it seems Eady felt strongly about Daily Mail editor Paul Dacre’s comments (on the judge’s “moral and social nihilism”) following the Max Mosley case.

Alongside the paper version of the Guardian’s piece (not online) is a short summary of McKennitt v. Ash:

In 2005, Mr Justice Eady granted an injunction to the Canadian folk singer Loreena McKennitt to prevent publication of parts of a book called ‘Travels with Loreena McKennitt: My Life as a Friend’. Eady ruled that the “private” information disclosed in the book, written by McKennitt’s former friends Niema Ash, included a description of McKennit’s home, its decor, layout and state of cleanliness. The case has become an important part of the law on privacy, widening the scope of what is considered private and raising the bar for people seeking to justify publishing private information.

Publit.se – När jag får femton minuter över, och dessutom fått klarhet vad gäller en del bild-, format- och upphovsrättsliga spörsmål, liksom en del hittills rätt dunkla “omkostnads”frågor i själva POD-processen, så ska jag ge ut en reviderad version av Ericssonboken här. (Via DN)

Iraq Inquiry Digest – Den givna destinationen för senaste nytt om Chilcotutredningen, som hittills visat sig besitta aningen vassare tandgarnityr än man vågade hoppas från en såpass etablissemangscentrerad panel. IID drivs av Chris Ames, som också skapat den oumbärliga Iraq Dossier.

GAIS på YouTube – Mycket grönt. Mycket svart. Mycket vackert.

Det ligger inte rätt i munnen, “Hata Kanada”, men enlig Monbiot idag är landet numera miljöbovarnas miljöbov. Detta tack vare det här med tjärsanden (sv? “tar sands”) dom har i Alberta, det skitigaste och dyraste och giftigaste av alla fossilbränslen, som dom gett sig fan på att gräva ut och elda upp.

Slår oss i hockey gör dom också, the bastards.

Jag har ett litet projekt på gång, inget särskilt seriöst, men om ni har fem minuter att fundera på det så bidra gärna med vad ni har.

“Maktlöshetens ord” handlar om sådana ord, fraser och språkliga vändningar som man ofta ser i bloggkommentarer som vill registrera motstånd mot den rådande kultursidespolitiska vänster-islamist-populist-kramande eliten.

[Fotnot: “Maktlöshet” därför att maktlöshet oftast är självupplevd, t.o.m. självönskad, i kulturer som våra. Utan maktlöshet är man ingen, ungefär som med antisemitismen].

elit[en] blir första slagordet i vårt lexikon. Definition: konsensusstövelvälde. Exempel:  (1) stockholmska kulturredaktioner; (2) SIDA on a bad day; (3) stockholmska kulturredaktioner.

Nästa ord:

förståsigpåare Definition: nån som förstår sig på nånting, t.ex. akademiker. Exempel: (1) klimatforskare; (2) vetenskapsmän överhuvudtaget; (3) litteraturkunniga; (4) klimatforskare.

minareter Definition: jättestora, typ, bombmissiler, som hedermördar min mamma, när hon ligger och sover. Exempel: (1) Schweiz

minoriteter Definition: jättestora, typ, bombmissiler, som hedermördar min mamma, när hon ligger och sover. Exempel: (1) Schweiz

källarmoskéer Definition: Fönsterlös lokal med sliten heltäckningsmatta där revolutionära islamister döljer sitt sanna väsen trots att de med alla sina miljoner saudiska petrodollar skulle kunna bygga jättestora kupoler och minareter om de bara ville. (Jfr uppslagsorden Jesuiter resp. Världskonspiration).

gammelmedier Definition: Pappersbundna, politiskt korrekta och föråldrade institutioner som saknar såväl köksbord som ryggrad och som styrs av intellektuella och moraliska dvärgar. (Jfr uppslagsorden Eliter, Kulturredaktioner resp. Cafe Latte-drickare).

dvärgar… [vem vill definiera “dvärgar”?]

Det var Mail on Sundays story, men The G idag ger en bra sammanfattning här. Lord Goldsmith, Attorney General (JK) när det begav sig, skrev ett brev till Tony Blair i juli 2002, åtta månader för Irakinvasionen, i vilket han klargjorde att ett militärt ingripande i syfte att störta Saddams styre var olagligt ur all tänkbara synvinklar. Detta skapade panik i Blairkretsen, och brevet hemlighölls för de andra medlemmarna i regeringen, never mind våra folkvalda i parlamentet.

Månaderna i början av 2003 får alltså Goldsmith idoga besök av the Cabinet heavies, som trycker upp honom mot väggen, klämmer åt ballarna och väser att dom vill ha ett nytt, och mycket kortare, brev. Vilket Goldsmith, vid det laget uppenbart knäckt, levererade.

Här hade man alltså gått och trott att Goldsmith var en vek och lydig patsy för The War Party. I själva verket hade han fått in sin kontring långt i förväg, för eftersom det blev nerskrivet och diariefört innebär förstås att det förr eller senare skulle komma fram. Frågan är vem som läckte det till Mail on Sunday – och Chilcotutredningen (livefeed här), som nu sitter på det och kommer att ta upp med med Goldsmith i förhör i januari. Någon av Goldsmiths allierade på JK? Chilcotutredningen har trots allt redan kallats “statstjänstemännens revansch”.

Och därmed har chanserna att Blair kommer att ställas inför krigsrätt tagit ännu ett kliv ut ur önskedrömmarnas sfär.

Jag läser i Observer att det är en ny bok och biopic på gång om min idol Ian Dury. Artikeln citerar en av hans typiska – och därför typiskt bästa – strofer, från “Blockheads“:

Your must have seen parties of blockheads
With blotched and lagered skin
Blockheads with food particles in their teeth
What a horrible state they’re in
They’ve got womanly breasts
Under pale blue vests
Shoes like dead pig’s noses
Cornflake packet jacket, catalogue trousers
A mouth that never closes.

Jag försöker hitta analogier för att beskriva Ian Dury – Jacques Brel, Cornelis, Bellman, ett kärleksbarn avlat av Povel Ramel och Shane McGowan – men det går inte. Tack och lov.

Fotnot: Och om nån behöver en förklaring till varför Kilburn & The Highroads imploderade – för att senare bli Ian Dury & The Blockheads – så klicka bara på Blockheadslänken ovan. Så såg det ut när The Highroads spelade, fast åtta resor värre, totalt kaos på scen. Att allt hängde ihop berodde på att trummisen och basisten var entusiastiska sulfatslavar och kunde spelat samma 2/4 till nästa onsdag.

När jag kom hit i början av 70-talet bodde jag praktiskt taget på Dingwall’s i Camden. Jag var dum, drogad, förälskad och 21. Ungefär varje tisdag var det Kilburn & The Highroads. Fram mot helgerna var det mer together outfits. Och Bo Diddley. Men Dingwall’s var suveränt: grovhångel, skitiga droger och bra rock under ett och samma tak.

Jag vet ingen lada som nånsin gett mig samma summa av happiness unbounded. Särskilt inte Gamla Ullevi.

Jag ska vara så oförskämd att jag citerar en tidigare post, men det är från så länge sen (11 oktober 2005) att det lika gärna kunde vara nytt… (ähem).

I sin roman ‘Changing Places’ (1975) introducerade David Lodge en sällskaplek kallad “Förnedringar” i vilken deltagarna – helst litteraturvetare eller kritiker – en efter en måste bekänna vilka litterära mästerverk de aldrig läst. Det geniala med leken är att varje spelare får en poäng för varje motspelare som har läst boken – dvs. ju mer obildad man bekänner sig vara desto större poängchans har man. Vinnaren i Lodges lek är en litteraturprofessor som bekänner att han aldrig läst Hamlet.

Jag tar “Förnedringar” som min utgångspunkt, min mall, när jag sällar mig till de floder av namnkunniga namn som nu väljer sina Årets Böcker i tidningarna (fotnot: som journalistik är “Årets Böcker” rätt ointressant, men det är publicistiskt genialt: tidningarna får arealer av gratiscopy, och författarna får puffa sina kompisar hur oförskämt som helst).

Hur som haver, jag har nu tänkt efter jättelänge. Och kommer inte på en enda bok som jag läst i år, varken bra eller dålig!

Unbelievable… Inte en enda. När jag var i Göteborg i somras skulle jag köpt Maltes Förbindelser, men det blev inte av. Jag började läsa Olof Lagerkrantz Strindbergsbiografi, som jag knyckte ur morsans bokhylla. Men jag tappade orken vid sidan 252, och det var väl i augusti nån gång.

Holy shit… Inte en enda bok. Jo, det är klart: jag har ju läst dikter, det gör jag ständigt, men det är förstås inte detsamma som att “läsa en bok”, som man aldrig läst förut, och att läsa den från början till slut.

Inunder Lagerkrantz på mitt nattygsbord ligger Post/Robbins ‘When Illness Strikes the Leader: The Dilemma of the Captive King’ som jag länge tänkt läsa om, för jag vet att den skulle ge så mycket nytt nu några år efter. Men inte heller det har blivit av.

Det måste vara nåt fel här. Nån bok måste jag ha läst. Jag återkommer när jag kommer på vilken det var.

Vi säger farväl till Hans Oerhördhet Giorgio Carboni, fursten av Seborga, som dog i förrgår. Daily Telegraph har en succinct runa här.

Jag fick upp ögonen för Carboni när han var med i en mycket intressant teveserie för några år sen, “How to Start Your Own Country“, en plan som vi väl alla mediterat över från tid till annan.

Jo, jag vet, vi kan välja bland helveten att uppmärksamma på våra bloggar, men de religiösa hittar alltid speciellt överjävliga sätt att få förnuftsbaserade varelser som oss att ramla ihop av sorg. Läs först (om ni orkar) Andrew Browns blogpost om anti-homosexlagstiftningen i Uganda och varför den engelska statskyrkan håller tyst. Eller läs (om ni orkar) om den irländska katolska kyrkans bortviftande av våldtäkt på barn. (Och polisen, visar det sig…)

Det finns inget annat sätt att formulera det. Dessa människor är flippskallade, vidskepliga, välbeväpnade och välfinansierade, sexualfixerade, mordiska FREAKS…

Kolla ryggen, mina vänner, särskilt om ni har barn. Det här är farliga människor och det börjar bli dags att tänka i termer av restriktiv lagstiftning, enligt min mening. Dilemmat är detta. Hur kan man respektera religionsfriheten – barns rätt att få vara barn – medan man samtidigt försöker hålla dessa hatiska, blodtörstiga, råknullande människor i schack? Alla tankar välkomna i kommentaren. Utom trollens.