Carole Cadwalladr skriver en utmärkt sammanfattning av Cambridge Analytica-affären i Observer idag, med utgångspunkt i den nya Netflixdokumentären, ‘The Great Hack’, som ska sändas nästa vecka. Den kan säkert vara sevärd, inte minst för att Arron Banks – finansiären bakom Leave.EU – hotar stämma producenterna.

Nu är det ju så, som Cadwalladr och andra ständigt påpekar, att vi bara lyft på locket och fått en första insyn i vad det är som pågår med industrialiseringen av Facebookdata, nya AI-tekniker, hackade epostkonton, skumma finansiärer, och allt det andra. Men om jag förstått saken rätt – och det är en reservation med råge – så består de huvudsakliga anklagelserna av att dessa manipulatörer av folkviljan bombarderat väljarna med annonser.

Visst, dessa annonser må vara lögnaktiga, fejkade osv – men den grundläggande interaktionen mellan de som manipulerar och de som blir manipulerade är att de senare tittar på annonser som de förra producerat, och då blir påverkade att rösta på det ena eller andra sättet. Och jo, jag vet att lögnaktiga annonser är olagliga, att t.ex. UK har gränser för hur mycket pengar man kan spendera i valkampanjer, etc, så här finns klart tillfällen för lagen att träda in.

Men det vemodiga faktum kvarstår, som jag förstått det, att mycket av manipulatörernas framgångar har att göra med att så många människor tror på vad de ser och hör i annonser. Inte precis mind control, kanske. I alla dessa föredömliga journalistiska bedrifter som avslöjar skumrasket verkar det alltid finnas en outtalad klagan – som kanske borde uttalas ibland – över att folk är så korkade att de går på skiten. Eller man kanske bara blir sådan om man varit på Facebook för länge?

Londonboken s 71ff (h/t @MartinDoyleIT)

Jag såg naturligtvis en lite vemodig ton i den posten, som var avsiktligt oavsiktlig. En blogg är trots allt en dagbok, inte mer. Snabbt skriven. Det blir som det blir. Och den tonen påminde lite grand om vad Walter Benjamin kallade left-wing melancholy (vet inte hur han benämnde det på tyska) och det är ett komplicerat begrepp. Generellt har det att göra med att vänstern sägs ha en nostalgi för en bättre gårdag; mer specifikt att vänstern efter c:a 1990 blivit hemlös, renons på fasta hållpunkter, inget Sovjet eller Kina att definiera sig mot. Det finns inget hopp längre, bara strategi. Kanske ‘Ingen återvändo’ blev, just ur vänsterperspektiv, ett slags borgerlig melankoli i stället, en nostalgi för ett system som upprätthöll de etablerade ramar för politik och progressivitet som var möjliga inom dem, där t.ex. klassisk socialdemokrati kunde fungera (som den ju eftertryckligen inte längre gör). Vänstern (och jag menar inte bara Labour) står kort sagt handfallen inför ett Toryparti som håller på att bli ett rabiat Brexitparti, ungefär som Demokratiska partiet har svårt att hävda sig mot ett Republikanskt parti som blir mer white nationalist med varje dag som går. Framtiden ser just nu inte ut att tillhöra vänstern, i alla fall inte i den anglosaxiska världen. Jag hoppas mer på Portugal.

Ordet “då” kan ju hänvisa till både det förgångna och det kommande. Och där emellan kommer nu:et. Ett nu där Trumps folkmassor kan skandera “Juden raus!” – or words to that effect – som man aldrig skulle hört då, förr i tiden, men när framtiden väl tagit över, då kommer vi att höra det allt oftare.

Ingenting kommer att bli detsamma efter Trump, eller efter Brexit. Vilket är den banalaste av iakttagelser just därför att ingenting någonsin förblivit detsamma. Men det finns grader i banalitetens helveten. Och en del vill hävda att det har med institutioner att göra, i det ordets bredaste bemärkelse.

Thatcheråren förändrade mycket, men bortsett från stora delar av tillverkningsindustrin och välfärdssystemet, ähem, så stod det som engelskan kallar the polity (statsmakten och dess institutioner, i princip) till slut kvar någorlunda intakt: unionen, tvåpartisystemet, rättsväsendet, det offentliga samtalets begränsningar, osv.

Kommer man att kunna säga det efter Brexit också? Det verkar allt mer osannolikt. Då menar jag förstås inte någon Thomas Hobbes’ mardröm om ett raserat statsskick och ett civilsamhälle i kaos, Storbritannien som ett slags dagens Libyen, fast med mer regn och dimma. Men en omvälvning verkar trots det vara på väg.

Följer man nyhetsrapporteringen och kommentarssfären någorlunda uppmärksamt så är ju det mesta ganska välbekant. Skottlands och Nordirlands framtid inom unionen allt mer tveksam. De två stora partierna som begår var sin form av långsam, men effektiv, harakiri. Rättsnormer som allt oftare ifrågasätts eller bara medvetet saboteras, vad gäller allt från pressfriheten till parlamentets suveränitet. Ett offentligt samtal där man dagligen släpper fler och fler hämningar, främst rasistiska.

För oss invandrare finns ju heller inget buyer’s remorse att ta till, man kan inte säga “det här är inte landet jag köpte in mig i, jag vill ha mina skattepengar tillbaka, tack”. Livet går vidare. Det som bekymrar mig – och många andra jag pratat med – är heller inte vad som kommer att hända i den snara framtiden, om några månader, eller ens om ett par år. Nej, fem, tio, femton år framåt, det är då bilden blir mörkare.

Jag har länge sökt ett exemplar av Fredrik Silverstolpe/Göran Söderströms ‘Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960’, utgiven av Stockholmia 1999 (Libris). Den finns nästan aldrig på vare sig antikvariat.net eller bokborsen.se. Rönnells berättade idag att de hade ett exemplar för ett par år sedan men det köptes nästan omedelbart. Det finns ett exemplar på British Library, men det är så ofta redan utlånat att jag praktiskt taget gett upp den vägen. Fråga: när sådan efterfrågan finns, varför i hela friden ger man inte ut en ny upplaga? Fredrik Silverstolpe har tyvärr gått ur tiden. Göran Söderström, idag 85, finns fortfarande i livet vad jag förstått, men jag har inte hittat någon kontakt till honom. Är det nån som vet mer om det här?

Nu har jag läst Martin Nyströms ‘Konsten att se långt: nya perspektiv på Evert Taube’ (Arche Press 2019). Jag gick in i den med all förväntan att få min beundran för Taube bekräftad ur många perspektiv. Men jag kom ut ur den med tanken att jag egentligen inte är så förtjust i Taube som jag trodde. Jag vet inte vad det är, riktigt. Kanske att hans språk, hans dikt, hans anslag hör till en generation som inte ens är mina föräldrars utan mina far/morföräldrars. Taube känns underligt nog mycket mer främmande efter att jag läst den här infallsrika, kunniga och generösa boken.

Det enda jag fäste mig vid riktigt ordentligt var hur Nyström reder ut Taubes mångåriga definiering av vad vi svenskar tänker på som “borta och hemma” och hur de flyter in i varandra i våra medvetanden. Bohuslän och Pampas. Provençal och Sjösala. Ofta i samma rim, som i rubriken. Det är en definiering som Taube etablerade för så många av oss, inkluderat mig själv. Det finns inget mer svenskt än att vara svensk så långt bort från Sverige det går att komma. Vilhelm Moberg skrev utvandrarböckerna i Kalifornien. Almqvist och Strindberg skrev i exil.

Jag har aldrig läst Taubes roman ‘Don Diego Karlsson de la Rosas roman’ (och det borde väl vara “de las Rosas”, för övrigt?) men Nyström lägger stor vikt vid den. Fast ju mer han berättar om den desto mindre vill jag läsa den. Den verkar klibbigt självupptagen, dumromantisk och otrogen i ordets alla bemärkelser. Ett annat avsnitt handlar om Taubes förhållande till Diktarna. Erik Lindegren tyckte det var fel att Taube fick nåt pris nån gång (Övralidspriset? Minns inte) medan Gunnar Ekelöf trots alla skillnader blev vän och konfidant med honom. (“Taubes Ja mot Ekelöfs Nej”, som det heter i boken).

Det är kanske det där Ja:et som jag fastnat i. Taube var, som Nyström är ivrig att påpeka, instinktivt antirasist och miljövänlig så det smäller, och det ska han ha all heder av. Men det är detta med hans Ja, hans optimism, hans tullfria naturromantik, detta att han reste runt omkring i världen så mycket och lärde sig så mycket och berättade så mycket för oss, som gör att jag ändå inte litar på honom. När han pratar med människor på Pampas, i Milano, på briggen ‘Hit & Dit’ så låter det som om han bara vill ha citat med sig hem, till sin nästa bok, sång, framträdande. Han är inte där, han är här. He never left.

Jag är helt utmattad efter en VM-final i cricket som England vann, trots att det blev “oavgjort”. Den började 10:15 i morse och tog just slut 19:30. Ordet “rysare” hör till kvällstidningarna, men jag har bankat bordet och sprungit runt i små cirklar hela dagen allt eftersom det här dramat utspelat sig. Helt otroligt.

Nästa vecka börjar det bli allvar igen. Agendan är satt: BJ som PM, inte minst. Jag funderar på en längre bloggpost rubricerad “Ingen återvändo” om hur vi aldrig kommer tillbaka till vad som varit. Och kanske är det lika bra det. Eller inte. Och Evert Taube. Och kanske cannabis.

Apropå den där frågan om läroverk. Konstigt hur jag nästan helt förskjutit ur minnet de där åtta månaderna jag bodde i Stockholm 1998. Att jag t.o.m. satt min fot på Östra Real. Vi hyrde en fin liten takvåning på Kåkbrinken i Gamla Stan. I bottenvåningen låg en skivaffär. Jag åt ofta lunch på Slingerbulten på Stora Nygatan, om jag jobbade hemma. Men mest satt jag på Riksarkivet, eller KB (biblioteket, alltså), eller Stadsarkivet, eller hos Säpo på Kungsholmen. För första gången upptäckte jag att arkivforskning var något jag verkligen gillade, och blev rätt bra på det till slut. Framför allt att veta när man ska sluta leta, dvs att undvika ack så intressanta sidospår och nyttja den begränsade tiden maximalt. Och det är nog inte för mycket sagt att det var en tid när jag äntligen övergav göteborgarens medfödda misstänksamhet mot Stockholm. Man upptäcker ju snart att det inte finns något att vara misstänksam mot, och om det låter lite göteborgskt elakt så må det vara. Nej, men jag kom verkligen att tycka om stan, helt oreserverat. Det är därför jag inte riktigt fattar varför det blivit ett sådant vagt minne idag.

+ En av skillanderna mellan Gbg och Sthlm på den tiden är att dessa två aldrig skulle kunnat förekomma i Gbg,

Detta publikfoto 0:34 in in i Helen Sjöholms ‘Du är min man‘ från 2010, en låt som jag av oförklarliga anledningar var helt besatt av på den tiden. Men Fabian och Habian hade aldrig överlevt en dag i Gbg, De hade blivit mörbultade. Men i Sthlm fanns dom, och gör kanske fortfarande. God help us.

Å andra sidan hade stockholmare inte behövt stå ut med Sten-Åke Cederhök, mannen som dödade göteborgshumorn helt enkelt genom att existera.

En av mina läsare har problem med att kommentera på Pressylta. Jag har kollat alla mina inställningar och ser inte att jag oavsiktligt spärrat någon eller något. Har någon annan haft problem? Vilket i och för sig är en dum fråga att be om svar på om man inte kan kommentera… Men maila då min (tillfälliga) skräpadress gaisarn(kringla)yahoo.com.

Till er som kan Stockholm och Stockholmshistoria. Detta ett litet tankeexperiment som kanske kan bli en romanidé som kanske kan bli… en novell. Eller en roman.

Det är 1935. En femton-sextonårig ung man från Göteborg, så överklass det går att bli (utan att därför vara adlig) har disciplinproblem och skickas till Stockholm för vidare uppfostran under övervakning av hans morbror. De har redan valt det läroverk han ska gå på i Stockholm. Vilket läroverk skulle en överklassfamilj då sannolikt valt åt honom?

Jag vet alltså ingenting om “statusskolor” i Stockholm, då eller nu. Norra Latin? Helst inte något alltför exklusivt/privat, snarare ett allmänt läroverk där överklasspojkar kunde umgås med folk från andra samhällsklasser. Alla tips mottages med taxamet, sen kan jag själv forska vidare om skolans historia osv.