Petimätern i mig har lagt märke till, särskilt på sistone, att det blivit en ovana i svensk press att sätta imperativ efter imperativ i oregelbundna verb, i stället för infinitiv. Tidningen Expo har ett “föreläsningspaket” för gymnasielever som heter “Våga ifrågasätt!” Samma här, i Nina Jansdotters 5:e karriärtips… Googla på “våga besök” och ett halvdussin nyliga exempel dyker upp från tidningsartiklar och annat. “Sluta vara så försiktig och våga ös på med färg!” uppmanar Veckorevyn.

Vad är det som pågår? Man blir väl antagligen bara “smittad” av att regelbundna verb är likadana i imp och inf, som i “Våga granska Israel!” (AB-kulturen nyligen) och den tacksamma “dubbla emfas” som därav följer. Nu är min inställing till grammatiska förändringar så Lasse Faire den kan bli (och grammatiska skiftningar över tid handlar ju nästan alltid om att göra saker och ting kortare, som här). Jag tycker bara det låter så vajsing: dåligt snickeri, vingligt, fallfärdigt.

…har jag nu sett på SVT Play. Även om man kände till historien förut, så, ja, phew…

Jag menar, för att göra Ebbe och hans karriär till fiktion så skulle det krävt den Budd Schulberg som skapade Sammy Glick, i kombination med den Nikolaj Gogol som skapade revisor Chlestakov, kryddat kanske med en Bertolt Brecht på sitt allra mest cyniska humör.

Men precis som med Revisorn så hamnar ju fokus i minst lika hög grad på den politiska miljö i vilken han kunde agera som han gjorde. Ebbe hade förvisso dom underliga egenskaper man pratar om i filmen – och det finns massor av historier om hans uppväxttid i Göteborg – men dom egenskaperna kunde ju bara komma till effektivt uttryck i ett socialt sammanhang som så till denna milda grad präglades av nonchalans, självtillräcklighet och militant klåparanda.

Att exempelvis människor som Sune Sandström och Nils-Erik Åhmansson kunde nå så pass hisnande positioner i polisväsendet är, bara det, en fruktansvärd dom över den generation politiker och ämbetsmän – och journalister! – på vars ansvar det föll att reda ut sanningen om Palmemordet. Skratta eller gråta? Det kan man sannerligen fråga sig.

[PS lite senare:][för den som är intresserad av sånt här…] Gå tillbaka och titta på (skrålla ner) min brevväxling med Anders Ferm, som förstås förekommer i Ebbefilmen (Ferm alltså, inte brevväxlingen…). När jag i mitt svar citerar John Edwards (som sedan försvann spårlöst, en mycket mystisk historia) om det där med att Palme “was negotiating peace in the morning and selling arms in the afternoon” så kommer det från en Yorkshire Television-dokumentär från just 1988 som hette “The Bofors Affair“. Dokumentärens producent Peter Moore berättade för mig att Ebbe dök upp, med livvakt och “hamburgare i innerfickan”, på deras kontor och begärde att FÅ VETA ALLT…! Peter och dom andra började förstås bara gapflabba, och Ebbe försvann, svans mellan ben. Detta var alltså nivån, detta var alltså djupet på Ebbes efterforskningar i London, som Leijon skrivit sitt ödesdigra brev för: att fråga teveproducenter vad dom visste… Unbelievable. Unbefuckinglievable.

Ingen är mindre förvånad än jag, men min profetia för februari 2010 ser ut att mycket väl kunna bli verklighet. Resumé rapporterar nu att DN rivit upp alla stringerkontrakten sen nyår, vilket bland andra påverkar sådana kvalificerade skribenter som Nathan Sachar och Lennart Pehrson. Dom har “i stället erbjudits att sälja enskilda frilansartiklar till tidningen”.

Kontraproduktivt? Jag skulle nog sagt det. Hur generöst man än räknar så ser inte jag att de fyra stringerkontrakt som omnämns kan kosta lika mycket som de immateriella förlusterna, i sämre frekvens och kontinuitet i bevakningen, i arbetsmoralen på och utanför redaktionerna, i prestigeförlusten gentemot läsare och annonsörer, och så vidare.

Uttrycket “cutting off your nose to spite your face” passar kanske inte hundraprocentigt in här, men visst handlar det om ett slags self-harm, vansinnig och tragisk på samma gång.

Fotnot/fredag: Idag kommer det fram att det kostade DN 15,000 i månaden per stringer, en årslön alltså på 180,000 för fyra stycken: man har med andra ord gjort en totalbesparing 720,000 SEK. Står det verkligen så illa till på DN att inte-ens-en-trekvarts-mille om året gör en sån väsentlig skillnad…? (Perspektivförskjutning: Guardian förlorar 1,1m SEK – om dan…)

Chamberlains flygbiljett till München går på auktion.

[Källa: Daily Mail]

En gloriös kväll i Göteborg i slutet av sextiotalet hade man att välja på (1) Chicago Transit Authority på Cue Club eller (2) Rahsaan Roland Kirk på Konserthuset.

Den som behöver gissa vilket jag valde är inte värdig att läsa Pressylta. Men den kvällen hade Rahsaan en trummis som var urdålig, så dålig att maestro fick gå bak och slå honom i huvet många gånger. Det är det enda sättet man får trummisar att fatta nåt, slå dom i huvet, bånk bånk. Det pågick hela konserten, och la en viss sordin på det hela. Men ändå, fantastiskt. En av de konserter som förändrade mitt liv lite grand. Men jag kände för trummisen, stackarn.

Nästa “Hemliga nätter” handlar om Palle Smörfält, också han på Konserthuset.

Länken.

Alan Bennett skriver i sina årliga dagboksutdrag i LRB (ej på nätet): “Jag berättade för John Bird historien om hur Dudley Moore och jag fick syn på Stravinsky och hans hustru Vera på Hotell Pierre i New York 1963, och hur namnet Vera alltid för mig gjorde Stravinsky till lite mer av en vanlig människa. ‘Inte så mycket som Stockhausen,’ sa John. ‘Hans fru hette Doris’.”

…men nog har dom några rätt dräpande argument att komma med:

Sverigedemokraterna var tidigare det enda partiet i Göteborgs kommunfullmäktige som ansåg att Göteborg är en svensk stad. Nu har andra partier gett oss rätt.

Hembygden är liksom fäderneslandet vår hemvist på jorden.

Ett folk utan historia är ett folk utan framtid.

Ovanstående hämtat från SD:s Göteborgsavdelning, som jag anade skulle producera i alla fall ett par pärlor. Jag har alltså valsat runt en stund på Sverigedemokraternas webbplatser, mest för att det är valår – både här och där – och för att jag i samband med BNP på BBC insåg att jag inte vet särskilt mycket om SD.

Och jag vet fortfarande inte särskilt mycket om dom. Jag valde de tre citaten ovan för att dom representerar mitt huvudsakliga intryck av att det här ett parti huvudsakligen grundat på goddag-yxskaft och skenande tautologier. Jag tvivlar inte på att dom utgör ett hot mot diverse demokratiska anständigheter, men det måste vara jävelusiskt svårt att gå i argumentation mot dom när dom är så blaha och soppiga.

Vem av er kan förneka att hembygden är en bygd man kan kalla hemma, eller att ett folk utan historia – det finns ju så många att välja på – är ett folk utan framtid? Case closed, liksom.

Med BNP är det lite annorlunda, för dom skiter rätt mycket i om man ser skinheadsbootsen under pressvecken, dom är för svettiga och flippade för att nånsin kunna nå upp till sina ambitioner att bli demokratiskt respektabla. Men SD verkar ha kommit en bra bit på väg. “Trygghet och tradition” är en jävligt smart tagline, inte minst avsedd – antar jag – som kräkmedel för mainstreamopinionen, mig själv inkluderat.

Nu spenderade jag inte mer än nån halvtimma i deras sällskap, men jag undrar om det inte är ett misstag i att ignorera dem som “fullvärdig” kontrahent i en valrörelse, med allt vad det innebär att “ta debatten”? Hur svårt är det att skjuta deras argumentation i sank med statistik och syntax? You tell me.

Länken finns här. Den som kan placera upphovsmänniskan bakom citatet i rubriken vinner… min genuina uppskattning. Skriv in rätta svaret i kommentaren.

[Och försök inte med Google, det funkar inte, ha ha ha!]

Isobel skriver en utmärkt artikel i Expressen om polismakten och våldsmonopolet, och en massa kissnödiga nollor på hennes blogg anser sig värdiga att svara. Det är dom inte. Hade jag varit Isobel hade jag aldrig haft en kommentarsfunktion. The riff-raff you get…! Oi vay…!

Hur som haver, det är inte omöjligt att frågan kräver lite brittisk belysning. Man måste alltid skilja på “officers and grunts”, i polisen som i försvaret. De förra är detektiverna, poliserna som har huvud längst upp, inte bara ett dasslock med inritat fejs. Detektiverna är vänner av ordning, snutar som vet vad som gäller, som vet vad saker är värda, inte bara vad dom kostar.

De senare är ordningspoliserna: i brittiskt sammanhang dom som mördade Blair Peach som Special Patrol Group (SPG) och dom som mördade Ian Tomlinson som Territorial Support Group (TSG). Samma skit, samma bäng. Dom är shit-for-brains på baslön, som man håller inlåsta i en lada från fyra på morgonen medan man spelar Led Zep på elva och indoktrinerar dom om kommunisthotet. Sen släpper man ut dom på gatorna, hälften civilklädda, så att alla rättegångar blir svårare att genomföra med videobevis.

Det är ordningspolisen man måste fokusera på, för det är där våldsmonopolet är som mest brutalt just nu, och där våra friheter – of assembly, of expression, of movement, of protest – är som mest under hot. En av lösningarna måste vara att polisen måste omorgniseras internt – och externt: varför inte folkvalda polischefer som i staterna? Men framför allt: lär dom veta hut.