George Monbiot har just lanserat arrestblair.org inför fredagens förhör med Chilcotutredningen. Jag har redan langat in mina hundra pundare. Ni i Sverige har ingen direkt anledning att göra det, men tänk på oss som försakar åtta flaskor hyggligt vin för att få se den djäveln bakom skranket.

Vi avbryter, tillfälligt, de svårtunga ämnena för att hylla ännu en död gitarrist… Den lysande Jack Rose, död vid den kriminellt låga åldern av 38, var en sann “arvtagare” i den meningen att han kunde traditionen utan och innan, från Robert Johnson och framåt, och förde den vidare med fint avvägd eklekticism och cementerad magkänsla [fotnot: fan, det där var bra: inte undra på att jag brukade skriva i tidningarna…]. Hur som haver, här är han med klassikern Nobody’s Fault But Mine.

Sorry, men ett sent tillägg. Här är han med Kensington Blues. Fingerpicks på 12-strängat, det är inte potatismos det. Det är pommes med majonnäs.

Allt sedan jag skrev om Palmemordet, från sådär 1988 till sådär 1995, och i slutet av den perioden började stirra ner i avgrunden, har jag – rätt framgångsrikt, tror jag – vant mig av med konspiratoriskt tänkande. Men ibland gör Staten och Kapitalet det inte lätt för en att undvika bli återbrukare. Ni minns Irakkriget? David Kellys självmord? Check this, från Sunday Mirror idag: “David Kelly post mortem to be kept secret for 70 years as doctors accuse Lord Hutton of concealing vital information“. Kontentan av Huttons beslut: alla behöriga måste vara döda innan informationen får komma ut.

Jan Myrdal är på tapeten. Oops, I feel a footnote coming on…

[Fotnot 1: Wow! Tänk er en Jan Myrdal-tapet… Hans stiliserade nuna i olika åldrar, politiska paroller på handskriven khmer… 29:90 per rulle, exklusive moms och frakt]

Jag postade bland annat, med benäget tillstånd, Observerjournalisten Andrew Anthonys högintressanta text om européerna som besökte Demokratiska Kampuchea, främst då Myrdal (läs gärna också föregående dags post). Likadant har Bodil Zalesky på Under pausträdet uppmärksammat intervjun Myrdal gav till Proletären i mitten av december, om DDR och Berlinmuren, en intervju som skulle/borde varit briljant satir om inte Myrdals selektivt belästa lögnaktighet låtit så DNA-grundligt genuin.

[Fotnot 2: Jag har många andra gånger liknat Myrdal vid Ezra Pound: båda har förmågan att ställa hundraprocentiga nonsensfrågor och sedan komma undan med den intellektuella hedern i behåll, typ när Pound säger saker som att: “Jag förstår inte att Andra världskriget kunde hända… Jag skrev ju om mina samtal med Yeats om dessa frågor redan 1912!” Myrdal kör en liknande variant i Proletärenintervjun: “Jag kunde förklarat Berlinmuren totalt! Men det var surpupporna i SKP som hindrade mig!”]

Det finns ett oerhört viktigt leitmotif i det psykodrama som är Jan Myrdal, och det handlar om ensamheten. Ragnar Strömberg skrev för många år sen en Myrdalprofil i G-P och såg honom i skolåldern:  “en tjock kille med glasögon, som aldrig fick vara med och kicka boll och som nu gastar om dödsstraff […]”. Det är, enligt min mening, ett av Ragnars många bada-bing-ögonblick. Det är så politiskt korrekt det vill bli.

Håll sedan också i minnet vad som är huvudtemat i Myrdals Barndomsböcker: att han blev övergiven av föräldrar som hade viktigare ting att utföra än att kicka boll med den glasögonprydde tjockisen. OK? Your are now ready for the truth.

Läs Andrew Anthonys spikade text igen (första länken ovan). Titta en gång till på vad den fascinerande Youk Chhan har att säga om de röda khmererna. Youk är numera chef för dokumentationscentret om de röda khmerernas folkmord i Pnomh Penh, och han har bl.a. läst protokollet över den notoriske bödeln Duchs förhör med sin svåger: “Allt [Duch] ville ha reda på handlade om hans flickvänner innan han träffade [Duchs] syster. Han var fixerad av [svågerns] sexualhistoria. Svågern var lite överdrivet stilig och smart, det var därför [Duch] lät döda honom. För att ge tillbaka för att han var populär.” Och så kommer Andrew Anthonys sammanfattning:

För Youk var Khmer Rouge på många sätt de impopuläras hämnd, de uteslutnas terror.

OK, jag är med på att det är ett jävligt vanskligt företag att amatörpsykologisera kambodjansk terror och svensk lögnaktighet, men jag insisterar på att tillfälligheten här är något lite mer än en tillfällighet. Om resonemanget har nån validitet så handlar det trots allt om gamla välkända mekanismer. Att tillhöra genom att vara ensam. Att vara möjlig genom att göra sig omöjlig. Oppositionens konvenans. Att älska så mycket att man slipper uppleva kärlek.

…vore en idiot om hon inte gick och såge Evert Lundquistutställningen på Moderna. Det hade jag gjort, om jag vore er, i Stockholm, tills april. Men det är jag nog inte, lika lite som jag inte är det i Madrid den femte februari, klockan nio. Eller ens hit, i morse vid halvsjutiden. Ni ser vad jag har att kämpa mot.

Jag fick just en inbjudan att komma till Fundación Juan March i Madrid (mera här) den 5 februari klockan nio på kvällen… För att dricka öl. Eller nåt. Men inte ens jag går på den lätte. Det är en fälla. Det är Virginia Woolf-Sällskapets årsmöte förtäckt till MC-klubb. Under tiden skrattar vi tidlöst. Se bilden.

Anthony Rota, “påven” bland antikvariska bokhandlare i London, har också han gått och dött. Han var son till Bertram, grundaren av den berömda bokhandeln på Long Acre. Bertram var den som, i princip på egen hand, startade “Modern Firsts”-industrin på 1920-talet. Dessförinnan hade ju handlandet med böcker i mycket fokuserat på incunabula, och vissa ämnekategorier som kyrkohistoria och reseskildringar. Anthony förde arvet vidare med stor skicklighet, det måste man tillstå: ville man veta hur trenderna rätade ut sig och hur prisnivåerna låg så gick man till Bertram Rota och fick sig en pratstund. Jag tror förresten Bo Cavefors skaffade en del av sin legendariska Ezra Pound-samling här. Dessutom producerar dom underbara kataloger (se webben).

Jag har själv både sålt och köpt Wyndham Lewis till och av dom, särskilt på den tiden när de flesta förstaupplagorna låg på helt och hållet överkomliga priser, vanligtvis mellan 10 ch 20 pundare. Som jag skrivit nånstans tidigare, dessa låga priser var något som brukade reta gallfeber på den mer rättshaveristiska falangen bland Lewis beundrare (dom hade som regel havererade akademiska karriärer bakom sig, och hatade Virginia Woolf mer än dom hatade någon annan levande eller död författare). Dom brukade alltså komma in på Bertram Rota och rota omkring lite grand i glasskåpen, för att förr eller senare brista ut i ett vredgat: “Femton pund för ‘The Childermass’! Det är ju skandal! Och titta här: ‘To the Lighthouse’ kostar det fyrdubbla!”.

Det är i skrivande stund 5 år, 2 månader, 3 dagar, 6 timmar, 44 minuter och 13 sekunder sedan jag skrev min första post på Pressylta (som för övrigt var jävligt bra, den handlade om “Pärlor från Göteborgs-Posten”: läs den här, skrålla ner till början) (Jag var permalänklös på den tiden…)

Det har alltså blivit hög tid att jag släpper loss en annan sida av min personlighet, något jag (nästan) hållit hemligt under alla dessa år. En Carl-Ivar? O nej… En Åsa Beckman? Icke för Nicke… En Pär Ericsson? Fuck off, you evil person…

Nej, det är att jag tillhör en kult.

Kulten av The Firesign Theatre, en San Francisco-baserad radioteatergrupp med korrekta ambitioner och no bad luggage whatsoever. Eller ja, “San Francisco”…: dom bor allihopa nu i åldershippiekolonin på Whidbey Island, WA, där dom försöker tjäna en brödskalk på att sälja hasch till presidenten, and good luck to them.

Jag ska inte ens försöka förklara TFT, annat än att säga att dom gör liveshower, radioprogram och skivor. Jag skrev om dom den 4 oktober 2005 på analog-Pressylta:

En västkustamerikansk radiokomedigrupp bildad på 60-talet, som fortfarande är igång. Suveränt material, snabbt, intelligent, politisk, flippat, allt på en gång. Väl värt att ta sig en titt på. Det mesta av deras material har förstås getts ut på platta, särskilt klassikerna från 70-talet, “How Can You Be in Two Places At Once When You’re Not Anywhere At All”,  “I Think We’re All Bozos On This Bus”, osv. Så följde lite grand av en mellanperiod under 80-talet. Men på 90-talet fick dom tillbaka formen, framför allt i trilogin “The Bride of Firesign”, “Give Me Immortality Or Give Me Death” och “Boom Dot Bust”.

Resten får ni upptäcka själva. Jag vill bara ge er tre smakprov på nåt av den mest intelligenta, skarpaste satir som nånsin kommit från vårt välsignade USA. Allt är Spotifylänkar: kick back, ta några minuter och bli övervälmad.

Den första heter “The Firesign Theatre – Temporarily Humboldt County” (transcript här) och är Amerikas historia på 9 minuter 13 sekunder, från albumet “Waiting for the Electrician or Someone Like Him” (1968).

Den andra är en helt underbar fortsättning och uppdatering kallad The Firesign Theatre – The Lonesome American Choo-Choo Don’ Wan’ Stop Here Any Mo’ (transcript ej tillgängligt) från “How Can You Be In Two Places…” (1969).

Med mitt tredje urval bryter vi den amerikanskhistoriska trenden och köper den helt fenomenela sjung-med-nu-alla The Firesign Theatre – Communist Love Song (transcript ej tillgängligt) från “Shoes for Industry!” (1999).

Ed Thigpen har gått och dött. Nåt smoothare har det aldrig funnits bakom trummorna. Här med OP-trion och Clark Terry.

Apropå Haiti och en del religiösa reaktioner. Den här posten skrev jag på Pressylta 28 december 2004 (kolla arkivet om ni inte tror mig):

Det är alltid uppmuntrande att få syn på ett par intellektuella lerfötter inunder kolosserna. Den (annars) utmärkte Martin Kettle skriver i dagens Guardian om en gammal vältuggad nonsensfråga: hur förklarar religiösa människor jordbävningar? (Nonsens, därför att Kettle vägrar förklara varför det skulle åligga just religiösa människor, såväl som seismologer, att förklara jordbävningar. Varför inte frimärkssamlare? Eller skorstensfejare? Eller kulturskribenter?). Kettle skriver bland annat om ett samtal han hade för några år sedan med den (annars) legendariske Hugo Young:

“A few days after the 9/11 attacks on New York, I had dinner with the Guardian’s late columnist Hugo Young. We were still so close to the event itself that only one topic of conversation was possible. At one stage I asked Hugo how his Catholicism allowed him to explain such a terrible act. I’m afraid that’s an easy one, he replied.

We are all fallen beings, Hugo declared, and our life in this world is a vale of tears. So some human beings will always kill one another. The attack on New York should therefore be seen not as an act of God, but as an act of fallen humanity. Then he paused, and added: “But I admit I have much more difficulty with earthquakes.”

Oh, 9/11’s an “easy one”, is it…? Well, bully for you… Nej, låt oss passera i tystnad det skenfagra svamlet om ‘fallen humanity’ och i stället titta på det där sista Young säger: “…I have much more difficulty with earthquakes.”

“Svårigheter”, minsann…! Alltså, ta och läs om det ett par gånger för att riktigt fatta, riktigt absorbera den monstruösa fåfängan i trons väsen, detta narcissistiska svarta hål som gång på gång får de religiösa att börja plottra med sin tro vid sådana här tillfällen, som kvittrande bårlärkor vid katastrofernas rand. Det har ofta sagts att det ligger en djup och förfärande och inhuman oansvarighet i religionens väsen. Och vid få tillfällen blir den tydligare att se än när tusentals
människor dör i kataklysmer som per definition saknar mening. Det är, mycket riktigt, inget annat än en intellektuell obscenitet. Om de haft ett uns av humanitet i sig skulle de förintas av skamkänslor.

Tack för ordet.