Fast jag hade nog valt “golf” för “nej”… Det är inte världens mest originella sak att säga, men detta att man nu kan kommunicera med människor i vegetativt tillstånd är ju helt enastående. Inte bara för att det är ännu ett steg på den långa resan mot en helare förståelse av det mänskliga medvetandet, utan för att det håller dödsänglarna från eutanasibrigaden ännu lite längre bort från lasarettens bäddar. -“Vill du att vi ska ta livet av dig, farmor Anka? Hemma eller tennis?”

“Palmemordet kommer inte att preskriberas nästa år. Det blir en av följderna sedan riksdagen har beslutat att avskaffa preskriptionstiden för mycket allvarliga, ouppklarade brott” skriver DN/TT.

Jag råkar veta att det finns folk som var villiga att snacka fr.o.m. den 1 mars 2011, men som sedan i onsdags naturligtvis dragit örona åt sig. Surprised? I’m not.

Och titta på detta (från DN): “I fortsättningen ska uppgifter som har att göra med utredningar om de allvarliga brotten vara kvar i registret för spår upp till 70 år, jämfört med 30 år i dag.”

Frågetävling: Var har vi nyligen hört talas om 70 års preskribering? Läs här min post från 24 januari. Weird, eh?

Palmemordet? Resten är tystnad. Läs en tidigare post om detta här.

Ibland var sextiotalsvänstern helt enkelt för blygsam i sin politiska paranoia. En ny bok vet att berätta att det numera är fritt fram för CIA-agenter att extraknäcka åt Wall Streetbolag (läs mer i The G). Jag har en tid haft den bestämda känslan av att världen efter 1989-90 karaktäriseras av vad man kan kalla De Skandalösa Klichéernas Förverkligande. Ni kommer kanske ihåg en gammal post jag skrev om hur bröderna Dulles personligen skodde sig på USA:s imperialistiska äventyr i Centralamerika. Vadnäst? Att maffian tvättat pengar åt Vatikanen? Hmmpfff…

…är när man producerar utsökt finlir på lördag och blir överkörd av en ångvält på söndag. I den åldern jag befinner mig i är man alltid på nåt sätt Arséne Wenger: huvudet djupt begravt i händerna. Vad jag vill säga med detta, till mina yngre läsare särskilt, är: tänk på din pension. Betala avgifterna. Planera din pension. Förlita dig inte på ett duktigt ungt lag. Planera ålderdomen. Men framför allt, vet detta, med dubbelkänsla: du är inte lika skit som Chelsea.

Jag vill inte bli slentriankritiker av AB:s kultursida, det är ett jobb som är alldeles för lätt, hellre då koppargruvarbetare i Bolivia, på svältlön, utan frukost, med svidande piskrapp. Men Eva-Hejsan-Tjosan Hulthéns artikel om “mattebluffen” är ett satiriskt genidrag som sätter Expressens Björn Wiman i en ytterligt svår situation. Hur kontra? Nils Schwartz om Jimi Hendrix? Björn von Kleen om Sibyllakorven? Anders Ehnmark om… nånting? We live in interesting times, curses…

Jag har i det längsta dragit mig för att skriva om Tony Blairs framträdande inför Chilcotutredningen i fredags (utredningens startsida här; förhöret med Blair här), därför att dom lät honom komma undan så lätt. Någonting mellan ursinne och uppgivenhet präglar de flestas reaktion, både i media och mer allmänt. Det underliga är att ledamöterna i utredningen, särskilt diplomaten Sir Roderic Lyne, tidigare visat prov på en viss analytisk skärpa i frågeställningarna: de sex timmarna i onsdags med Lord Goldsmith, JK vid tiden för kriget, var faktiskt mer givande, dvs. mer avslöjande,  än många hade väntat sig.

Men inför Blair visade dom “all den inkvisitoriska skärpan hos ett månadsgammalt salladsblad”, som nån skrev idag. Det lätt krasande ljudet man hörde hela dan var journalister och advokater som rev sig i håret inför intervjutekniker som helt enkelt var under all kritik. Det var frågor som liksom bara akademiker kan ställa: fem-sex meningar långa, med fem-sex skilda underfrågor, som tillåter Blair att bara besvara den sista. Dom lät honom besvara en fråga om “the dodgy dossier” med att tala om hur allvarligt han tog hotet från Iran. Uppföljningsfrågor verkade dom överhuvud inte ha hört talas om. Bedrövligt.

Bland det läsvärda finns Simon Jenkins i Guardian igår, samt Andrew Rawnsley i Observer idag. Teckningen ovan är Chris Riddells i Obsan idag.

Det har pågått serverbyte under dagen och det kan hända att en del av er inte tyckt Pressylta har varit lika rolig som vanligt. Detta är alltså teknikens fel. Jag har också, efter särdele(s) grymma samvetskval, tagit bort Malte från bloggrullen. I yield to no one, som det heter, i min beundran för Maltes litterära blogginsats under åren när det var “neither popular nor profitable” (© Myles na gCopaleen). Men nu har ju Errata, som ett offer för omständigheternas klibbiga omfamning, reducerats till en högst sporadisk uppdateringssida om hans Expressentexter, och det orkar ingen läsa, i alla fall inte jag. Den dagen något nytt sker återbördas givetvis Errata till vad jag gärna vill tänka på som The Family.

Några dagar senare: Malte har varit vänlig nog att kommentera, och varje bloggigt livstecken från honom är värt att omhulda. Han lovar ingenting om framtiden. Det är bra. Pressylta håller korpgluggarna öppna.

Om det fanns en gud. Om det fanns en petrusport. Om det fanns en fråga som löd, -“Så vad har du åstadkommit med ditt liv?”. Om sådana var fallen, så önskar jag att jag kunde svara, -“Jag kan spela ‘I’m So Lonesome I Could Cry’ på mountain dulcimer”. Och St. Peter hade sagt, “Välkommen in! Kan du nåt av Elvis…?”

…och jag hade sagt, -“Nä, men jag kan början på ‘Satisfaction’…”

Vi fortsätter på det inslagna spåret. Jag postade redan på analog-Pressylta (den 17 november 2005) fyra stycken “språkmysterier” varav jag till dags dato bara fått svar på ett. Med det annalkande femårsjubiléet (annalkande i november, alltså, men ändå…) tänkte jag presentera de tre olösta mysterierna igen, med den förhoppningen att min idag geometriskt expanderade läsekrets (63 jämfört med 48) kanske kan komma upp med några svar. Here goes:

1) I uttryck som “han kom springandes”, “hon kom dragandes med” – var i herrans namn kommer s:et i springandes/dragandes ifrån?

2) På spanska, varför heter Algeriet “Argelia” och inte “Algeria”, när dom ändå har så många arabiskhärledda ord som börjar på al-? (Är det språkhistoriens enda exempel på dyslexika?)

3) (a) “Han var inte bara en duktig pizzabagare, han var också…”; (b) “Han inte bara var en duktig pizzabagare, han var också…” Varför tycks ordföljd (b) ha blivit norm på svenska? Det låter ju helt vajsing.

Vad gäller fråga 1 började jag så småningom spåna om att det kanske rörde sig om ett genitiv-s, och la till följande update:

Undrar om jag ändå inte hittat en ledtråd i det där med genitiv-s. Det handlar ju om gerundium [fel av mig, det är förstås presens particip, som en kommentar just påpekat, men det följande gäller ju ändå], som i en enkel handvändning kan bli verbalsubstantiv: “ett förfärligt springande”, “ett oändligt dragande”. Och på substantiv kan man, som brukligt är, sätta genitiv-s. Men hur det ena då hänger ihop med det andra, det är tills vidare en annan femma. Om inte nån grammatiker bland Pressyltas läsare vet bättre.

Kan det va nåt? Ser fram emot kommentarer.

Jag trodde jag kunde engelska någorlunda, men vad i hela friden betyder “Up your face”…? [Källa: Expressen] “In your face” vet jag vad det är, alltså någon eller något – en person, en attityd – som är närgånget och insisterande. “Off your face” är ju drätpackad och/eller dunderstenad (synonymt med “Off your tits”). “On your face” ramlar man så klart när man ramlar huvustupa. “Over your face” hänger burkan, på en del muslimska kvinnor. “Into your face” landar, om du inte hinner parera den, rallarsvingen. “On either side of your face” sitter förstås öronen. Men “Up your face”…? Att det har med Facebook att göra ser jag inte som nån direkt ledtråd heller. Nån som vet?

[PS lite senare] Eller dom kanske menar “Up your nose“… dit doften av irriterande människor stiger. Jag tror i alla fall inte dom menar “Up your jacksy” (alt. “Up your ‘arris“), det vore ju lite väl oretentivt. Av ungefär samma anledning får man nog förkasta tanken på “Up your ziggy with a wa-wa brush“, eller hur…? Nej, jag står faktiskt lika villrådig som förut.