Bara en snabb notering om Alexander McQueens självmord. Ena hälften av den brittiska pressen langar upp det som “bara en vecka efter hans älskade mamma dog” och andra hälften som “bara några dar före Parisshowen“.
Känsla/förnuft. Gråt/affärer. Vi lever i en råbarkad tid.
Ni kommer ihåg månbågen i Yorkshire? Här är en från Hawaii [källa: Daily Mail]. Vi har också tidigare studerat dimbågar, bl.a. hos Turner. Det blir läxförhör på allt detta på fredag efter lunch.
Vår vän Andres Lokko recenserar Sades nya album ‘Soldier of Love’, och noterar att hon “har råd att ta ett decennium på sig att spela in de tio sånger som utgör ett album”. Ville man vara elak kunde man sagt att det förmodligen tar henne såpass tid att träffa rätt tonläge genom tio låtar.
Sade har ju inget vibrato, och har man inte vibrato så måste man sjunga klockrent, bokstavligen, och det har Sade svårt med. Det är en öppen hemlighet i musikerkretsar att det tar henne evigheter att “lägga ner ett spår” (som vi proffs säger). Det är därför hon så sällan turnerar, och därför hon för det mesta använder sig av samma musiker: de har vanan inne, och har utvecklat strategier för att deala med det.
Därmed inte sagt att det inte “blir bra när det blir färdigt,” som min pappa brukade säga. Det är väl inte en musik jag personligen skulle valt ut som livsavgörande, men det finns ju en slags sval magi över det när det funkar.
Geoffrey Wheatcroft, en klok man, skriver ännu en dödsruna över socialismen i The G. idag. Detta mot tre bakgrunder: det tyska valet, New Left Reviews 50-årsjubileum, och den senaste sociala attitydundersökningen, som bl.a. visade för första gången att det bara är en minoritet labourröstare som tror på löneutjämning som ett grundläggande rättvisekrav.
Jag läste Wheatcrofts artikel efter hemkomsten från en fika med en framstående amerikansk statsvetare och pollster som står Obamaadministationen nära. Vi pratade bl.a. om den nya Tea Party-rörelsen, vars betydelse han absolut inte ville underskatta: “Men det är fortfarande en tom duk. Man kan i princip måla in precis vad man vill i Tea Party-programmet, till och med en del vänsterpositioner…”.
Rörelsen är dessutom, berättade han, uttryck för ett centralt begrepp i amerikansk politik: “torch and pitchfork crowds”, alltså den agrara mobben som med facklor och högafflar ska skipa rättvisa i kommunhuset i stan. Sarah Palin är alltså vad vi har kvar av protestpolitik.
“Den enda utgångspunkten för en realistisk vänsterrörelse idag är att klart konstatera [socialismens] historiska nederlag,” skrev Perry Anderson i NLR – för tio år sen. Inte ens på den här sidan av den ekonomiska krisen har hans ord blivit mindre sanna.
Som ni vet har jag alltid undvikit att publicera foton på mig själv när jag är äldre än – fffssshhh – tjugo…(se upp till höger). Men Harry Sewell (hemsida här) har gjort en sån jävla fin grej på sin serie från Broadway Market att jag inte kan låta bli att posta den.
Så här ser jag ut: arg, men rolig. Kommentarerna på flickr vill jag inte ens kommentera.
[PS: Det här är alltså nästan exakt ett år sen. Jag är mycket snyggare idag.]
Höjdpunkter: “Åby” Ericssons egen komp’sition ‘Vi är svenska fotbollsgrabbar’ (det enda som inte är tautologiskt i den titeln är ju “-grabbar”… En del kanske trodde dom var tjejer) samt bluesmunspelet i ‘Bättre och bättre dag för dag’.
Och kom inte och säg att jag inte skämmer bort er med YouTubeklipp. Men det här blir nog den sista trion av ‘Musikaliska mardrömmar’. Enough is enough.
Kanske.
Pernell Roberts: jag vill inte vara elak, men förtjänade han att dö…? Den här är faktiskt värd att lyssna och se på, inte minst för dom av oss som har “intellektuella” hustrur. Chansen att någon enda gång få säga, “Shut up, woman!” är en lika avlägsen dröm som det var för stackars Pernell, tack och lov.
You thought you were safe…? Ånej, den här serien slutar aldrig… Här är nästa bidrag. Lyssna till det absoluta slutet, annars gäller inte biljetten. Ingen passerar levande.
Det pratas mycket om kvalitetsjournalistik på utdöende, och undersökande d:o under allvarligt hot. Och mycket av pessimismen är ju klart befogad. Men just därför tycker jag det är läge att lyfta fram dagens mest uppmuntrande nyhet: Guardians sex år långa undersökning av BAE:s skumma vapenaffärer har slutat i seger. Även om böterna kunde blivit större och disclosure-elementet kunde varit starkare. I centrum av den här storyn står den jättelika al-Yamamahordern till Saudarabien på 1980-talet (som bl.a. gjorde Mark Thatcher rik: dealen var värd 43 miljarder pundare). Det är hisnande historia, väl värd närmare studium.
The G. kan vara monumentalt – nej, heroiskt – självbelåten. Den kan vara lika förutsägbar som en halväten Sibyllakorv i lovart. Men den är, summa summarum, en jävla bra tidning.
Nästa goda nyhet, Nordirland, ska jag skriva om på måndag. Hoppas jag.
“Berömt” må det vara, men jag hade faktiskt aldrig sett satellitfotot “Korean Electricity” förrän jag läste Hitchens senaste i Slate (“A Nation of Racist Dwarfs“). Jag känner en Apologitävling på ingång…
-“Säga vad man vill,” kommenterar Jan Myrdal, “men Nordkorea har i alla fall ingen ljuspollution. Perfekt för amatörastronomer!”
Eller: “Miljövänner i norr, miljöfiender i syd!”
Några andra förslag?
