“When the British stopped trying to be modernists their art became more honest, more real and more significant – from the 50s painters to Gilbert and George to You Know Who,” bloggar The G:s konstkritiker Jonathan Jones idag. “Our artists are better at living in this world than they are constructing utopias – and perhaps that speaks well of them, and us.”

Ni ser vad jag har att kämpa mot. Här är lite “riktig konst” (“Man in a Wheelchair” av Leon Kossoff).

(I det vita utrymmet till höger kan ni ju alltid rita nånting själva. En gubbe, till exempel. Eller ett hus, med skorsten, som ryker.)

Jag fick mitt brandgula kuvert idag. Det kanske ni också fick? Är det sånt där som alla får på samma gång? Hur som haver, jag läser i det stora pappersschoket att Premiesparfonden ska ersättas av AP7Såfa (your friend and mine) uttytt (och kursiverat) Statens årskullsförvaltningsalternativ förvaltat av Sjunde AP-fonden.

Den offentliga svenskan har en osviklig – och ganska fantastisk, ärligt talat – förmåga att skapa sammanskrivningar som låter djupt sinistra och fullkomligt obegripliga på samma gång. Det här, vill jag påstå, är en modern klassiker i genren.

Ta er gärna två minuter att skriva på ett par upprop.

Det första handlar om Amnesty Internationals skamliga behandling av Gita Sahgal, som vågade protestera mot organisationens kopplingar till Cageprisoners, en grupp f.d. fängslade jihadister som inte tagit avstånd från – och därmed förespråkar – våldshandlingar. Hitchens om det här. Uppropet finns på supportwebben för Gita Sahgal, Human Rights For All.

Det andra handlar om Simon Singh och kampanjen för reform av de engelska förtalslagarna, som vid första anblick kan tyckas ha enbart lokalt intresse – men alls icke: läs t.ex. detta… För mer bakgrund, gå till Sense About Science (varning: SAS har vissa historiska kopplingar till Living Marxism, se vidare kommentarerna), och för själva uppropet till kampanjens hemsida.

I en nydesignad Observer (mycket streck och linjer och bårder och boxar, samt stora textschok, praktiskt taget helsidor av text ibland, vilket är trevligt) kan man idag läsa en stor intervju med Eva Gabrielsson, till exempel.

Men i huvudtidningen finns också några nya rön i den plågsamt fascinerande historien om Joyces dotter, Lucia, och hennes långa väg ner in i sinnessjukdomen. Det visar sig bl.a. att hon bodde, nästan helt isolerad, på ett hospital i Northampton ända fram till sin död 1982. Beckett besökte henne där en gång på 1950-talet, man får väl hoppas att det var för att söka någon slags förlåtelse.

Jag har inte detaljerna framför mig, men det kom en bok för några år sen som en gång för alla tycktes etablera att James Joyce gjorde allt som stod i hans makt för göra Lucias liv lättare, där en del hade antytt att han varit känslokall och rent av grym. Far och dotter stod varandra mycket nära, och för dom av oss som älskar författaren var det skönt att få bekräftat att han också var en Mensch.

En “Senior Culture Columnist” ska Maria Schottenius bli, efter att ha gått av som DN:s kulturchef. Det är inte fy skam det. Närmaste jämförelse inom försvaret är väl brigadgeneral. Jag är en Senior Culture Columnist, du är en Senior Culture Columnist, han/hon/det är en notisskribent på Sala Allehanda.

Bjussar inte den engelska titeln på sånt här 25-öresraljerande? Särskilt som det är lite granna fel, och lite granna malligt, att kalla det “Culture”. “Kultur” i anglosaxiska tidningssammanhang är nästan alltid “arts” eller “the arts”, så  “Senior Arts Columnist” hade låtit mer korrekt och inte fullt så pretentiöst.

Men Wiman kan nog bli bra. Jag förutspår också att Malte Persson går över till DN förr snarare än senare. You read it here first.

PS: Ni som är kremlinologer bör förstås också notera att Wiman i sin Expressenblogg är väldigt smickrande mot Lars Linder. Accepterar man jobbet som DNkulturchef så accepterar man också la longue durée.

Västgötaklimax. Två och en trekvarts timmars väntan – och målet adjungerat till 14 juli 2010 kl. 14.00.

Målet före mig drog ut på tiden. Det var en kille i 30-årsåldern, vi hade suttit och pratat, men jag vet inte vad hans grej gällde. Kvart i fem kommer han i alla fall utrusande, storgråtande, omfamnar mig och snyftar, “They found me Not Guilty, man…!”

-“Det här börjar ju bra,” tänkte jag.

Och MC-polisen dök faktiskt upp. Och ska tydligen dyka upp i juli också. We live to fight another day. Och alla som bidrog till matteproblemets lösning igår kommer att tilldelas Pressylta Reducii förtjänstmedalj “Volvum Volare” (Å.H.) av första graden, föreställande en fallfärdig hemlängtan i lovart, mot bakgrund av ett industrilandskap i förvälld kexchoklad.

I morgon står Pressylta inför rätta, läs bakgrunden i posten Nicked! Nästan ett år efteråt har det nu kommit dithän att målet kommer upp en Magistrates Court i Barking i morgon klockan 14.00. För jag kryssade naturligtvis i rutan för “Icke skyldig” på blanketten. Det finns dock en chans att snuten inte dyker upp, och därmed avskrivs målet. Men om han gör det vill jag vara förberedd. Det handlar om 70 pundare och tre prickar på körkortet.

Det är nu inte omöjligt att snuten vill hävda att jag körde igenom två röda ljus, vi kallar dom ljus A och ljus B. Dom är på 25 meters avstånd från varandra. Intervallen mellan att ljus A slår om till rött till ljus B slår om till rött är 9.94 sekunder, låt oss kalla det 10 sekunder för enkelhetens skull. Jag skulle alltså fått bromsa ner (från c:a 40 km/tim) och köra otroligt långsamt för att kunna köra mot rött på ljus B.

Problemet är alltså: hur långsamt (uttryckt i km/tim) skulle jag få köra för att färdas exakt 25 meter på 10 sekunder?

Både jag och hustrun har gått bet, och hon är jävligt bra på matte. Posta lösning i kommentaren så snabbt ni kan, men senast fem i två GMT i morgon eftermiddag. Jag har också just gått med på ett matteforum för att se om dom kan hjälpa.

Den utmärkte Tim Parks bloggar på NYRB om “den tråkiga nya globalromanen”, som i syfte att göra det lättare för den engelske översättaren skär tillbaka på språklig subtilitet, på konstiga namn, på alltför inhemska särdrag. Jag läser inte många romaner nuförtiden, och jag har en känsla av att Parks just talat om för mig varför.

[-“Varför är Tim Parks ‘utmärkt’…?” hör jag en del av er fråga. Därför att han en gång i samma tidning sågade Salman Rushdies ‘The Ground Beneath Her Feet’ (det kostar $3 att läsa den), och specifikt Rushdies övergripande anspråk på att själva historieberättandet förlänar en moralisk – t.o.m. politisk – fördel åt historieberättaren, som om skönprosan är inbyggd i en frihetsälskande vänster-om-mittenposition, medan slavägare och militärdiktaturer bara kan sakprosa.]

Ursäkta gårdagens rätt konstiga post, osammanhängande och känslobelastad som den var. Men jag ska låta den stå kvar, androm till varnagel. Det var bara en sån chock att få syn på Billy Pop nere vid Barbican igår eftermiddag. Det tog mig goda femton sekunder att känna igen honom. Uttrycket “en skugga av sig själv” fick en fasansfull bokstavlighet. En sårig, blåmärkt, illa tilltygad skugga.

Billy Pop var en gång en alldeles utmärkt sångare och pianist, i det ena pubrockbandet efter det andra, runt Camden och West Hampstead. Det var väl därför jag kom att tänka på Tim Hardin, som Billy Pop faktiskt inte var helt olik, om än inte i graden av sångskrivargenialitet. Hur som haver, det blev inte mycket sagt mellan oss igår. Han såg ju min fasa. -“Don’t I look a treat?” sa han. Han bad mig om fem pund, och det fick han ju.

En drogpolitisk poäng till kan jag inte låta bli: något som borde vara allmänt känt, men enligt min erfarenhet inte är det.

Det är inte heroinet som gör människor till skuggor, det är skiten. Skiten dom lägger i heroinet och dom skitiga nålarna, framför allt, men dom skitiga kvartarna, och dom shit-for-brains dom delar kvartarna med, hjälper ju inte heller. Jag kände ett par amerikaner, man och hustru, som gick på heroin i näranog tjugo år och levde helt normala liv, hade normala jobb (han sociolog, hon bokredaktör), och en normal umgängeskrets.

Skillnaden var att dom hade det gott ställt, och hade råd med rena varor, steriliseringsapparater och privatkliniker. Drogpolitik är alltför ofta synonymt med klasspolitik.

Jag har haft fem stora förälskelser i mitt liv, och en av dem är jag fortfarande ihop med, tack och lov. En annan, för många decennier sedan, ska jag bara kalla M. Hon var finsk-engelsk, fantastiskt vacker, rasande intelligent. Det var kring 1976-77.

Men jag hade en rival. Och M var helt klar med detta, total transparency, hon sa bara: “Jag tycker om Tim lika mycket som jag tycker om dig, trots att han är den han är, jag kan inte hjälpa det. Jag älskar dig, jag älskar Tim. Jag vet inte vad jag ska göra”. Och i och med att Tim var den han var, så visste jag att hon talade sanning.

Tim var Tim Hardin, mannen som skrev ‘If I Were a Carpenter”, “Reason to Believe”, “Simple Song of Freedom”, ett av dom största låtskrivargenierna vi har förlorat till heroinet. Och därmed ännu ett argument varför Isobel och jag och andra har så jävla rätt om drogpolitiken: vi får inte förlora fler genier och icke-genier. Sluta moralisera, vi måste avkriminalisera beroendet.

Hur kunde jag inte sluta älska M…? En dag på våren 1979nånting gick jag alltså upp till M för att göra slut. Tim var ett 98-procentigt vrak vid den här tidpunkten, han låg på M:s soffa, flintskallig, stum, dreglande. Jag hade inget att säga. Jag tittade på M, hon på mig. Och så gick jag hem. End of story.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta. Annat än att jag stötte på en gammal kamrat idag, som har gått under, och för att än en gång försöka hamra hem poängen om att vi inte får bestraffa beroende. Dom är våra medmänniskor, och dom behöver rena sprutor, för helvete, det är väl det minsta vi kan klara av: varför är det fortfarande överhuvudtaget en debattfråga i Sverige? Vi måste vänja av dom med rent tjack och rena sprutor. Receptheroinet är det enda som funkar.

När det sedan gäller Tim Hardin ska man alltid lyssna på originalet. Simple Song of Freedom. If I Were a Carpenter. Och hans mästerverk Reason to Believe. Lyssna på Reason to Believe först.