Svärdottern hittade dessa för inte så länge sedan när hon jobbade ett skift i en charity shop – och jag undanber mig alla klipska kommentarer om att det är där de borde fått stanna kvar, tack så hemskt mycket.

Det är alltså den brittiska fanklubbens ‘Elvis Monthly’, tre av dem från 1964-65, en från 1967 och en från 1973. Redaktör för de fyra första var legendaren och eldsjälen Albert Hand, den sista Todd Slaughter, mannen som var den sista att filmas tillsammans med Elvis, på Indianapolis Airport i juni 1977, några veckor före Kungens död.

De är alla fängslande, komisk och tragikomisk läsning. I numren från mitten av sextiotalet är det genomgående temat att man ojar sig över att Elvis får så lite air time på brittisk radio och på Radio Luxemburg – detta i sur och butter jämförelse med The Beatles, framför allt. Fast problemet var ju – som man också motvilligt erkänner förvånansvärt ofta – att Beatles just då producerade högklassig musik, medan Elvis hade sin absolut lågklassigaste period vad gäller både musiken och filmerna, de förra oftast spår hämtade ur de senare, fjantmusikaler som ‘Viva Las Vegas’ och ‘Girls, Girls, Girls’.

Ett annat återkommande tema är just klagomålen på att Col Parker inte lät Elvis ta sig an “riktiga”, seriösa filmroller som skulle visat upp hans avsevärda skådespelartalanger, ett påstående som förstås aldrig heller leddes – eller kunde ledas – i bevis. Han var ju en fantastiskt träig skådis, vilket dock ibland skapade ett slags oavsiktlig Verfremdungseffekt, som i några av de tidigaste filmernas porträtt av alienerad ungdom.

Politiken, vidaste mening, ligger också som en lite skorrande grundton under alltihop. Men ibland smäller det till. Sista numret ägnas nästan helt åt en resa fanklubben gjorde det året, ‘Destination USA ’73’, under ledning av Todd Slaughter och där bl.a. Expressens Sten Berglind deltog. Det blev en lång och strapatsrik resa till Tupelo, Memphis och Graceland, Las Vegas för att se Elvis in residence på Hilton Hotel, och till sist Los Angeles. Därifrån flyger de tillbaka, trötta men nöjda, till London. Det vill säga, alla utom två:

“…as we lost Eric our courier, and Dusty, one of our passengers. They stayed on to join the Cambodian Free Fighters – if you can get ‘Elvis Monthly’ in the Far East, fellas, keep ducking those bullets and we’ll see you soon.”

“Cambodian Free Fighters” bör alltså vara en tidig föregångare till Cambodian Freedom Fighters, om jag förstått det rätt. Hur som helst, det är själva tonen av rapport-från-en-skolresa i kombination med hårdnackad antikommunism som gjorde läsningen, och den dåtida Elviskulten i sig, så märklig, i alla fall så här på avstånd. Den får en också att känna sig otroligt gammal.

Senaste dagarna har jag haft en underlig konversation med svenska myndigheter, Skatteverket närmare bestämt. Det började med att jag fick ett brev (genom brevlådan, gjort av papper) från dem, ett “föreläggande” om att deklarera mina inkomster för år 2018. -“You what?!” tänkte jag. Jag har inte deklarerat inkomster i Sverige på över fyrtio år.

Det visade sig ha att göra med SINK. När jag fick ett brev från dem i januari om detta (brevlåda, papper) visade det sig främst ha att göra med pensionsinkomster. Jag har sedan 2016 en pytteliten och därför ej beskattningsbar svensk statspension. Så jag lade brevet till handlingarna.

Den enda andra inkomsten jag haft från Sverige under 2018 var ett s.k. garantihonorar för Londonboken. Men enligt dubbelbeskattningsavtalet ska man betala skatt för sådana arvoden i landet där arbetet utförts, så det har jag redan inkluderat, och betalat skatt på, i mina brittiska räkenskaper för 2018-19.

Jag ska nu få ett slutligt beslut per brev (brevlåda, papper) som förmodligen kommer att säga att jag inte behöver deklarara nånting alls.

Men det hela utspelade sig alltså i denna underliga tid vi lever igenom, just medan den dramatiska bakgrundsmusiken till Brexit börjar nå sitt öronbedövande, brain-crashing crescendo. Det var som om det officiella Sverige påminde mig om att, “Du kan ju alltid komma hem igen. Deklarera. Gå med i en förening. Fira midsommar. Var som folk”.

Vilket understryktes av att mailkonversationerna med Skatteverket är så “officiellt intima”, om man får kalla det så. Man får epost från tjänstemän (eller snarare -kvinnor) som aldrig uppger sina efternamn, det är “Olga” och “Camilla” och “Julia”. Som om vi, “Ja vi träffades ju hemma hos Lasse Svantesson den där julhelgen, du kommer väl ihåg? Du blev så full”.

Kom hem! Här är allt jättebra! Här är allt jättevanligt: inga blonda kalufser på statsministern, inga mat- och medicinbrister för överskådlig, inget flim-flam om andra världskriget. Och så har vi Allsång på Skansen!

Det börjar kännas mer och mer, vågar jag säga “hemma”…?

Lite semester. Detta från början av 70-talet. Randy Scruggs är son till Earl Scruggs, mannen som tog 5-string banjo dit Segovia tog den nylonsträngade gitarren. Ungefär. Randy spelar den klassiska Black Mountain Rag, men lyssna framför allt på vad hans lärare har att säga, inte bara gymnastiklärarens replik i rubriken utan om franskalärarinnans förklaring av faux pas. Det är Randy Scruggs tillstånd jag alltid försökt sträva mot. Klassiskt.

Det går som bekant inte att kommentera på DN om man bor i utlandet, så jag lägger in den här i stället. Agnes Lidbeck skriver idag en fin text om en resa genom den engelska litteraturens landskap och människor och klädskåp. Men hon undrar hur en ‘Brexitlitteratur’ kommer att se ut. Jag kommenterade, förgäves, så här:

“En ‘Brexitlitteratur’ finns faktiskt redan. Jonathan Coes ‘Middle England’ (2018) och John Lanchesters ‘The Wall’ (2019) är två nyliga exempel som båda klassificerades som Brexitromaner av en praktiskt taget enig recensentkår. Kritikern Joe Kennedy skrev dessutom 2017 en intressant analys, ur vänsterperspektiv, av det då gryende fenomenet, här: https://newsocialist.org.uk/the-brexit-novel/ “

Så nu vet ni det.

Spoiler alert: Den här texten innehåller generaliseringar, en del ganska grava, men jag ska försöka flagga upp dem när de kommer.

Förr i världen brukade finnas en kritik från den kontinentala vänstern mot den brittiska fackföreningsrörelsen som gick ut på att den var alldeles för “ekonomistisk” i sin strategi. Det som alltid stod först i rummet för dem var lönehöjningar, följt på ett visst avstånd av arbetsmiljöfrågor. Men det var i princip pengar som gällde. Innebörden av den kritiken blev förstås att man i det stora hela tyckte britterna gav avkall på bredare politiska målsättningar och strategier.

Det har ibland sagts att något sådant som LKAB-strejken 1969-70 aldrig skulle kunnat utspela sig i Storbritannien, därför att den inte i första hand handlade om löner utan om arbetsvillkor i vidaste mening: de strejkande ville bli “behandlade som människor”, ett av de mest politiska krav man kan ställa.

Man kan i vissa fall se en fortsättning på den här oviljan att ägna sig åt “politik”, snarare än pengar: fackföreningarna här över har varit notoriskt dåliga på att organisera de som arbetar inom the gig economy, med underbetalda löner under nolltimmeskontrakt (särskilt städare). Det kan ha att göra med att man då behöver göra ett specifikt politiskt ställningstagande, nämligen att försvara de rättigheter som hör till de som till övervägande grad utför jobben, dvs invandrare. Och där har det brittiska facket alltid haft svårigheter.

Så övergår vi då till Boris Johnson och hans hittills virvelvindiga valkampanj (trots att han nekar planer på nyval). Hans strategi är uppenbar: att fram till slutet på oktober leda uppmärksamheten bort från no-deal Brexit och i stället mata Leave-valkretsarna i norr med en massa (wait for it…) pengar: HS2 med en ny tågförbindelse mellan Manchester och Leeds; £3.6bn i understöd till små och stora städer under George Osbornes gamla paraply “Northern Powerhouse”; 20,000 fler poliser på gator och torg; socialvården återupprustad, osv.

Delvis har det att göra med att ta vinden ur seglen för Labour, som förespråkat just sådant här. Och det är ganska smart, för Labour under Corbyn har inte den politiska (se ovan) kompetensen att dra upp botemedlet mot de dramatiska nerskärningarna sedan 2010 till en mer visionär, hoppfull och välplanerad nivå än att bara presentera det som en serie framtida vallöften, pledges, vaga, ospecifierade.

Men Johnsons strategi kan också funka, i alla fall kortsiktigt, med många av de engelska (snarare än brittiska) väljarna. Jo, undersökningarna visar alltid att det är nerskärningarna som mest bekymrar folk när de blir tillfrågade: polis, skolor, vården. Men verkligheten visar också att det handlar, inte bara om pengar till det allmänna utan också om pengar till det privata: huspriser framför allt (för historisk bakgrund, se Londonboken s86ff).

Här är då min generalgeneralisering. Den engelska (inte brittiska) väljarkåren är i slående grad ekonomistisk, fokuserad på home and castle, kalla det en saldo-borgerlighet. I motsats då till vad jag inbillar mig är väljarkårer i det övriga Europa som visserligen resonerar ur samma defensiva, ekonomistiska synpunkt, självklart, men dessutom ofta tar andra, större politiska faktorer med i spelet: framför allt en slags övergripande tanke på “nationens bästa”, för att nu uttrycka det med scare quotes. Och det finns, som bekant, inte någon engelsk nation.

Jag kan som sagt bara inbillat mig den här distinktionen mellan britter och det övriga Europa. Men jag förutspår också följande. Johnson kommer knappast att nämna Brexit under de kommande månaderna, bara fokus på hans jättelika ekonomiska insatser på hemmafronten. När så dagen kommer den 31 oktober annonserar regeringen en jättelik Hallowe’enfest över hela landet, gratis alkohol, fish & chips åt alla, den där rödhårige killen med glasögonen spelar musik hela natten, gör hela England till Magalluf, bakfylla fakbylla…

Och nästa dag, 1 november, är det nyval.

Nu ett par dagar senare börjar det gå upp för en del vad som hänt. Ta bara pressen. The Sun, Telegraph och Daily Mail liknar allt mer partipressen under Mao: de jublande massorna som tågar mot en paradisisk framtid med Boris Johnsons ansikte den sol som välvilligt skiner över dem, och som får alla oss andra att svettas hinkvis. Skribenter i The Guardian och Independent påpekar allt mer regelbundet nu att det här faktiskt utgör en högerkupp, läs t.ex. den annars så “sansade” Martin Kettle idag. Praktiskt taget varenda en av de nya (eller nygamla) regeringsmedlemmarna är talanglösa, brexitextremistiska headbangers från ett politiskt substratum som tack vare politisk indolens och absurdism nu kommit till makten. Gudarna ska veta att vi passerat många gränser sedan juni 2016, men den här är nästan den mest enastående av alla. Och kanske den mest skrämmande eftersom No Deal blir allt mer sannolik med varje uttalande, varje dementi, varje avslag som nu kommer från EU.

Det finns, som det heter, anledning att återkomma till detta.

Jag har för tillfället inget särskilt klipskt att säga om den politiska situationen. Det är för varmt, 35 grader just nu. Jag går och köper vad mat och dryck jag behöver, tar mig en svalkande öl på Clyde och slöpratar med Barry, mumsar på några pretzels, sneglar på nyheterna då och då. Men andra har förstås desto mer att säga. Metaforerna står som, ähm, spön i backen. Aditya Chakrabortty i The G i morse är som alltid spot-on. James Meek om “Faragism”, och särskilt Jacob Rees-Mogg, i dagsfärska LRB är högintressant (gratis här). Resten hittar ni nog själva, googla bara “Boris shitshow”… Men om ni envisas med att se på BJ:s tal utanför No 10, fråga er då varför hans shoppinglista kan vara så jävla lång när de suttit vid makten i nio år. Where’ve’ya been, dude?

En gång för inte så länge sedan såg jag det som mer sannolikt att världen skulle förvandlas till vaniljglass och lakrits. Att vulkanerna började spy jordgubbssylt. Att all vapenammunition i fortsättningen bara skulle bestå av pistachnötter. Att Olle Hedberg skulle återuppstå från de döda och dansa nakendans inför Karl Ove Knausgård en torsdagkväll i Vedbaek. Att månen skulle gå upp i öster och stanna där medan solen tar semester i Askim och aktar sig för att bli solbränd. Att Himalaya en vacker dag vänds upp och ned på och blir ett nytt asiatiskt innanhav fullt av makrill (fast på burk). Att Joe Hill överlevde arkebuseringen och fortsatte leva ett hemligt transliv som Greta Garbo (titta på likheterna!). Att vetenskapen skulle visa att två plus två inte är fyra utan 4.01 samt att två-och-en-halv plus två-och-en-halv är och förblir två-och-en-halv, hur man än räknar. Att alla filmer från och med Ingmar Bergman är mycket bättre baklänges, särskilt japanska filmer. Att Gud finns och att hon heter Hendrix i efternamn. Att det damm som samlar sig på överkanten av brevlådan i min ytterdörr egentligen är uttorkade svettdroppar från den första antika Olympiaden, 776 år f.Kr. Att ingenting kunde bli någonting, bara man stirrade på det tillräckligt länge. Att vaniljglassen och lakritsen, som allting består av, är utomjordingarnas sätt att tala om för oss att det går att leva tillsammans som godis…

…än att Alexander Boris de Pfeffel Johnson skulle kunna bli Storbritanniens premiärminister.