Ted Hughes ska få ett minnesmärke i Poets’ Corner i Westminster Abbey [källa: The Times]. Ingen lekamlig närvaro, alltså: Hughes aska spreds för vinden på Dartmoor, och det skulle bli för svårt att hämta tillbaka den.

Vad man tycker om detta beror ju till viss mån vad man tycker om Poets’ Corner i sig. Å ena sidan är jag inte alls övertygad om att en kyrka är lämpligaste platsen för en litterär kanon att ha etablerat sig. Å andra sidan, who gives a shit…?

Om Hughes är jag också lite å-ena-å-andra sidan. Hughes kommer ur den mindre betydande och konstnärligt blygsammare av de två huvudströmningarna i engelsk kultur under 1900-talets mitt, den pastorala. Den andra, och mer betydande, är den urbana: Auden, Eliot…

Fotnot: Det här är för övrigt två huvudströmningar som återspeglar sig i engelsk identitet i stort. Om jag får lov att citera inledningen till en DN-artikel jag skrev en gång:

Att vara engelsk är en svårgripbar, för att inte säga outgrundlig, egenskap.

Särskilt för engelsmännen själva. Ett vanligt resonemang vill till exempel peka på två huvudsakliga krafter – ibland motstridiga, ibland kompletterande – som skapat i alla fall konturerna av en nationell identitet.

Å ena sidan dras man både bildligt och bokstavligt mot landsbygden, mot det organiska och etablerade, mot de delar av historien och kulturarvet som av födsel och ohejdad vana framstår som mer eller mindre eviga storheter.

Det här är ett England som betraktar omvärlden med en känslig och omtänksam praktiskhet, som avskyr komplexitet och stora ord, som uppskattar ett gott skämt men också kan ta till karbasen när hottentotterna börjar käfta emot.

Från andra hållet dras man mot staden och det kosmopolitiska, mot fluxus och innovation. Detta är i stället ett England stöpt i liberalism och upplysningsanda, vars känsla för det praktiska och empiriska är precis lika djup, men som tillämpar den i övertygelsen att ingenting är evigt och att komplexiteten ofta är en fråga värd att besvara.

Man skulle kunna se det som ett dialektiskt spel mellan två distinkta karaktärer: mellan John Bull och Tom Paine, Winston Churchill och Charles Darwin.

Hur som haver, Hughes får – å andra sidan – ett antal bonuspoäng för att han så ofta lyckas problematisera pastoralen, ibland kanske mer för effekt än något annat (tänk: all förruttnelse, allt som är brustet i hans dikt) men ofta också i mer produktiv riktning (tänk: kretsloppets ständiga närvaro, allt som är självklart och, bokstavligen, meningslöst).

Slutsatsen är med andra ord den att jag inte har någon åsikt om detta med Ted Hughes och Poets’ Corner. Sorry.

Jag skrev för inte så länge sen att världen efter 1989-90 karaktäriseras av vad man kan kalla De Skandalösa Klichéernas Förverkligande. Nu är det Nordirlands och Colin Wallaces tur. Historien om Colin Wallace är alldeles enastående intressant, men långt för komplicerad för att sammanfattas här (Wikipediaartikeln om honom är utmärkt: koncis, heltäckande och uttömmande). Paul Foot (brorson till Michael och legendarisk journalist) och Robin Ramsay på Lobster Magazine var dom som i mycket förde fram och backade Wallaces anklagelser om propagandakriget mot både IRA och politiska figurer på 70-talet. För dom av oss som är intresserade av hur propaganda- och underrättelsearbetet transformerades under det decenniet, i UK som annorstädes – kalla det “reaktionen på 1968” – är detta gefundenes Fressen.

Allt detta kommer dessutom veckorna före publiceringen av Savilles tolv år långa utredning av Bloody Sundayhändelserna 1972. Den  har potential att bli sprängstoff, fast med tyngdpunkten på ordet “potential”. Don’t get your hopes up, med andra ord.

[PS: Nu har det dessutom meddelats att Savilleutredningen inte kommer att publiceras förrän efter valet i maj. Regeringens advokater måste först få titta igenom texten, tydligen. Of course they do.]

Så kom det då, jag skulle sagt en “apologi”, men det vore kanske inte helt riktigt (BBC News här). Det finns förstås flera trådar att nysta i. Dels påvens egen position, i ljuset av hans agerande innan han blev påve (Hitchens om det här). Dels hela diskussionen, som jag bara touchade vid i förra veckan, om den globala kyrkans relation till sekulär nationell och internationell lag; Andrew Brown träffar, möjligen oavsiktligt, huvudet på spiken:

What has driven a great deal of the outrage is the perception that the church placed itself above the secular law. Well it does. As a global institution, it must. Otherwise it has no more moral worth than Google or News International, or any other multinational which will do business wherever it is profitable.

Jag menar, man kan ju helt rättmätigt resonera att katolska kyrkan idag inte tillnärmelsevis äger samma moraliska halt som Google och Rupert Murdoch. Så varför skulle dom inte kunna lyda under sekulär lag…? No entiendo.

Till slut den fascinerande frågan om katolska kyrkans framtid som just global kyrka. Madeleine Bunting, som aldrig försitter en chans att moralisera, skriver i Guardian att den inte omöjligt kommer att förändras i grunden: kyrkans moraliska auktoritet är för evigt förlorad; prästerskapet och rekryteringen till seminarierna befinner sig i ohjälplig kris; vilket i sin tur kan betyda att själva den liturgiska principen om mässan och högmässan (för att inte tala om bikten) kan vara på väg att försvinna.

[PS: Jag har just blivit informerad av E. John att titeln faktiskt är “Sorry seems to be the hardest word”.  Inte “is“. Det kan jag leva med. Kan ni?]

Jag Trodde Inte Jag Skulle Gilla Det, Men Jag Tror Jag Tar En Till (Tre)

På tal om Irland. En av de klokaste saker jag nånsin gjort var att ta med mig min annoterade amerikanska pocketupplaga av Finnegans Wake när jag åkte till Dublin 1971, där jag bodde i ett drygt år. Jag tog alltså med den i akt och mening att läsa den “på plats”. Jag fattar fortfarande inte riktigt hur jag bar mig åt för att vara så klok… Det måste ha varit drogerna.

Vilket jag då gjorde, läste den alltså, från första raden till sista. Och sen måste man ju ge efter för frestelsen och börja om från början igen, och läsa de första tio sidorna än en gång, bara för att få cirkeln ordentligt sluten. Fast “läsa” är ju då ett högst diskutabelt ord i det här fallet. Vad man nästan omedelbart upptäcker är att läsningen sker på helt andra förutsättningar än i konventionell prosa.

Lite av samma sak sker med Gertrude Steins repetitiva manér. Man växelvis kanar fram på glashal is ena stunden; i nästa stund studerar man texten i mikroskop; det handlar om ett slags höjdförskjutningar, ständiga nivåväxlingar. Ena stunden är det det lätt porriga, burdusa, fenomenala barnspråket – det hjälper ju att Joyce är så jävla rolig också – och i nästa stund en bit mager oxfilé av narrativ exquisiteness, till exempel en dialog som fokuserar allt man liksom inte trodde gick att fokusera.

Bit för bit träder berättelsen fram om pappa HCE (“Here Comes Everybody”), om mamma ALP (“Anna Livia Plurabelle”), om sönerna Shem författaren och Shaun brevbäraren. Och om puben, och om vad pappa hade för sig den där kvällen i Phoenix Park. Nånting hände där i parken, en del vill mena av sexuell natur, andra vill mena av mer spirituell d:o. Men ALP klarar skivan, hon får på något sätt Shem att författa ett brev, som Shaun levererar. Det finns några glänsande vackra kärleksförklaringar mot slutet, från ALP till HCE, som bitvis påminner om Mollys monolog.

Slutet gott, allting gott, alltså. Försåvitt man inte börjar om från början igen, för då kan det gå hur som helst.

“Jag kan verkligen rekommendera denna bok, och ser fram emot författarens nästa” (Jules Feiffers recension av Bibeln)

The Chieftains, med halvguden Matt Molloy, får spela en reel kallad ‘The Mason’s Apron’ för att fira St Patrick’s Day. Mitt förhållande till Irland är milt uttryckt komplicerat. Jag skrev en hel del om det i memoarerna (se länken upp till höger, under idolporträttet). Ett jävla ställe, är väl det minsta man kan kalla det. Hur som haver. Skål på er!

Det bidde inte en tumme, men det bidde heller inte en hel vante, är nog min egen slutsats om dom fyra avsnitten jag just skrivit. Min huvudsakliga avsikt var att hålla mig på den praktiska sidan, inte argumentera mot religion (bortsett från några bitar här och var). Den bästa – dvs. den mest produktiva – biten tycker jag var avsnitt (3) om exorcism och kirurgi. Det andra står och faller med den eventuella hållbarheten i mina resonemang.

Kom ihåg att religionen är en senkommen varelse i historien om den mänskliga andens utveckling. Det går att precisera nästan på årtiondet (detta har jag läst nånstans, fråga mig inte var) det ögonblick när homo sapiens för första gången la ner spjutet och tittade upp mot stjärnhimlen och frågade sig “What in the living fuck is that?!” (på engelska dessutom, amazing…). Därpå grottmålningarna och allt det andra och – wheeeesh – 57 tusen år senare påstår nån att det är en Skapare som ligger bakom Norges kust. När det i själva verket bara är salt och vind.

Att kunna leva med ensamheten är styrkan i den ickereligiösa positionen. Att vi är ensamma är den melankoliska skönheten vi har att leva med, som Platon en gång förklarade för oss. Det är upp till oss och ingen annan, ingen gud, inget hereafter, inget löfte, inget paradis eller helvete. Bara oss.

Det är BBC News demokratiskt interaktiva fråga i slutändan av en artikel om det faktum att vår nya-ish Poet Laureate – världens tråkigaste poet, med världens tråkigaste läsröst (klicka på ljudlänken om ni inte tror mig) – har skrivit en dikt om Beckhams hälskada.

[Eh?]

Ja, alltså, då, liksom, typ, Achilles, häl, skada… You get her drift… Right?

[Cheeezus…]

Till slut något om blasfemin och yttrandefriheten. Jag fick en idé när jag skrev gårdagens post om Eady, nämligen att man skulle kunna tillämpa europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, och göra det genom att tillämpa både artikel 8 om privatlivet och artikel 10 om yttrandefriheten.

För det första tror jag inte det skulle föra oss särskilt långt att börja diskutera det öppna religiösa våldet i det här sammanhanget. Lars Vilksfrågan till exempel är, som Peter Englund skrev nyligen, mycket enkel: “Att tysta Lars Vilks handlar i förlängningen om att tysta oss alla. Om hans konst kan vi alltid diskutera. Om hans rätt att utöva den – aldrig.”

Men det här är i grunden strikt polisiära frågor, som faller – eller snarare borde falla – utanför ramen för politiska och ideologiska hänsyn. Som trogna läsare vet hör jag till dom som alltid sett “kriget” mot terrorn som en spegelbild av terrorn, ett katastrofalt strategiskt misstag som nu låst fast oss i antimuslimska fobier och systematisk civilrättslig nedrustning.

Om vi nu ska hålla oss till radikala islam, så syns det mig att problemet i lika hög grad ligger i “den informella makten att hota”, som Christopher Caldwell skrev i FT för inte så länge sen, och som jag citerade i en post:

[…]this power to intimidate, though informal, is potentially decisive. It is the same power exercised by those who threaten journalists in Russia, those who kill policemen in Mexico, or the Ku Klux Klan in the US south of a century ago. Such acts make law. It is remarkable how few people they have to harm to do so. Lars Løkke Rasmussen, the Danish prime minister, was not just mouthing a cliché when he described the attack on Mr Westergaard as “an attack on our open society”. Once a competing source of predictable violence emerges in an open society, government must do something to stop it.

Vad Caldwell talar om är med andra ord det som ger självcensuren bränsle. Terrorn, även om den aldrig kommer till konkret uttryck, även om den bara existerar som möjlighet, exproprierar våldsmonopolet och “blir till lag”.  Inte bara är detta inkompatibelt med ett öppet samhälle, det är i slutändan motsatsen till ett öppet samhälle.

Och det är “tänktheten” i det, möjligheten-till-terror, som inte bara utgör en inskränkning av min frihet att yttra mig, utan en inskränkning av min privatsfär. Mitt demokratiska temperament kan leva med förutsägbart våld, förutsatt att det emanerar från dom formella instanser som det står om i det demokratiska kontraktet: polis, militär, osv. Vad jag vägrar leva med, vare sig som privatperson eller som konstnär i offentligheten, är det förutsägbara informella våldet från instanser som inte accepterar allt det andra som det står om i kontraktet: framför allt min rätt att yttra mig offentligt utan att behöva känna mig hotad som privatperson.

Problemet med ECHR, vad gällert art 8 och art 10, är att den enbart talar om inskräkningar som emanerar från  “public authority”. Den obalansen är naturligtvis av största vikt, det är förstås kruxet i medborgarrätten. Men frågan är om man inte borde balansera medborgarskyddet genom att utöka “hotbilden” med andra typer av institutioner: ekonomiska och finansiella institutioner, till exempel, storbolagen alltså; eller olika typer av samfund: ideologiska och religiösa, främst.

Dom kloka bland er har redan spanat in det absurda i det här resonemanget: hotet från jihadisterna är ett brott mot privatlivets helgd, sätt Mr Justice Eady på dom! Men om man då avslutningsvis vidgar perspektivet, så syns det mig att det saknas något i lagstiftningen både nationellt och internationellt, som jag nämnde i samband med skolan i det första avsnittet: att religionsfriheten måste balanseras med rätten till avsaknad av religion (inte rätten till “ateism”, märk väl).

Det riktigt absurda blir ju då att man lika gärna kan lagstifta om rätten till avsaknad av en tro på tomten. Men tomten har mig veterligen aldrig hotat någon till livet.

Mr Justice Eady gave a speech at City University in London last Wednesday – the text of the speech is here – in which he, rather surprisingly, acknowledges that the introduction of the ECHR into English law has “undoubtedly [had] an inhibiting effect on the exercise of our freedom of expression”.

Press commentator Steven Glover in the Independent today (scroll down) compares Eady’s comments to Richard Dawkins suddenly contemplating the existence of God.

In relation to McKennitt v. Ash, Eady says (on p. 9) that the obligation on the English courts to apply “Strasbourg jurisprudence” in privacy cases like that, i.e. where no previous domestic rules existed, represented “a fresh breeze blowing from the continent”. I have to say, it didn’t feel particularly fresh at the time.

Vi avbryter tillfälligt resonemanget om demokrati och religion för att i stället påminna oss om ännu en Evig Sanning: att vissa föds med stil, andra får mödosamt lära sig stil. Försök placera Edward Khil i rätt kategori:

[Källa: The Times] Till vilket man väl bara kan tillägga att “Communism’s loss is Capitalism’s gain”…

För det andra hörde jag ett radioprogram om Muhammad Ali igår (hittar inte detaljerna just nu). Ali hade ju för vana att säga till mer eller mindre varenda människa han träffade: “You’re not as dumb as you look…!” Det var liksom hans visitkort. Det potentiellt mest ödesdigra tillfället var när han träffade påven, John Paul II… Man undrar ju lite grand hur Wojtyla reagerade, inombords. Kanske med en uppgiven suck och konstaterandet att somliga föds med stil, andra ej.